Jag har skrivit en bok om mitt liv, En bankdirektör med skägg, som kommer ut våren 2015 på Ekerlids Förlag (utgivningsdag 17 februari). Även om jag inte tycker om ordet självbiografi, det låter egenkärt i överkant, är det nog just självbiografi de allra flesta skulle kalla det. Jag skriver helt enkelt om vad som har hänt mig i den stora världen under livet, och det har hänt mycket (kolla nedan vad några som redan läst boken tycker). Boken kommer att finnas både som pappersbok och e-bok, och kan på vanligt sätt köpas i bokhandeln.

Kort presentation (“baksidan”)

Läs vad några som redan har läst boken tycker

Köp boken t ex här

Om möten man inte glömmer

Olof Palme ; Jan Wallander ; Per Åsbrink (1) ; Per Åsbrink (2) ; Ingvar Trogen, Sören Mannheimer, Bengt Tengroth mfl ; Gunnar Sträng ; Härje Stenberg ; Göran Johansson ; Richard Normann ; Erik Huss ; Carlo Derkert : Ragnar Lassinantti, Zolo Östlund, Rune Ångström, Börje Hörnlund mfl ; Mara Radic ; Thage G. Peterson

Om att leda företag

Om varför jag tycker att Jan Wallander är en av de verkligt stora företagsledarna

Vad har jag lärt mig av att vara VD?

Om politik och kanslihus

Krister Wickman, Rune B. Johansson, Nils G. Åsling

Varför var den svenska industrin krisförföljd under 1970-talet?

Sensmoralen (mina erfarenheter av den aktiva näringspolitiken)

Vad krävs av en kanslihustjänsteman?

Hur gick det med karriären?

Vad är så speciellt med kanslihuset som arbetsmiljö?

Så här sammanfattar jag i boken (sid 183) min bild av varför kanslihusarbete är speciellt, och högmotiverande för det allra flesta. Det är möjligt att det har ändrats men jag tror inte det.

”Man kan undra över vad det är som är så speciellt med kanslihuset som arbetsmiljö? Vad är det som gör att det finns ett slags frimureri bland fd departementsanställda? Det blir när de möts ett samtal av typen: ”Jaså, har du arbetat i industridepartementet, det har också jag gjort”, som oftast slutar på samma sätt som när män börjar tala om sin tid i lumpen, med anekdoter och glada skratt. Jag tror att det är ett antal saker i kombination som är förklaringen. Att man arbetar i en projektorganisation. Att intensiteten i arbetet är så hög, det är nästan alltid en deadline som ska hållas. Att engagemanget för det man håller på med är så starkt. Att det man arbetar med – i bästa fall – kan ”göra skillnad” för människor och företag. Att man ser sig som betydelsefull (även om det i de flesta fall är mer självbedrägeri än ett faktiskt förhållande). Och sedan det viktigaste av allt – att man kommer i kontakt med, och får arbeta tillsammans med, så många extraordinära människor.”