Jag tycker att författaren till Historiens slut, Francis Fukuyma (se Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm) har definierat begreppet liberalism på ett konkret och lättfattligt sätt. Så här skriver han:

”Liberalism och demokrati är skilda begrepp även om de är nära besläktade. Politisk liberalism kan enkelt definieras som en lag som erkänner vissa individuella rättigheter eller frihet från viss kontroll av regimen. Även om det kan finnas en stor variation i definitionen av grundläggande rättigheter skall vi använda den som återfinns i Lord Bryces klassiska verk om demokrati, som begränsar dem till tre: medborgarrätt [min fetstil], “frihet från kontroll av medborgaren med avseende på hans person och egendom”, religionsfrihet, “frihet från kontroll av uttryck för religiösa åsikter och gudstjänstliv”, och vad han kallar politiska rättigheter, “frihet från kontroll i angelägenheter som icke så uppenbart påverkar hela samhällets välfärd att kontroll görs nödvändig”, däri inbegripet den fundamentala rätten till pressfrihet.

Demokrati är å andra sidan den universella rätten att ha del i politisk makt, det vill säga rätten för alla medborgare att rösta och delta i den politiska verksamheten. Rätten att ha del i politisk makt kan tänkas som ytterligare en liberal rättighet — i själva verket den viktigaste — och det är av detta skäl som liberalismen historiskt intimt har förknippats med demokrati…

…Ett land är demokratiskt om det tillerkänner sitt folk rätten att välja sin egen regering genom periodiskt återkommande, slutna flerpartival…” s 64

Det är en rimlig tolkning av det Fukuyama skriver i citatet att de tre friheterna – medborgarrätt, religionsfrihet och politiska rättigheter – alla måste vara uppfyllda för att vi skall kunna tala om liberalism. Samtidigt är det uppenbart att de tre friheterna måste preciseras. Äganderätten, som är så grundläggande för det liberala samhället, är en del av medborgarrätten. Och yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet etc. tillhör de politiska rättigheterna. Och skall vi kunna om liberal demokrati måste dessutom rätten till fria val vara tillgodosedd.

Med den här definitionen inser vi att ett land kan vara demokratiskt utan att vara liberalt. Ett exempel kan vara Iran som har hållit regelbundna val som varit relativt rättvisa och gjort landet mer demokratiskt än det var på shahens tid. Det islamska Iran är emellertid inte en liberal stat av det uppenbara skälet att det inte finns religionsfrihet i landet.

Med det liberala samhället skulle jag mena en liberal demokrati i kombination med marknadsekonomi (eller kapitalism om vi istället vill använda det ordet). Västländerna är exempel på liberala samhällen.

Den som är intresserad av att få en mer djuplodande analys, akademisk av begreppet liberalism kan titta på den här föreläsningen av professor em. Ralph Raico, ekonom-historiker, och libertarian (det är i varje fall min tolkning av vad han säger, nämligen att det finns bara en “riktig” liberalism, “the old liberalism”, den som fanns i England i mitten av 1800-talet, innan den, som Raico tycker,  förstördes av alla de liberala politiker som tyckte att barnarbete och annat var alltför svårsmält och gradvis införde socialliberalismen). Men hur som helst är det en lärd man som föreläser:

Titta på videon här (sök på “Raico”, ca 60 minuter)

Källa: Ludwig von Mises Institute