The American Society of Civil Engineers (ASCE), man skulle kanske kalla en svensk motsvarighet för Föreningen Svenska Byggnadsingenjörer, publicerar regelbundet, senast 2009, ett betyg över tillståndet för amerikansk infrastruktur – vägar, broar, dammar, skolor, energisystem, vattenförsörjning etc. Betyget blir underkänt, D (se bild). Det amerikanska betygssystemet går från A (utmärkt), till E (underkänt) med C som genomsnitt. D kan närmast kallas uselt.

ASCE beräknar i en separat studie från 2011 att dåliga vägar och andra transportsystem kostar den amerikanska ekonomin $130 miljarder per år. Det är ett högt belopp, ungefär en procent av BNP. Det mesta förklaras av att dåliga vägar skadar fordonen och ökar kostnaderna på annat sätt, resten hänförs till att transporterna tar längre tid.

ASCE inte ensamma om att ge ett uselt betyg. Enligt en studie med ett globalt perspektiv genomförd av Urban Land Institute och Ernst & Young, Infrastructure 2011, är omdömena om den amerikanska infrastrukturen hårda:

“The United States notably continues to lag its global competition—laboring without a national infrastructure plan, lacking political consensus, and contending with severe federal, state, and local budget deficits that limit options…In contrast with its global competition, the United States is lurching along a problematic course—potentially losing additional ground.”

World Economic Forum, den Schweiz-baserade tankesmedjan mest kända för sina årliga Davos-konferenser, har vid några tillfällen publicerat omfattande och välgjorda studier över olika länders konkurrenskraft. Den senaste rapporten publicerades 2010. Där hamnar den amerikanska infrastrukturen på femtonde plats, långt efter många av de främsta konkurrenterna i Europa och Asien (Tyskland plats 2, England 8, Frankrike 4, Japan 11, Singapore 5). Vad gäller ”overall infrastructure quality”, ett delmått i studien, kommer USA på 23 plats, mellan Spanien och Chile.

Att amerikansk infrastruktur mätt efter nordeuropeisk måttstock är i dåligt skick det vet alla som till exempel kört bil, åkt tåg eller besökt en lågstadieskola i USA. ASCEs låga betyg framstår i det perspektivet som relevant och väntat. Under lång tid, i vart fall sedan 1950-talet, har investeringar i infrastruktur i USA legat på ungefär halva den europeiska nivån. I Europa investerar vi i runda tal 5% av BNP i infrastruktur per år, i USA idag 2,5%.

ASCE beräknar att kostnaderna för att föra upp infrastrukturen i landet till över genomsnittet-nivån skulle komma kosta $2 200 miljarder utslaget över en 10-årsperiod, fram till år 2020. Det är ett gigantiskt belopp, i runda tal 15% av USAs BNP 2011. Det skulle vara som om hela Sveriges produktionskapacitet skulle behöva användas under fem år.

Det finns en djupare liggande problematik. Talar vi om landstransporter har fokus under de senaste femtio åren legat på vägsystemet. De amerikanska politikerna gjorde i mitten av 1900-talet mycket stora federala investeringar i vägar, det var då de flesta av Interstate-vägarna kom till, och den investeringen har sedan i allt väsentligt format det amerikanska transportsystemet på land.  Eller uttryckt på annat sätt, det mesta i amerikanska landtransporter har kretsat kring bilen. Mätt i genomsnittligt antal kilometer per år och fordon kör amerikanen 50% mer än något annat västland, närmast kommer Italien. Järnvägen har, relativt bilen och vägarna, varit satt på undantag. Idag, när dessa vägsystem har stora eftersatta underhållningsbehov, när miljö- och klimatfrågorna pockar på andra transportsätt än bil och flyg, och när konkurrentländerna i både Europa och Asien satsar stort på höghastighetståg, framstår infrastrukturproblemen i den amerikanska ekonomin som mer grundläggande. Jag läste någonstans att Amtrak mellan Washington och Boston kommer upp i en genomsnittshastighet på 70 miles per timma. Franska TGV kör i genomsnitt 130 miles per timma mellan Paris och Lyon.  Det är begripligt att författarna bakom Infrastructure 2011, frågar efter en nationell strategisk plan för infrastrukturen.

Den principiellt intressanta frågan är självfallet hur USA har kunnat hamna i det här trängda läget med gigantiska underinvesteringar under lång tid i sin infrastruktur. Svaret är att det följer av den skatterädda och offentligsektorrädda ideologi som kännetecknar en majoritet av dagens amerikanska politiker. Infrastruktur har karaktär av kollektiv tjänst, en tjänst där det är svårt eller omöjligt för den privata marknaden att fullt ut möta behoven (bland annat eftersom det ofta är svårt att ta betalt av den som utnyttjar tjänsten). Försöker man hitta privata modeller för att tillgodose infrastrukturbehoven, och det är inte ovanligt i USA, blir följden ofta för små investeringar och dåligt underhåll.

Det ASCE gör med sin betygssättning är att sätta fingret på ett av de samhällsfenomen, underinvesteringar i och dåligt underhåll av infrastrukturen, som tydligast visar att USAs politiska system befinner sig i en återvändsgränd. Lyckas man inte ta sig ur den ”anti-skatter”-återvändsgränd som både republikaner och demokrater är inne i, kommer USAs ekonomiska nerförsbacke visavi andra västländer bara att bli brantare. Eller som Stephen Flynn, välrenommerad forskare vid Council of Foreign Relations, uttrycker det när han läser ASCEs betyg:”It’s the kind of report card you would have expected on the eve of the collapse of the Roman Empire.” Det säger det mesta.

Litteratur:
“America´s transport infrastructure, Life in the slow line”, Economist, April 28th, 2011;

“Infrastructure 2011: A Strategic Priority”, (2011), Urban Land Institute and Ernst & Young,

”2009 Report Card for American Infrastructure”, American Society of Civil Engineers, March 2009;

”The Global Competitiveness Report, 2010-2011, (2010), Word Economic Forum, Genève; Washington, D.C.;