Jag skall i ett antal artiklar granska Ryssland, och vad som just nu sker där politiskt och ekonomiskt. Det görs i fyra delar. Först ett avsnitt om den ryska historien. Att historien är betydelsefull för den som vill förstå vad som sker i ett land är trivialt. Mitt intryck är att den är extra viktig för den som vill förstå Ryssland, och det som sker, och har skett, i rysk politik efter Sovjets fall.

De tre första avsnitten är i det stora hela faktabaserade i meningen att det jag skriver är grundat i vad jag läst i litteraturen. Det fjärde avsnittet – Vad kommer att hända framåt med Ryssland? – är däremot personligt och spekulativt.

Putins Ryssland i grafer & tabeller

Inledning

Det historiska bagaget (1) (om traditionen med auktoritärt styre och om religionens stora betydelse)

Det historiska bagaget (2) (om privat äganderätt)

Det historiska bagaget (3) (om den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter och om pendlandet i synen på Europa)

Det historiska bagaget (4) (om Sovjetstyrets påverkan på dagens Ryssland och om landets särpräglade naturliga förutsättningar)

Vad skiljer Rysslands styre från en västlig demokrati?

Putins utmaningar: (1) En katastrofal befolkningsutveckling

Putins utmaningar: (2) En sårbar ekonomi med dåliga framtidsutsikter

Putins utmaningar: (3) En stor och mäktig byråkrati

Putins utmaningar: (4) En mycket utbredd korruption

Putins utmaningar: (5) Stora sociala problem och brister i infrastrukturen

Putins utmaningar: (6) Dagsläget för Ryssland

Vad kommer att hända med Ryssland?

Anna Politkovskaja gör i Putins Ryssland en sammanfattning av vad som hänt med Ryssland och ryssarna från det att Sovjetsamhället gick i graven 1991, och fram till 2004, det var då boken kom ut.

”Förändringarna som skett efter sovjetperiodens slut har varit just trefaldiga. Den första var den personliga omvälvning vi genomgick (givetvis parallellt med samhällsomvälvningen) vid Sovjetunionens sammanbrott och under Boris Jeltsins regim då allt försvann på ett ögonblick: ideologin, den billiga korven, pengarna och vissheten att det någonstans i Kreml satt en »Stor-pappa«, och även om han var elak och despotisk hade han åtminstone ansvaret för oss.

Den andra förändringen inträdde i och med skuldkrisen 1998. Många av oss hade lyckats tjäna lite slantar åren efter 1991 då marknadsekonomin faktiskt infördes och en medelklass höll på att uppstå – en rysk medelklass, föga lik den västerländska men likafullt en medelklass, ett stöd för demokratin och den fria marknaden – och plötsligt, över en natt, hade alltsammans försvunnit i rök och damm. Man fick börja om från början igen, men vid det laget var många människor så trötta på den dagliga kampen för tillvaron att de inte orkade resa sig utan sjönk till botten.

Den tredje förändringen har skett under Putin, då vi kommit in i ett nytt skede av kapitalism med påtagliga neosovjetiska drag. Den ekonomiska modellen i vår andre ryske presidents era är en egenartad hybrid av fri marknad, dogmatik och diverse smått och gott, en modell där sovjetisk ideologi har ställts i det privata storkapitalets tjänst. Det är ett samhälle med ett skrämmande stort antal utblottade människor samtidigt som ett gammalt fenomen återuppstått: nomenklaturan, härskareliten, den stora byråkratklass som fanns på sovjetsystemets tid. Det ekonomiska systemet må ha förändrats, men de som tillhör denna elit har anpassat sig. Nomenklaturen skulle nog vilja leva lika vidlyftigt som »de nya ryssarna«, affärseliten, men deras officiella löner är låga. Visserligen vill de inte återvända till sovjet¬systemet, men inte heller det nya systemet är helt idealiskt för dem.

Problemet är att det kräver lag och ordning (vilket samhället alltmer enträget kräver) och därför tvingas nomenklaturan ödsla tid på att försöka kringgå lag och ordning för att kunna berika sig.

Följden har blivit att Putins nygamla nomenklatura har drivit korruptionen till höjder som ingen ens kunde drömma om på kommunisternas eller Jeltsins tid. Den slukar nu de små och medelstora företagen – och därmed medelklassen. Den gör det möjligt för stor- och jätteföretagen, monopolen och de halvstatliga bolagen att utvecklas ohämmat. (Det innebär att dessa företag är nomenklaturens främsta mutkällor.) Det är dessa företag som genererar de största och mest stabila vinsterna inte bara för ägarna och direktörerna utan också för beskyddarna i den statliga förvaltningen. I Ryssland existerar ingen storföretagsamhet utan beskyddare – »kuratorer« – i den statliga förvaltningen. Det är missförhållanden som inte har något med marknaden att göra. Putin försöker vinna stöd hos »föredettingarna«, personer i ledande befattningar under sovjetregimen. Deras längtan tillbaka till den gamla goda tiden är så stark att den ideologi som stöttar den putinska kapitalismen alltmer kommit att likna den som var typisk för den värsta sovjetiska stagnationsperioden, Brezjnevs sista år i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.”

Det är en resumé så god som någon. Men det är en starkt Putinkritisk bild. Och en bild som mängder av dagens västerländska Putinätare (Applebaum, Lucas, Bowder m fl) ganska säkert skulle kunna skriva under på.

Det intressanta är att en majoritet av ryssarna inte alls är lika kritiska. Jag förstår det. För det går att måla en helt annan bild av Putin-regimen. Den blir mycket ljusare.

• Människor i gemen har fått det väldigt mycket bättre materiellt under de senaste 15 åren. Men bättre också på annat sätt. Den vanliga medelklassryssen (och enligt Världsbankens definition var x% av befolkningen medelklass 2014) reser utomlands på semester, använder internet och sociala medier och beter sig i sitt vardagsliv i stort sett som vilken som helst västerlänning. Den förändringen har skett under Putin.

• Det har skapats ordning och reda i det ryska samhället. Eller uttryckt på annat sätt. Från första stund tog Putin-regimen tag i det kaos och den anarki som rådde under Boris Jeltsins 1990-tal, och skapade ett mer ordnat samhälle, och – inte minst viktigt – utan det som ryssarna tyckte mest illa om av allt, nyrika oligarker.

• Ryssland har fått tillbaka en del av sin forna glans på världsscenen (medlem av G20, WTO etc.).

• Det har under Putinåren på det hela taget förts en vettig, balanserad och marknadsorienterad ekonomisk politik (med bland annat förenklat skattesystem, ”flat tax” 13%, avregleringar av viktiga marknader, stora statliga buffertfonder etc.).

Visst, det politiska och ekonomiska utgångsläget år 2000 var utomordentligt dåligt när Putin tillträdde som president – ”det kunde knappast bli värre” – och då kan det bara gå uppåt. Och att oljepriset mångfaldigats från $20 till $100 på tio år, har givetvis hjälpt till. Ändå framstår, tycker jag, det Putin-regimen gjort under sina 15 år som anmärkningsvärt lyckat. Det tycker uppenbarligen också de allra flesta ryssarna enligt opinionsmätningarna. Vladimir Putin får långt högre godkännande av de egna medborgarna än vad någonsin en Clinton eller Reinfeldt som bäst kunde visa upp.

Jag har sett Putin i TV-utfrågningar av västjournalister och han framstår för mig som lika sakkunnig, verbal och öppen som vilken västledare som helst skulle ha gjort i motsvarande situation. Efter en 2 timmars TV-sänd presskonferens med Putin vid den så kallade Valdaj-konferensen i oktober 2014 där utländska journalister, akademiker och diplomater ställde frågor, gjorde jag följande anteckningar om Putin: (1) Stor detaljkunskap i så gott som alla frågor, aldrig svaret skyldig, (2) Känslomässig, närmast passionerad, i sina reaktioner och kommentarer, (3) Starkt kritisk mot USA, känner sig, verkar det som, personligen kränkt samt (4) Realpolitiker, inte ideolog, är beredd att samarbeta med vem som helst.

Jag är inte kritiklös i min analys av Putin-regimen. Eller av Vladimir Putin själv. Men den bild som man får i västmedia blir i mina ögon allt mindre sann ju mer jag läser och försöker förstå. Putin framställs i västs tidningar, TV och böcker ofta som en dubiös figur med halvkriminellt förflutet som annekterar andra länders territorium, som ordnar omåttligt kostsamma event typ Sochi OS och fotbolls VM, som driver Ryssland i en mer och mer auktoritär, kanske till och med totalitär, riktning och som i övrigt mest sysslar med att berika sig själv och sina forna FSB-kollegor.

Den bilden har säkert inslag som är riktiga. Men den är, det har jag blivit mer och mer övertygad om, snedvriden och ofullständig, och – som sagt – det är inte den bild som en stor majoritet av ryssarna har av sin president.

Det senare är inte oväsentligt. Putins politiska plattform är av allt att döma stabil i dagsläget. Men det kan ändras med de sämre tiderna. Reallönerna kommer att sjunka under några år. Den privata konsumtionen kommer att minska. Det blir inte alls lika mycket utlandsresor som tidigare eftersom rubelfallet har gjort allt utländskt dramatiskt mycket dyrare etc. Putin-regimen, och givetvis Putin själv, kommer att ifrågasättas på ett nytt sätt av ryssarna, och de politiska frihetsgraderna kommer att minska.

Men krisen skapar också möjligheter att agera.

Under förutsättning att Ukraina-konflikten kan lösas med diplomati, kanske genom en bred överenskommelse med EU och USA, och därmed sanktionerna tas bort, kan jag tänka mig fyra scenarios för Ryssland i tidsperspektivet 10-15 år.
1. Ryssland fortsätter som hittills
2. Putin-regimen kastas ut
3. Ryssland väljer en Sonderweg (”Rättssäker autokrati”)
4. Ryssland väljer Europa, blir en demokrati

De två första alternativen lämnar jag därhän. Min slutsats på den första punkten – Ryssland fortsätter som hittills – har jag redan redovisat, det är helt enkelt omöjligt att fortsätta som hittills om målet är att Ryssland och ryssarna skall kunna behålla den relativa levnadsnivå man har idag. Statsvetaren Vladimir Gelman, professor i St. Petersburg, menar att Ryssland på senare tid har hamnat i en institutionell fälla, en jämviktssituation som är ineffektiv (han skrev det före oljeprisfallet och den nuvarande ekonomiska nedgången). Jag tror att han har helt rätt. Den ryska Putin II-modellen för rysk ekonomi är bara synbarligen i balans och inte långsiktigt ekonomiskt effektiv. De politiska utmaningarna – befolkningsutvecklingen, ekonomin, byråkratin, korruptionen, de sociala problemen och det korta perspektivets problem med oljepriset, sanktionerna och annat (som skulle kunna vara politiska protester i takt med att de liberala friheterna inskränks) – är tillsammans av en sådan dignitet att det måste till något politiskt annorlunda än det som är dagens modell. Eller uttryckt på annat sätt, det behövs ett politiskt paradigmskifte, en reviderad politisk modell, för att Ryssland inte bara skall kunna behålla dagens levnadsstandard relativt andra länder, utan förbättra den.

Alternativ 2 – Putin kastas ut – lämnar jag också utan vidare kommentar helt enkelt eftersom det är ett idémässigt ointressant alternativ, lite av ”den dagen den sorgen”. Däremot är jag inte naiv nog för att tro att det inte skulle kunna inträffa. En autokratisk regim löper mycket större risk för oväntade radikala förändringar i det politiska styret än en demokrati, allt annat lika. Och dessutom finns det gott om historiska exempel på oväntade politiska förändringar i Ryssland (typ Sovjetstatens upplösning julen 1991). Economist talar om att Ryssland politiskt har ”a glass-like quality”, landets styre är fragilt.

Det som då återstår är alternativen 3 och 4, att Ryssland medvetet och kraftfullt formar sin egen väg respektive att man återigen närmar sig Väst. Att granska dessa alternativ blir de två avslutande artiklarna.