P J Anders Linder har nyligen skrivit en essä om vad vi egentligen menar med borgerlighet (Välkommen till borgerligheten, Timbro, februari 2011). Det är en välformulerad text, karaktär av ”tänka högt” kring vad en svensk borgerlighet står för/borde stå för. Men det blir uddlöst, i stort sett allt som är bra och balanserat hos människor och i politiken är borgerligt. Jag håller med författaren Lars Gustavsson som i en Expressen-artikel för några år (läs den här) tyckte att begreppet borgerlighet borde sorteras ut, det är ”en egendomlig svensk specialitet”, få andra länder använder begreppet. (I engelskan finns inget ord för ”borgerlig”, det översätts med middle-class.) Och skälet? Ja, skriver han, ”…det är faktiskt ganska svårt att uppbåda något som liknar en solid borgerlig klass i Sverige efter andra världskriget”. Det har han naturligtvis rätt i om man inte bestämmer sig för att kalla hela medelklassen för borgerlig. Och då blir det just uddlöst.

Skall begreppet borgerlig överhuvudtaget användas i ett politiskt sammanhang måste det ha en skärpa i meningen att det tydligt markerar en skiljelinje visavi icke-borgerligheten, i praktiken vänsterpartierna. Och den skiljelinjen har traditionellt betytt att borgerlig är den som i första hand ser till sina egna intressen. Så här formulerar exempelvis Francis Fukuyama sig när han skall definiera borgerlig (se Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm):

”Begränsningarna i den liberala synen på människan blir mer uppenbara om vi granskar det liberala samhällets mest typiska produkt, en ny typ av individ som senare i nedsättande mening har kommit att kallas borgerlig: människan som är snävt upptagen av sitt eget omedelbara behov av trygghet och materiellt välstånd, intresserad av samhället omkring henne endast i den mån det gynnar hennes privata goda. Lockes människa behövde inte vara samhällstillvänd, patriotisk eller intresserad av medmänniskornas välfärd; snarare kunde, som Kant framkastade, ett liberalt samhälle bestå av djävlar, under förutsättning att de var förnuftiga.” (s 176)