Det här diagrammet (klicka för större bild) kallar konstruktören för ”The Real Mega-Bears”.  Och det är ett passande namn.  Den långsiktiga utvecklingen för S&P 500 från år 2000 fram till idag (blå kurva), den amerikanska aktiekursutvecklingen  under 1930-talet, mera precist Dow’s utveckling under perioden 1929-49 (grå kurva) och aktiekursutvecklingen i Japan under de senaste 20 åren, från 1989 och fram till idag (röd kurva), är onekligen goda exempel på  verkliga ”björntrender”, reala nedgångar på aktiemarknaden under lång tid.  Vad kan man lära sig av detta? Ja, låt oss börja med det som kanske inte är lärdomar utan bara iakttagelser.

För det första att den amerikanska aktiemarknaden (S &P 500) har gått så dåligt under 2000-talet. Från toppnoteringen i mars 2000 har aktiemarknaden fram till årsskiftet för ett par veckor sedan gått ned med 35,6% i reala termer.  Det är anmärkningsvärt mycket.  Räknat nominellt ser det bättre ut men även så är det knappt att den amerikanska aktiemarknaden visade en positiv avkastning för det första decenniet.

För det andra visar diagrammet att utvecklingen för S&P 500 under de gångna 10-12 åren och hur det såg ut på den amerikanska aktiemarknaden under 1930-talet nästan är skrämmande lika. Kraftigt ner under tre år, därefter trendmässig uppgång under 4-5 år, ner igen och återigen upp. Är parallelliteten en tillfällighet? Förmodligen eftersom de ekonomiska förhållandena under de båda decennierna är så olika. Men helt säker kan man inte vara. Aktiemarknaden styrs av en kombination av fundamenta och psykologi (och givetvis politik, jag skall återkomma till det). Och det kan nog inte uteslutas att mönstret över en så lång period som diagrammet visar till stor del bestäms av psykologi. Kan man dra några slutsatser om hur fortsättningen blir för S&P 500 från det här diagrammet?  Nej, det kan man absolut inte göra. För det skulle i så fall innebära att man skulle tro att under det närmaste decenniet, säg fram till 2020, blir det inga nya bubblor eftersom den amerikanska aktiemarknaden under 1940-talet utvecklade sig förhållandevis lugnt, realt låg kurserna i stort sett stilla under 1940-talet. Jag tror för min del att risken för finansiella eller kreditgenererade reala bubblor i världsekonomin är överhängande redan idag. Varför till exempel inte i Kina med sina exempellösa prisstegringar på kommersiella fastigheter? Och att det i så fall skulle komma att påverka den globala aktiemarknaden kan vi vara säkra på.

Och lärdomarna? Ja, på ett par punkter finns det lärdomar att dra. Det första är att politikernas ansvar för det som skett blir uppenbart. Att till exempel aktiemarknaden i USA under 2000-talet går ner med i reala termer nästan 36% betyder att de amerikanska politikerna och centralbankscheferna har misslyckats. För om ett lands regering och centralbank låter två kraftiga bubblor (IT-bubblan 2000-03 och husbubblan 2007-09) utvecklas inom loppet av 10 år kan de aldrig komma ifrån sitt ansvar. Och det är lika självklart att det var de politiska låsningarna i Japan som gjorde det omöjligt att rensa upp efter fastighetsbubblan i början av 1990-talet och som sedan fick till följd att den japanska ekonomins relativa konkurrenskraft aldrig riktigt återhämtade sig.

Den andra lärdomen är inte lika uppenbar utan snarare en hypotes – att 1930-talets depression och 2000-talets två bubblor är uttryck för att ett tongivande ekonomiskt-politiskt paradigm har överlevt sig självt och måste ersättas med något nytt. Vi vet att det gällde för 1930-talet. Det var den klassiska ekonomin som bäddade för 30-talskrisen och som steg för steg under 1930-talet och därefter kom att ersättas av en mer aktiv, skattefinansierad politik, det vi brukar kalla Keynesianismen. Jag tycker för min del att det finns mycket som talar för att vi just nu lever på övertid med vårt nuvarande paradigm, det Roger Farmer kallar ” the rational expectations revolution”,  att det vi sett ske under 2000-talets första decennium med två gigantiska bubblor och två efterföljande ekonomiska och finansiella  kriser i OECD-länderna  bara visar att vi lever i ett ekonomiskt-politiskt vakuum. Eller uttryckt på annat sätt. Politikerna och centralbanksledningarna har inte riktigt rätt verktyg för att effektivt tackla de problem som kännetecknar 2000-talets utvecklade ekonomier. Och det kanske beror på att de ideologiskt, och tankemässigt är fostrade för en verklighet som inte längre finns.

Jag har skrivit mera om det senare bland annat här.