Arbete är det vi måste göra för att tjäna vårt uppehälle. Det är den historiska meningen med ordet. Det är slående att historien så tydligt visar att arbetet var något tvingande, något som måste göras för att överleva.  Ordet hade en negativ innebörd. Arbete var inte bara påtvingat, det var också slitsamt och riskfyllt. Till viss del finns den negativa inställningen kvar också i det moderna samhället. Vi märker det när arbete definieras genom sin motsats – fritid. Arbetet är det vi gör när vi inte har frihet att göra vad vill.

Förmodligen kan vi säga att kärnan i definitionen av ordet arbete är just att det är något vi gör för att, bildligt talat, få ihop vårt levebröd. Att det begreppet sedan i dagens samhälle har en stor spännvidd är en annan sak. Arbetet kan bokstavligen fortfarande handla om att varje dag få mat på bordet.  Men också i den andra extremen om personlig utveckling och självförverkligande och om att skapa resurser för att på ens fria tid kunna göra en massa saker man vill göra.

Arbete kan preciseras i tre punkter:
• Arbete är en organiserad aktivitet. Vi gör eller skapar något, vi har ett åtagande, oftast, men inte alltid, tillsammans med andra. Vi gör det frivilligt. Att det är en organiserad aktivitet betyder att det finns ett mål för verksamheten. Det kan vara att måla färdigt det hus jag har åtagit mig att måla. Eller att sälja x antal bilar nästa månad för den bilagentur jag är anställd hos.
• Arbete är något vi normalt ägnar oss åt över en längre tid. Det betyder att vi blir duktiga på det vi sysslar med. Så småningom har många ett yrke eller en profession. Vi blir rörmokare eller läkare eller något annat som kräver erfarenhet och rutin för att kunna utföras effektivt.
• Arbete skapar ett värde för andra än för den som utför arbetet. I dagens samhälle är det för det mesta ett ekonomiskt värde. Man får betalt av uppdragsgivaren för det man gjort. Eller produkten som tillverkats, eller tjänsten, går att sälja på marknaden till ett sådant pris att man får betalt för sin arbetsinsats.

Arbete kan jag ägna mig åt på två sätt

I den här preciseringen i tre punkter ligger implicit att det finns bara två sätt man kan arbeta på. Antingen är jag anställd eller också arbetar jag som företagare.
Jag kan vara anställd av ett företag som producerar något för marknaden, låt oss säga Ericsson, Scania eller för den delen ett SME-företag med kanske bara några få anställda. Jag kan också vara anställd i någon annan form av hierarki till exempel på en landstingsdriven vårdcentral, i en myndighet, kanske en domstol, i en ideell organisation som Röda Korset eller i en intresseorganisation, säg Metallarbetarförbundet. Man kan säga att den som har anställningskontrakt arbetar.

Arbetar gör också företagaren. Han eller hon uppfyller de tre kriterierna. Jag använder ensamföretagaren ”Bibbis byx- och kjoländringar” eftersom jag inte kan sy. Det är en organiserad aktivitet. Bibbi är en mycket kunnig sömmerska, hon har skaffat sin kompetens genom mångårigt arbete och hon skapar ett värde som jag är villig att betala för – liksom uppenbarligen många andra. Men Bibbi är inte anställd av någon. Hon får inte lön. Hon tjänar sitt uppehälle genom att rörelsen hon driver har högre intäkter än kostnader. Det som blir kvar när alla hennes åtaganden är fullgjorda kan hon använda för eget bruk, för konsumtion eller sparande.

Också företagaren med anställda arbetar. Att det måste vara så blir särskilt tydligt om han eller hon finns med i den dagliga verksamheten som exempelvis hantverkaren som har några anställda men arbetar i företaget. På samma sätt som för Bibbi kan han eller hon fritt disponera det som blir kvar, vinsten, efter det att anställda, leverantörer och andra som gör affärer med företaget har fått sitt.

Det kanske är mindre självklart om vi talar om en kapitalist, en person som är dominerande ägare av ett företag men som inte själv deltar i dag-till-dag-verksamheten, kanske inte ens i styrelsearbetet, och som inte har en anställning. Men jag menar att också en kapitalist i denna mening arbetar. För även om en kapitalist definitionsmässigt har mera kapital än han behöver för att överleva (annars skulle kapitalisten inte ha några resurser att satsa) uppfyller han de tre övriga kriterierna. Kapitalisten ägnar sig åt en organiserad verksamhet, hans professionalism är ägandet, att se till att företaget utvecklas och blir konkurrenskraftigt, och han skapar, indirekt, ett ekonomiskt värde.  Förutsätter vi att verksamheten bedrivs i ett aktiebolag, får kapitalisten sin ekonomiska ersättning genom utdelningar (direktavkastning) och, normalt viktigast, vid försäljningen av företaget genom att han netto får mer kvar än det han satsat. En ekonom skulle säga att den ersättningen, totalavkastningen, betalar för både kapitalistens arbete och hans risktagande.

Fritt skapande

Arbete är såldes motsatsen till fritid. Om arbete har en negativ konnotation har fritid en positiv. Men det är lätt att inse att det finns jobb vi gör under fritiden som vi helst inte skulle vilja göra. Det är med andra ord, liksom arbetet, en sysselsättning som är mer eller mindre tvingade. Dit hör en del av det som vi gör hemma – städar, diskar, tvättar etc. När det och annat liknande är gjort kan vi ägna resten av vår fria tid åt att göra det vi vill göra. Läsa en bok, umgås med vänner, filosofera eller göra något mera tidsmässigt sammanhängande som att åka på semester.

Det är tankeväckande att det finns personer i arbetsför ålder som bara har fri tid, alltså inte är anställda, inte företagare, inte rentierer och definitionsmässigt inte heller pensionärer, barn, studerande,  sjuka, handikappade etc., men ändå skapar något i organiserade former som har ett värde för andra. Arketypen skulle kunna vara den framgångsrike författaren. En Jan Guillou eller Liza Marklund arbetar inte enligt definitionen här men åstadkommer alldeles uppenbart något som vi andra vill ta del av och är beredd att betala för.  Den lyckosamme innovatören är ett annat exempel. Det kan vara den ensamme uppfinnaren som har kommit på en teknisk lösning och tjänat en massa pengar som gjort att han eller hon kan fortsätta med sitt skapande på nya områden.

Och det finns konstnärer, artister och andra skapare som inte är anställda vid någon konstnärlig institution, inte är freelancare (företagare), och som inte kan falla tillbaka på gamla meriter och egna ekonomiska resurser, men som ändå skapar något som många värdesätter, också i meningen att man frivilligt betalar för upplevelsen eller konstverket. Överlevnadskriteriet kan vara uppfyllt via offentliga bidrag, sponsring, välgörenhet etc. Eller också finansieras skapandet med egna pengar, kanske från ett tidigare arbete eller via familj och vänner.

Det kan också vara ett indirekt skapande. Företagsängeln som satsar sina egna pengar som riskkapital i ett nytt företag är med om att skapa något nytt. Hans insats, utan att vara arbete i strikt mening, är att ta en ekonomisk risk och bidra med kunnande och kontakter för att utveckla ett nytt företag.

Jag skulle vilja kalla detta fritt skapande. Det ligger i gränslinjen mellan arbete och fritid. Fritt skapande är en organiserad aktivitet, det förutsätter ett djupt kunnande i ”hantverket” (att skriva en bok, att göra en film, att lotsa fram en entreprenör till marknaden) och det som skapas kan ha ett ekonomiskt värde för andra. Ändå är det inte arbete som vi brukar använda ordet.

Kanske skulle samhället tjäna på att dela in människans organiserade aktiviteter in i två delar – arbete respektive fritt skapande. Fritt skapande blir i framtiden ganska säkert mer väsentligt för både den ekonomiska tillväxten och det kulturella välbefinnandet i ett samhälle. Kort sagt, tiden verkar för att det fria skapandet bör ges en tydligare roll.

Arbete för att förverkliga sig själv

Det finns en aspekt på arbetet som är förhållandevis ny sett i ett historiskt perspektiv – att arbetet kan vara ett sätt att förverkliga sig själv. Att arbeta har varit något tvingande, riskfyllt och tungt, kort sagt något negativt, det har vi konstaterat. Aristoteles uppfattade verkligen inte arbetet som en del av det lyckliga livet. Lyckan fanns i det fria livet menade han, i det fria skapandet. Arbete i det gamla Grekland var för övrigt liktydigt med slavarbete.

Idag blir det mer och mer så att genom mitt arbete kan jag ta ytterligare steg upp på den Maslowska trappan mot det som lite diffust kallas självförverkligande. Min tolkning av begreppet är att genom arbetet får jag möjligheter att göra det jag mycket gärna vill göra. Eller uttryckt på annat sätt – jag gör i arbetet ungefär de saker som jag skulle kunna ägna mig åt på min fritid. Det här gäller naturligtvis inte för alla som arbetar. Men i västvärlden växer det fram en grupp på arbetsmarknaden som jag har kallat problemlösare & skapare som har möjligheten. Problemlösarna kan vara chefer och specialister i företagen, allt från civilingenjörer till penningmäklare. Liksom alla tänkbara former av konsulter – läkare, arkitekter, jurister, revisorer, datamänniskor, PR- och reklamfolk, och numera också Bryssel-byråkrater etc. Skaparna är artister, formgivare, bokförläggare, TV- och radioproducenter, filmfotografer, redaktörer etc. men också entreprenörer, företagsledare och småföretagare som lyckats.  Här finns både anställda och företagare. Många i dessa båda grupper har stora chanser att förverkliga sig själva genom arbetet. Och väljer i många fall sin arbetsgivare respektive inriktning med det målet för ögonen.

Arbetet i Det nya företagets samhälle

Det paradigmskifte som jag har kallat Det nya företagets samhälle (läs mera här), och som andra har kallat den tredje industriella revolutionen, kommer att sätta djupa spår i formerna för hur arbetet bedrivs. Fast anställning och heltidsarbete med en stor trygghet i anställningen och med ibland livslånga karriärer i ett och samma företag, var det typiska arbetet (för män) i Det gamla företagets samhälle, det som nådde sin kulmen under ett par årtionden efter andra världskriget och som kännetecknades av stora, vertikalt integrerade företag som tillverkade produkter för en massmarknad. GM kan få stå som urtypen för Det gamla företaget.

De flesta är fortfarande anställda på heltid. Men det kommer med hög sannolikhet att ändras. Visst, det kommer att finnas tillsvidareanställda på fulltid även i framtiden men de blir färre i takt med att Det nya företaget blir det dominerande produktionsparadigmet. En större andel av dem som har anställningskontrakt kommer inte att vara fast anställda. Ekonomhistorikern Lars Magnusson har påpekat att fast-anställningssamhället som vi känner det är en högst modern företeelse. Eller som han uttrycker det: ”Det är väsentligt att betona att den traditionella bild av heltidsarbete och en fast anställning som präglar mycket av dagens bild av arbetslivet har utgjort en standard under en relativt kort period av industriarbetets historia. I mellankrigstidens Sverige var olika former av visstidsarbeten, exempelvis tidsbegränsade anställningar och säsongsarbeten vanliga.” Vi kommer antagligen, som komplement till det nya, till exempel projektanställningar, att få tillbaka en del gamla tiders anställningsformer. Det förklaras av att det nya produktionsparadigmet helt enkelt förutsätter en mycket högre grad av flexibilitet i företagen.

Talar vi som här om de högt utvecklade västländerna, typ Sverige, kommer långt flera än idag att i framtiden arbeta som företagare, inte minst som ensamföretagare. Det förklaras också av det nya produktionsparadigmet där marknaden tar över produktion från de stora företagen. Outsourcing och annan disintegration kommer att leda till att SME-sektorns andel av förädlingsvärdet, BNP, kommer att öka i västländerna.

Den här utvecklingen kommer att få djupgående politiska konsekvenser. Det faller utanför ramen för det här pappret att diskutera vad det betyder mera konkret.

Texten finns i engelsk version.

För en icke-ekonomisk, mer idéhistorisk diskussion om vad arbete är, läs Lars Fr H Svendsens utmärkta SvD-understreckare Arbete en välsignad förbannelse.