Den sårbara supermakten är titeln på en nyutkommen bok av Erik Åsard, statsvetenskapsprofessor vid Uppsala universitet och chef för Svenska Institutet för Nordamerikastudier. Det är en bra bok. Som läsare känner jag att det här är skrivet av en person som verkligen i grunden kan USA och dess politiska förhållanden. Det betyder att han också överraskar.

Jag blev till exempel överraskad av att Erik Åsard är så tydlig vad gäller behovet av en modernisering av den amerikanska konstitutionen. De amerikanska samhällsdebattörerna vågar sällan ta tag i den frågan. Fareed Zackaria, respekterad CNN-journalist (och statsvetare), är en av de få som jag har sett göra det.  Han menar att principen att varje delstat, oberoende av befolkningsstorlek, enligt konstitutionen väljer två ledamöter till senaten är en anomali. Annars är Zackaria inte särskilt specifik vad gäller konstitutionen som problem. Det är inte heller Åsard, man bara får en känsla av att han anser att det behövs en mer djupgående översyn. Det andra som överraskade mig var att amerikanens självbild av att vara bäst har en så lång historisk tradition. Från 1600-talet och framåt har amerikanarna burit med sig en känsla av att som folk vara bättre än andra, av att vara utvalda (av Gud). Om det är en sann bild, och det är det säkert, många andra sagt samma sak, är det lättare att förstå en del av den ibland, åtminstone för en europé, självtillräckliga amerikanska utrikespolitiken (som till exempel Bush-doktrinen, detta att USA förbehåller sig rätten att förebyggande anfalla andra länder). Det tredje som överraskade var att det populistiska draget i amerikansk politik har en så uppenbart stor betydelse. Och har en så lång historisk tradition. (Med min tolkning betyder då populism en politisk rörelse som kommer ur folkdjupet, inte från skolade tänkare och etablissemang, och inte från politisk ideologi. Att populismen har det ursprunget leder ofta till ”orealistiska” förslag och krav vilket i sin tur leder till dåligt rykte bland ”dem som förstår”.) Populismen har funnits med i amerikansk politik sedan revolutionen, det finns med andra ord ett samband mellan 1700-talets folkliga protester gentemot engelsmännen (till exempel Boston Teaparty) och dagens Teaparty-rörelse. Det är i första hand konservatismen (och därmed republikanerna) som bär det populistiska draget.

Och sedan finns det ytterligare en sak som överraskar. Här har Erik Åsard skrivit en historia över de senaste decenniernas amerikanska politiska utveckling (boken har undertiteln: Från John F Kennedy till Barack Obama), och ändå får man inget riktigt uttömmande svar på frågan hur det kommer sig att de ekonomiska orättvisorna i landet inte tycks spela någon väsentlig politisk roll. Med andra ord, hur kommer det sig att de stora – och för varje år växande – inkomstskillnaderna mellan rik och fattig inte verkar vara en fråga av verklig tyngd för vare sig republikaner eller demokrater? Erik Åsard gör i boken inget försök att förklara varför, i varje fall berättar han inte för läsaren vad han tror är förklaringen.

Det är i mitt tycke den allvarligaste bristen med boken. För det kan knappast finnas någon viktigare politisk utmaning för USA än det ständigt vidgade inkomstgapet mellan de som har och de som inte har. (Figuren, klicka för större bild, visar skillnaderna i inkomstandel från 1950 och fram till idag för de 10% med högst inkomster i USA resp Sverige. Källa: The World Top Incomes Database.) Richard Wilkinson och Kate Pickett har i sin bok The Spirit Level övertygande visat att det finns en stark korrelation mellan å ena sidan inkomstskillnaderna i ett land och å andra sidan graden av sociala problem. Det gäller också för hälsa (typ livslängd, spädbarnsdödlighet etc.) och för graden av förtroende/misstroende mellan medborgarna i landet. Och de har också visat att USA utan jämförelse ligger sämst till av alla OECD-länder. Med andra ord, USA har inte bara, relativt andra länder, de största inkomstskillnaderna utan också de största sociala problemen, de största hälsoproblemen (trots att USA har 50% högre sjukvårdskostnader än genomsnittet av OECD-länder) och de största förtroendeproblemen mellan olika medborgargrupper.

Skulle jag spekulera i varför inkomstorättvisorna idag är en så marginaliserad fråga i amerikansk politik, skulle jag, utan att därmed kunna rangordna, peka på följande faktorer:

*Det ligger inte i linje med amerikanska frihetsvärderingar att göra inkomstorättvisorna i samhället till en central politisk fråga. Enligt de flesta amerikaners sätt att se på saken är det upp till var och en att ordna en rimlig försörjning. Det är ett individuellt ansvar, inte ett politiskt ansvar. Den som inte lyckas får stå sitt kast.

*Det finns inte i USA (och har aldrig funnits) ett stort politiskt parti som har sitt fokus på  fördelningsfrågorna. USA är unikt bland västländerna på den punkten. Alla europeiska västländer har haft stora socialistiska, socialdemokratiska eller socialliberala partier med mer eller mindre långtgående ambitioner vad gäller inkomstfördelning och välfärdsstatsbygge. Och som dessa partier också i de flesta fall har haft kraft att få igenom.

*De vänsterintellektuella i USA har sedan länge fokuserat på annat än ekonomiska och materiella frågor. Erik Åsard skriver om filosofen Richard Rorty som har pekat på just det förhållandet, alltså att de vänsterintellektuella under senare decennier har lämnat den klassiska kritiken mot de ekonomiska orättvisorna och istället koncentrerat sig på kulturella frågor typ feminism, hbt, etnicitet, identitet etc. Det har alldeles säkert bidragit till att inkomstorättvisorna ännu mer har hamnat i politisk skugga.

*Till samma kategori kan man lägga en allt svagare facklig rörelse. I de flesta andra OECD-länder har facket en större tyngd än i USA och även om man inte skall överdriva fackets betydelse som politisk pådrivare i något land, det är lätt för en svensk att göra det, är det ändå värt att notera att inkomstfördelningsfrågorna steg för steg har mist sin tyngd under samma period, från 1970-talet och framåt, som de amerikanska fackföreningarna har gått från att ha haft en viss politisk makt 1970, till att bli en närmast politiskt marginell företeelse idag.

*När medelklassen ställs på undantag ekonomiskt är den inte beredd att ställa upp för dem som har det sämst. Nationalekonomen Benjamin Friedman har i sin bok Den ekonomiska tillväxtens moraliska konsekvenser visat att det sambandet – svåra tider för medelklassen är liktydigt med att lite görs för de fattiga och utsatta – har varit mycket tydligt i USA sedan 1800-talets andra hälft. Under perioder när medelklassens löner har höjts i reala termer och vanliga människor har fått det bättre, har också politiken blivit mera generös mot de svaga grupperna i samhället. Decennierna efter andra världskriget, ungefär från 1950 fram till slutet av 1960-talet, var en sådan period när både republikanska och demokratiska presidenter medverkade till en mer progressiv politik på en mängd områden, inte minst vad gäller rätten för de svarta. Eftersom vi vet att den amerikanska medelklassens reallöner har stått så gott som stilla sedan 1970-talets början fram till idag är det, menar Friedman, inget att förvånas över att USA är inne i en period när frågan om inkomstorättvisorna i landet är politiskt död, eller åtminstone satt på undantag.

Till dessa fem faktorer, som i mer eller mindre hög grad är USA-specifika, kan vi lägga tre generella förhållanden, de har verkat ungefär lika i alla västländer. Eller uttryckt på annat sätt, det är inte bara i USA som inkomstorättvisorna har vuxit under de senaste tre decennierna och (trots det) fått mindre politisk uppmärksamhet, det har gällt i alla västländer. Det är bara det att i USA är inkomstklyftorna relativt störst. Och får relativt minst politisk uppmärksamhet. Det är det som gör skillnaden. De tre faktorerna är följande:

*Vi har fått ett mer marknadsorienterat ekonomisk-politiskt paradigm har under senare decennier, från 1980-talets början och framåt (med Reagan och Thatcher som de mest kända företrädarna för den nya politiken), som medverkat till att fördelningsfrågorna försvunnit ut från politiken, i varje fall fått minskad politisk tyngd.

*Globaliseringen har också medverkat till att inkomstfördelningsfrågan har förts mer åt sidan i västländerna. När globaliseringens krafter får verka, när The Word is Flat (som är titeln på en uppmärksammad bok om globaliseringen av New York Times-journalisten Thomas Friedman) finns det en minskad förståelse, eller ingen förståelse alls, för en politik som handlar om ”hur skall vi hjälpa dom som har det svårt i vårt samhälle?”. Politiken förskjuts istället mot frågor av typen: ”hur skall vi hjälpa våra företag så att de blir konkurrenskraftiga?”.

*Kapitalandelen har ökat, och följaktligen löneandelen minskat, i västländerna under de senaste decennierna. Det är detsamma som att säga att de som äger kapitalet i samhället har fått en större del av tillväxten än de som får sin inkomst via lön. En sådan utveckling leder erfarenhetsmässigt alltid till att vidgade inkomstklyftor. Det beror på att kapitalägarna, och deras medhjälpare (chefer och problemlösare av olika slag), höjer sina relativinkomster kraftigt medan i praktiken alla andra får det sämre. Och bäst relativ inkomstutveckling har de som både har höga inkomster av tjänst och inkomster av kapital (typ företagsägare och bankdirektörer på Wall Street). Även om politikerna skulle förstå dessa samband (vilket jag inte är säker på) har de inga verktyg in en globaliserad värld att radikalt ändra på hur tillväxten fördelas mellan kapital och arbete. Då är det lika bra att inte prata om saken.

Litteratur:
Friedman, B. M., 2007, Den ekonomiska tillväxtens moraliska konsekvenser, SNS Förlag, Stockholm;
Friedman, T. L., (2006), The World is Flat, Farrar, Straus and Giroux, New York;
Zakaria, F., (2009), The Post American World, W.W. Norton & Company, Inc., New York;
Wilkinson, R. & Pickett, K., (2009), The Spirit Level, Penguin Books, London;
Åsard, E., (2010), Den sårbara supermakten, Historiska Media, Lund;