Det här är den första artikeln (av fem) om välfärdsstaten. Mera precist kommer jag till slutsatsen att den europeiska välfärdsstaten står inför en renässans, och dess politiska motpol och kombattant i västvärlden, ”Small government”-strategin, inför stora utmaningar, i varje fall i sin amerikanska tappning.

Vad menas med välfärdsstat? Den definition jag skall använda här bygger på två kriterier. Alla medborgare skall ha ett skydd för sin välfärd, mot sjukdom, olyckor, ålderdom, arbetslöshet etc. Det är det första. Det kan göras på olika sätt. Som i Sverige, Norge och Danmark med ett stort ansvar för det offentliga för både finansiering och produktion av välfärden. Landstingen i Sverige som exempel både finansierar och utför det mesta av sjukvården. Gösta Esping-Andersen, dansk sociologiprofessor och välkänd för sin typologisering av välfärdsmodeller, kallar den nordiska modellen för ”den socialdemokratiska regimen”. Eller också kan det göras som på kontinenten (”den konservativa regimen”) med ett mer begränsat statligt och kommunalt ansvar men kompletterat med privata insatser, i synnerhet vad gäller produktionen av välfärden, och med privata försäkringar.

Det offentliga har två uppgifter. Staten och kommunerna hjälper på olika sätt till så att även de svagaste i samhället får den välfärd de behöver vid sjukdom, olyckor, arbetslöshet, ålderdom etc. Det sker genom socialförsäkringssystem av olika slag och genom till exempel subventionerad sjukvård och omsorg. Och staten försöker påverka de relativa inkomstskillnaderna genom bidragssystem eller progressiv beskattning.

Det andra kriteriet bryter mönstret i meningen att det inte är ett krav som brukar gälla. Jag anser emellertid att för att vi skall kunna tala om en välfärdsstat skall inkomstskillnaderna i landet vara måttliga när de jämförs med andra utvecklade länder. Anledningen är att forskningen visat att inom gruppen västländer finns det ett nära samband mellan relativ inkomstfördelning och sociala förhållanden, ju större inkomstspridningen är i ett land, desto större är de sociala problemen visavi hur det ser ut i andra västländer. Det gör den relativa inkomstfördelningen till ett relevant välfärdsmått. Man får en indikation på i vilken grad den välfärdsmodell som politikerna valt (enligt socialdemokratisk eller konservativ tradition) har fungerat för medborgarna.

Med dessa båda måttstockar kommer Belgien, Frankrike, Holland, Tyskland och Österrike samt de nordiska länderna, Danmark, Finland, Norge och Sverige, att definieras som välfärdsstater. Två länder som brukar hänföras till kategorin europeiska välfärdsländer faller utanför. England eftersom inkomstspridningskriteriet inte är uppfyllt. Inkomstskillnaderna i England är, relativt andra västländer, extremt stora, nästan på samma nivå som i USA. Och Schweiz av det enkla skälet att dess välfärdsmodell är unik. Det finns inget annat västland med samma karaktäristika. Samtliga länder som jag här definierat som välfärdsstater har idag (2009) en offentlig sektor i storleksordningen lite över 50% av BNP (som högst 58% i Danmark och som lägst 48% i Tyskland). Den schweiziska offentliga sektorn mätt på samma sätt var 34%.

Välfärdssstaten versus ”Small government”-strategin

Den europeiska välfärdsstaten har i den amerikanska debatten under senare decennier, särskilt efter 1980, betraktats som en omodern och koststam samhällsmodell. Omodern eftersom den i den marknadsfokuserade tid vi levt i efter 1980 har förknippats med politisk inblandning i marknaderna, med fördelningspolitik, med tröghet och tråkighet, och med ”socialistisk” politik, det mest omoderna av allt. Och den har ansetts kostsam eftersom den relativa tillväxten i välfärdsstatsländerna har utvecklats svagt. Välfärdsstaterna har helt enkelt, menar man, haft en sämre BNP-tillväxt än USA.

Det är idag – med betoning på idag – ett felaktigt synsätt. Min hypotes är att så som världen ser ut är det den amerikanska modellen som är omodern. Med andra ord, det är min provisoriska spådom att den europeiska välfärdsstaten kommer att få ometikettras från politiskt gammalmodig till moderiktig. För det visar sig, jag skall komma till frågan, att släpper man marknaderna alltför fria under lång tid uppstår störningar och felallokeringar. Särskilt finanssektorn riskerar att gå ur kontroll. Finanskrisen 2008/2009 är ett konkret exempel. Och om den politiska målsättningen ständigt är att hålla skatterna nere och (därmed) svältföda allt som har med gemensamma satsningar att göra är risken stor att man får ett samhälle som inte fungerar effektivt. De dåligt underhållna amerikanska vägarna, broarna och annan infrastruktur kan vara ett exempel.

Det är syftet med pappret att försöka föra den här hypotesen i bevis. Jag skall metodiskt jämföra den europeiska välfärdsstatsmodellen med den amerikanska samhällsmodellen (i fortsättningen kallad ”Small government”-strategin). Någon skulle säga att en sådan jämförelse är omöjlig, det är som att jämföra äpplen och päron. Å andra sidan är USA och Europa kulturellt, politisk och ekonomiskt en del av samma värld, skillnaderna är måttliga. Länderna är utan undantag liberala stater, demokratier och kapitalistiska ekonomier, och på ungefär samma utvecklingsnivå. Och även skillnaderna i storlek är måttliga när USA och Europa jämförs. Hela EU-Europa och USA är mätt i BNP nästan exakt lika stora. Enbart de nio europeiska välfärdsstatsländerna (Belgien, Frankrike, Holland, Tyskland och Österrike och de nordiska länderna) svarar tillsammans för en ekonomi som är i storleksordningen två tredjedelar av USAs ekonomi.

Det finns tre tunga skäl till varför välfärdsstatsmodellen sannolikt kommer att få en renässans. Det första av dessa skäl, att ”Small government” strategin har djupgående problem, behandlas i nästa artikel