Douglas A. Kass, en amerikansk bloggare, myntade för några månader sedan begreppet screwflation. Apropå 1970-talets tal om stagflation, en ekonomi kännetecknad av både stagnation och inflation samtidigt, den sämsta av världar, tyckte han att eftersom den amerikanska medelklassen nu under flera decennier, grovt sett sedan början av 1970-talet, blivit ekonomiskt klämd (”screwed”) mellan låga reallöneökningar och ökad inflation, var det befogat att tala om screwflation. Det tyckte uppenbarligen många var ett uttryck som sa något väsentligt om dagens amerikanska ekonomi. Så begreppet screwflation lever vidare.

Är det rätt att säga att den amerikanska medelklassen har haft en svag reallöneutveckling under senare decennier? Svaret är ja. Den här figuren (Källa: Houseold income in the United States, klicka för större bild) visar de amerikanska hushållens reala inkomstutveckling före skatt under perioden 1967-2003. Den röda kurvan längst ner visar utvecklingen för de 10% fattigaste familjerna, den tegelgula översta kurvan visar hur inkomsterna för de rikaste 5% av familjerna har utvecklat sig. Och däremellan finns alla andra. Den tredje kurvan nedifrån räknat (50th percentile) visar inkomstutvecklingen för genomsnittet av amerikanska familjer. Det räcker med en snabb blick på kurvan för att inse att inkomstutvecklingen för just den gruppen mer eller mindre stått stilla sedan slutet på 1960-talet. Eller nästan stått stilla. I absoluta dollar ökade inkomsten för genomsnittsfamiljen mellan 1967 och 2003 från $33 000 till $43 000 (räknat i 2007 års priser). Det motsvarar en årlig real inkomstökning före skatt på 0,85%. Det är inte mycket när man vet att under samma period har BNP per capita i reala termer ökat med åtminstone 3% per år. Det antyder en kraftig omfördelning av tillväxten inte bara inom löntagarkollektivet (som vi alltså kan se har skett) utan också från inkomst till kapital.

Tittar vi stället på de disponibla inkomsterna (inkomsterna efter skatt) är det, föga förvånande, de rikaste hushållen som ökat sin andel av mest. Alla andra har fått se sin del minska i reala termer. Det visar den här figuren. (Källa: Mother Jones, klicka för större bild) Under de gångna tre decennierna, från 1979 fram till 2007, har hushållen med de 20% högsta inkomsterna fått en ökad andel av förädlingsvärdet medan alla andra har fått se sin andel sjunka. Det är två faktorer som samverkat, både inkomsterna av tjänst och av kapital har stigit för de rikaste. Eller uttryckt på annat sätt. Under perioden från 1979 fram till idag har, det kan vi utgå från, kapitalandelen i den amerikanska ekonomin stigit, med andra ord vinsternas andel av förädlingsvärdet har ökat på lönernas bekostnad, och eftersom ganska säkert många av dem som finns i gruppen med de högsta inkomsterna av tjänst också är ägare och får inkomst av kapital har de kunnat tjäna på både gungor och karusell.

Man skulle kunna tycka att ”so what”! De flesta vet att inkomstklyftorna i USA har vidgats under senare decennier. Men det är inget som kan viftas bort som oväsentligt. Det är allvarligt för vilket land som helst om medelklassens reallöner under lång tid står stilla samtidigt som överklassens inkomster ökar, det kan man intuitivt förstå. Benjamin Friedman, ekonomhistoriker vid Harvard, har visat att under sådana perioder tenderar det amerikanska samhället att bli politiskt turbulent med mycket ideologi, populism och beslutsförlamning. Exakt det vi kan iaktta i USA idag. Jag skall senare återkomma till honom.

Det finns en annan aspekt på frågan. Alldeles bortsett från om inkomstskillnaderna i ett land har ökat över tiden eller inte, säger forskningen idag att vid varje tidpunkt finns ett klart samband mellan inkomstskillnaderna och de sociala förhållandena i landet. Ju vidare spännvidden i inkomst är i landet, desto fler sociala problem har landet – allt när jämförelsen görs med andra länder.

Epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i sin bok The Spirit Level visat på de här sambanden, och gjort det på ett sätt som i varje fall övertygat mig. Figuren (klicka för större bild) är hämtad från boken (s 20). Bilden visar hur ett index för ett antal sociala problem och hälsoförhållanden i olika länder samvarierar med graden av inkomstskillnader i dessa länder. Om detta är den sammanfattande bilden, redovisar författarna också hur det ser ut för en mängd olika sociala parametrar mera specifikt – spädbarnsdödligheten, den förväntade livslängden, graden av fetma, kvinnans ställning, hur mycket psykisk sjukdom som finns, droganvändningens omfattning, antal personer i fängelse, ungdomars läsförmåga, antalet avhopp från skolan, mängden tonårsfödslar etc. För alla dessa gäller att ju större inkomstgap ett land har mellan rik och fattig (relativt andra länder), desto större är problemen.

Problemet för USA är att landet hamnar högt upp till höger i samtliga de diagram som författarna redovisar, alltså för samtliga de sociala parametrar som jag just nämnde (och för några ytterligare). Det är med andra ord en position som berättar att jämfört med de övriga högt utvecklade länder som ingår i redovisningen har USA större inkomstskillnader och (följaktligen) större sociala problem. De nordeuropeiska länderna, och påfallande ofta finns Sverige med, hamnar utan undantag i den andra änden av diagrammen – den med relativt sett små inkomstklyftor och små sociala problem. Där finns ofta också Japan.

Ett par ytterligare iakttagelser är värda en kommentar när vi talar om USA. Forskare vid London School of Economics har i en studie av förhållandena i ett antal västländer länder, däribland USA, visat att det finns ett samband mellan inkomstskillnader och social rörlighet. Med social rörlighet menas då hur lätt eller svårt det är för en individ att inkomstmässigt bryta sig loss från sin föräldragenerations inkomstförhållanden. Det är inget omfattande material och resultaten måste värderas därefter men det man kan se är uppseendeväckande. USA (och England) har markant lägre social rörlighet än de övriga länderna i undersökningen (Norge, Finland, Sverige, Tyskland, Kanada). Den europeiska myten om USA har sedan Alexis de Tocqueville skrev om sin USA-resa på 1830-talet varit myten om möjligheternas land, ett land där vem som helst genom hårt arbete och idoghet kan nå hur långt som helst, själva sinnebilden av hög social rörlighet. Den här studien slår in en kil i den sagan. Det verkar som om USA idag är ett land där det, tvärtemot det de Tocqueville kunde se, är svårare än i Europa att klättra uppåt på den sociala stegen.

Den andra iakttagelsen gäller sambandet mellan arbetstid och inkomstskillnader. Det är väl känt att amerikanarna i genomsnitt arbetar fler timmar per år, och tar ut mindre semester än den genomsnittlige västeuropén (vilket för övrigt också, allt annat lika, förklarar en del av USAs höga relativa BNP-tillväxt). Wilkinson och Pickett diskuterar den frågan i sin bok och finner att även här finns ett klart samband med hur stora inkomstskillnaderna är, ju vidare  inkomstgapet är mellan fattiga och rika i landet, desto längre årsarbetstid tenderar landet ha när det jämförs med andra länder. Man skulle alltså kunna säga att ett av skälen, och kanske ett avgörande skäl, till varför amerikanarna arbetar så mycket är att de lever i ett land med stora relativa inkomstskillnader.

Vad det beror på? Ja, det är, menar författarna, samma logik och drivkrafter som verkar för alla de sociala parametrarna –spädbarnsdödligheten, den förväntade livslängden, graden av fetma, kvinnans ställning, hur mycket psykisk sjukdom som finns etc. Och också för arbetstidens längd. Vi människor är svaga käril i meningen att vi ständigt jämför oss med andra. Och svenskar jämför sig i första hand med svenskar, amerikanare med amerikanare etc. Utfaller inte den jämförelsen till vår fördel känner vi oss i bästa fall bekymrade men fast beslutna att göra något åt läget (till exempel genom att arbeta mera), i sämsta fall känner vi oss förtvivlade, desperata och bildligt talat inlåsta (och tar till droger eller äter för mycket skräpmat och blir tjocka eller gör något annat destruktivt). Och ju vidare gapet är mellan fattiga och rika i ett land, och de största inkomstskillnaderna i västvärlden finns i USA, desto mer förstärks dessa känslor, och desto mer urholkas förtroendet mellan människorna i landet.

En sak till sist. Det finns politiska verktyg att ta sin an problemet med stora inkomstskillnader. De länder som har små inkomstklyftor i Wilkingsons och Picketts studier är så gott som alla välfärdsstater i den mening Sverige är en välfärdsstat. Där finns en stor gemensam, skattefinansierad sektor som genom egen produktion av välfärdstjänster (typ de svenska landstingens vårdcentraler och sjukhus) och socialförsäkringar i praktiken omfördelar från rik till fattig. Och det används ofta andra omfördelande instrument, till exempel progressiv inkomstbeskattning. Det tankeväckande är att välfärdsstaten som modell inte är utan undantag. Japan är ett land med små inkomstskillnader men utan att vara välfärdsstat i europeisk mening. I själva verket är Japans ”government” en av de minsta bland OECD-länderna om den mäts som andel av BNP, mindre än USAs. Det borde uppmuntra de amerikanska politiker som vill göra något åt inkomstorättvisorna i landet. Det är bara det att den japanska modellen bygger på att det är små inkomstskillnader helt allmänt i landet, och att människorna tycker att det skall vara så. Det låter inte särskilt amerikanskt.

Litteratur:
Wilkinson, R. & Pickett, K., (2009), The Spirit Level, Penguin Books, London