Det som sker innan en produkt är färdig att introduceras på marknaden kan delas upp i två faser. Den första kallar vi innovationsfasen och den andra den entreprenöriella fasen. Det betyder att hela utvecklingskedjan blir tredelad, från konkretiserad idé i innovationsfasen till färdig produkt i marknadsfasen och däremellan den helt centrala entreprenöriella fasen. Det här är ingen konstlad uppdelning om vi med resonemanget vill komma nära de verkliga förhållandena. Det är olika typer av kompetenser och olika riskbilder i respektive fas. Innovatören, entreprenören och direktören är, för att använda en schematiserad bild, olika personligheter. Det skall tilläggas att jag i fortsättningen talar om utveckling av högteknologiska produkter, inte om den typ av affärsidé- och tjänsteutveckling som kan klaras av över en lunch av ett par kreativa personer.
   
Innovationsfasen är således utvecklingskedjans första del. Det handlar om att utveckla en idé till något konkret. Det är under innovationsfasen som det nyskapade tar preliminär form, som uppfinnaren för sin idé från snilleblixt till ett embryonalt förverkligande som prototyp så att det han skapat kan tekniskt verifieras och granskas. Och det är i denna fas som forskaren på ett eller annat sätt kommer på en helt ny lösning eller ett nytt tillämpningsområde för en välkänd teknik. En praktisk slutpunkt för innovationsfasen är således prototypen, de preliminära testresultaten eller beräkningarna som verifierar det nya eller något annat som sätter en logisk punkt för att innovatören på ett kreativt sätt har löst ett problem.

Den entreprenöriella fasen tar per definition vid där innovationsfasen slutar. Målet är här inte att lösa ett tekniskt problem utan i stället att utveckla ett kommersiellt koncept baserat på innovationen. Det ligger i sakens natur att gränslinjen mellan de båda faserna inte är kristallklar. Det är ingen tillfällighet att den empiriska forskningen har kunnat visa att den mest effektiva modellen för att kommersialisera universitetsforskning ofta är att låta forskaren på något sätt finnas med i den entreprenöriella fasen. Han eller hon kan bidra med, förutom expertis, tyst kunskap, strikt personbundet vetande, som kan vara nödvändigt för att lyckas med vidareutvecklingen.
   
Att gränserna inte är kristallklara undanröjer inte att målen är olika – liksom sättet att arbeta. Innovationsfasen är påfallande ofta organisatoriskt oordnad, i vissa fall kaotisk. Det finns gott om vittnesbörd om att genuint nyskapande av högsta klass sker efter en icke-linjär modell kännetecknad av en blandning av å ena sidan skicklighet, erfarenhet, intuition och kreativitet och å andra sidan tillfälligheter, tur och god timing. Det är exempelvis påfallande ofta som man får höra Nobelpristagare i medicin och naturvetenskap tala om sina grundläggande upptäckter som resultatet av slump.
   
Den entreprenöriella fasen kännetecknas inte av oordning och slumpspel i denna mening. Skulle man studera framgångsrika kommersialiseringar av uppfinningar är sannolikheten hög att det har skett under god organisatorisk ordning. Det finns flera skäl till det. Betydligt fler aktörer – inte bara tekniker utan också finansiärer, marknadsanalytiker, myndigheter etc. – är involverade i den entreprenöriella fasen vilket komplicerar den administrativa bilden. Också avsevärt mer pengar står på spel. Kapitalbehovet kan mycket väl stiga med en faktor tio mellan de båda faserna, om innovationsfasen kostat 5 miljoner kanske den entreprenöriella fasen kommer att kosta 50 miljoner. Innovationsfasen kan ofta genomföras utan att externt riskkapital finns med i bilden, det gäller nästan aldrig för den entreprenöriella fasen. Risken är hög i båda faserna – men det är två typer av risk som dominerar, teknisk respektive ekonomisk risk. Den ekonomiska risken finns visserligen också i innovationsfasen, men den är, särskilt i absoluta tal, radikalt mycket större i den entreprenöriella fasen.
   
Sammantaget betyder den högre administrativa komplexitetsgraden, det ökade kapitalbehovet och den högre ekonomiska risken att den associationsrättsliga form som entreprenörsfasen drivs i måste vara tydlig (läs aktiebolag) och det måste finnas ett tydligt ledningsansvar. Innovationsfasen är för det mesta en ”one man show” där behovet av administrativ samordning är minimalt. I entreprenörsfasen blir förmågan att administrera en nyckelkompetens.

En innovatör och en entreprenör är ofta två helt skilda personligheter  

Allt detta hjälper oss att förstå att en innovatör och en entreprenör i praktiken är två skilda typer av personer och personligheter. Innovatören som arketyp är en tekniskt orienterad specialist, ofta en ensamvarg, en utpräglad tänkartyp. Framgångsrika forskare har många gånger dessa karaktäristika. Hans eller hennes drivkrafter är att lyckas lösa ett tekniskt problem och att sedan få bekräftelse av ”dem som förstår”, andra uppfinnare, tekniker eller forskare. Den framgångsrike entreprenören är som arketyp en helt annan typ av person. Han eller hon är kommersiellt orienterad, har näsa för affärer och är bra på att ta till vara de möjligheter som bjuds. Han är också administratör och ledare, lagspelare, en ”doertyp”. Hans främsta drivkraft är att föra fram en produktidé till marknaden och få bekräftelse av marknaden genom att lyckas ekonomiskt. Det är ingen tillfällighet att den typiske forskaren erfarenhetsmässigt visar måttligt intresse för entreprenörsfasen. (se också figuren, klicka för större bild)
   
Ingen påstår att den verkliga världen fullt ut alltid följer de två arketypernas kategorisering. Men på det hela taget är dessa skillnader i personlighet mellan en innovatör och en entreprenör också verkliga skillnader.
   
Man kan parentetiskt fråga sig vad det är för skillnad mellan en entreprenör som lyckas och en framgångsrik företagsledare (med betoning på ledare, alltså inte bara chef). Enligt min mening finns en ganska tydlig gränslinje. Entreprenören utforskar det obekanta, tonvikten ligger nästan helt på det nya och ännu av marknaden oprövade. Entreprenören har en unik begåvning för att hantera den processen. Det är en blandning av kontrollerat risktagande och djärvt nytänkande. Företagsledaren går också före men inte ut i helt okänd mark, en duktig företagsledare utgår från de resurser och starka sidor som den egna organisationen har, det är dessa som mer än något annat styr. Man kan säga att entreprenören är den mest radikale av de två. Men det är mera av gradskillnad än artskillnad. Det senare gör att en framgångsrik entreprenör ibland också kan bli en framgångsrik företagsledare (som Ingvar Kamprad).
   
Det brukar sägas att det rent entreprenöriella är knutet till person. Entreprenören har kvaliteter som inte alla har. Hade det handlat om musik skulle det kanske ha kallats musikalitet, eller inom lagsport spelsinne. Professor Bengt Johannisson jämför entreprenörskap med improviserad jazzmusik. Jag menar för min del att både innovatören och entreprenören är ”musikaliska” – men att innovatören i denna metafor i så fall är kompositören och entreprenören är orkesterledaren.
   
En sak bör tillfogas. Entreprenörsforskningen gör sällan denna distinktion Det talas slående ofta om entreprenörer som om de också var innovatörer och vice versa. Modeller som bygger på en sådan sammanblandning riskerar att ge en otillfredsställande bild av verkligheten. Ett skäl till att det har blivit så kan vara att gränslinjen mellan innovatörer och entreprenörer är utsuddad i många verksamheter där innovationssteget är så kort att det knappast märks. Det gäller exempelvis ofta för utvecklingen av nya tjänster, och i synnerhet för tjänster med ett stort personalinnehåll. För sådan tjänsteutveckling krävs för det mesta inga stora utredningar eller kostsamma tester, det ekonomiska risktagandet är måttligt och tiden från idé till marknadsintroduktion är kort. Att då göra en distinktion mellan innovatör och entreprenör blir onödigt. Men för det vi diskuterar här, teknologibaserad utveckling, och för den delen annan produktutveckling och tjänsteutveckling med inslag av teknik, är distinktionen i högsta grad motiverad – och den som avstår från att göra den, det må vara en forskare eller politiker, riskerar att hamna långt från verkligheten i sina slutsatser. 
   

Övergången mellan respektive fas är de kritiska skedena i utvecklingskedjan. Dessa kritiska faser har också politiska implikationer – och klart olika politiska problem och utmaningar i respektive övergång. Lite förenklat kan vi säga att innovationsfasen skapar teknologin och den entreprenöriella fasen skapar de teknologibaserade nyckeltillgångarna. Om vi accepterar det som en grov bild av verkligheten blir det uppenbart att statliga FoU-pengar bara berör en av de två nödvändiga faserna för att få fram förädlingsvärdeskapande produkter till marknaden. Och vi inser också att om det inte i landet finns tillräcklig dynamik i den entreprenöriella fasen, ja då blir det ingen hög relativ tillväxt alldeles oavsett om det pågår en omfattande FoU-verksamhet i landet eller inte. Gunnar Eliasson har apropå dagens Sverige polemiskt uttryckt det här sambandet som att ”…entreprenören har ersatts med statliga FoU-satsningar”.

Det här är en bearbetad text ur min bok Det nya företagets samhälle (SNS, 2004). Den som är intresserad av att läsa mera, och sätta in resonemanget i ett större sammanhang, kan läsa Ett radikalt politiskt program för tillväxt