Det här är den andra artikeln (av fem) om välfärdsstaten. Mera precist kommer jag till slutsatsen att den europeiska välfärdsstaten står inför en renässans, och dess politiska motpol och kombattant i västvärlden, ”Small government”-strategin, inför stora utmaningar, i varje fall i sin amerikanska tappning.

Det första skälet är det mest uppenbara, ”Small government”-strategin visar sig vara en politisk och ekonomisk återvändsgränd så som den globala ekonomin ser ut idag. Tecknen är många.

*Underinvesteringar i offentlig sektor, mest tydligt vad gäller infrastrukturen. Under lång tid har investeringar i infrastruktur i USA legat på ungefär halva den europeiska nivån. I Europa investerar vi i runda tal 5% av BNP i infrastruktur per år, i USA 2,5%. The American Society of Civil Engineers (ASCE) publicerar regelbundet, senast 2009, sitt betyg över tillståndet för amerikansk infrastruktur – vägar, broar, dammar, skolor, energisystem, vattenförsörjning etc. Betyget blir underkänt, D. Det amerikanska betygssystemet går från A (utmärkt), till E (underkänt) med C som genomsnitt. D kan närmast kallas uselt. ASCE beräknar (läs mera här) att bara det eftersatta underhållet kommer att kosta den amerikanska ekonomin i storleksordningen $1 200 miljarder, det motsvarar inte så långt från 10% av BNP (eller ungefär dubbla svenska BNP).

*Överinvesteringar i (vissa delar) av privat sektor, särskilt i sådant som har med privat konsumtion att göra. Man behöver inte tillbringa lång tid i USA för att förstå att det finns, låt vara snett fördelat, oerhört stora resurser för privat konsumtion. Det speglas i att amerikansk BNP till 71% (2009) består av privat konsumtion. I Tyskland är motsvarande siffra samma år 55%, i Sverige 48%. Den höga privata konsumtionen relativt andra utvecklade länder antyder att investeringarna i den amerikanska ekonomin är för låga.

*De svaga grupperna i samhället har ett uselt skydd mot sjukdom, olyckor, arbetslöshet etc. USA använder knappa 10% av BNP för skattefinansierade sociala skyddsnät, Tyskland och Sverige till exempel mer än dubbelt så mycket. Och skyddet för de ekonomiskt svaga är dåligt också på annat sätt. Sjukdom är exempelvis den vanligaste orsaken till personliga konkurser i USA (det kan möjligen komma att ändras genom Obamas sjukvårdsreform).

*Stora inkomstskillnader. ”Small government”-strategin blir i praktisk politik mycket snål med åtgärder för att dämpa stora inkomstskillnader. Det finns lite av kompenserande inkomster, skattefinansierade bidrag, till de svaga grupperna i samhället. Och progressiviteten i skatteskalorna är mindre än i de europeiska välfärdsstaterna.

*Mindre effektiva lösningar. ”Small government”-strategin har en ideologisk bakgrund som ibland leder till mer kostsamma lösningar än nödvändigt. Politikerna, och det gäller påfallande ofta för både republikaner och demokrater, väljer helt enkelt ett samhällsekonomiskt dyrare upplägg eftersom man inte kan tänka sig att det offentliga skall ta på sig ett ökat ansvar. Det mest uppenbara exemplet är sjukvårdens finansiering. Att man låter privata försäkringsbolag, inte skattebetalarna, finansiera vården leder till jämförelsevis mycket höga administrativa kostnader. Det har beräknats att det administrativa, det icke-medicinska, tar uppemot 30% av sjukvårdens resurser (Woolhandler, S. et al, 2003, ”Costs of Health Care Administration in the United States and Canada”, The New England Journal of Medicine, Volume 349, No. 8, August 21, 2003, s 768 ff;). Det i sin tur förklarar till stor del varför det amerikanska vårdsystemet är mer än 50% dyrare än för genomsnittet av OECD-länderna.

*En alltmer spekulativ finanssektor bidrar till ökad instabilitet. Viktiga avregleringar och en generös, närmast libertariansk, penningpolitik, helt i linje med det nya ekonomisk-politiska paradigmet, har fått den amerikanska finanssektorn att under de senaste 10-15 åren i ökad grad ”leva sitt eget liv” frikopplad från real sektor. Historiskt har bankernas utveckling följt BNP-utvecklingen. Logiskt nog kan man säga, finansiella och reala sektorn bör växa i ungefär samma takt. Den kopplingen bröts under senare delen av 1990-talet. Oavsett hur man mäter – i kreditvolymer, vinster, löner etc. – har de amerikanska bankerna och skuggbankerna släppt kopplingen till real sektor. Det antyder ökat ristagande och spekulation vilket får katastrofala följder om riskerna förverkligas och blir kris som 2008/2009. Det skapar också spänningar i det amerikanska samhället. Av vilken anledning skall lönerna för de anställda i finanssektorn spela i en egen division som de nu gör? Det har sagts att anställda i finanssektorn i USA idag tjänar 50-70% mera än jämförbara grupper i andra sektorer. Det finns med all säkerhet en nära koppling mellan ”Small government”-strategin och de ökade frihetsgraderna för bankerna och de andra finansinstituten.

*Statsskuldsproblematiken. Att det offentliga lånar för sin verksamhet är en sak, det gör alla länder (möjligen med undantag för Norge och andra stater med extraordinära inkomstkällor eller ”windfall gains”). Men med ”Small government”-strategin tenderar statlig upplåning att bli ett substitut för skattehöjningar. Det råder så att säga obalans mellan efterfrågan på offentliga varor å ena sidan och möjligheten att med begränsade skatteintäkter betala vad det kostar å den andra. När det hjulet får snurra tillräckligt många varv kan statsskulden bli ett allvarligt problem genom att de finansiella marknaderna mister förtroendet som för Grekland och de andra skuldtyngda länderna i Europa. Ekonomhistorikern Niall Ferguson, liksom Ken Rogoff och Carmen Reinhart i sin bok This Time is Different, hävdar att erfarenhetsmässigt riskerar finansmarknadens förtroende att minska när statsskulden närmar sig 100% av BNP. Den insikten är del av bakgrunden till den intensiva diskussionen i USA på senare tid kring statskuldens storlek (som börjar närma sig 100% av BNP).

Tankegången kan missförstås. Det är inte så att det marknadsvänliga ekonomisk-politiska paradigm som sjösattes av Ronald Reagan och Margaret Thatcher i början av 1980-talet, och som sedan dess varit tongivande i västvärlden, och som i sin förlängning i USA har blivit ”Small government”-politiken, har varit ett misslyckande. Tvärtom. Det har varit en framgång. Det var en nödvändig omläggning. Den tidigare samhällsmodellen i västvärlden, den uppförstorade Keynesianismen där staten skulle sköta det mesta, och som fanns i många europeiska länder under 1970-talet, inte minst i Sverige, hade överlevt sig själv. Det var ett förstelnat, socialdemokratiskt influerat, samhälle som medborgarna steg för steg under 1970- och 1980-talen blev alltmera kritiska mot, och som inte längre var konkurrenskraftigt. Sverige gick kräftgång mätt i BNP per capita relativt andra västländer, inte minst visavi USA, under 15-20 år, fram till mitten av 1990-talet. Från praktiskt taget världens rikaste land 1970 till en plats kring 25-30 mätt i köpkraft. Det fanns en förklaring. Sverige hade gått längre än nästan alla andra västländer med sin ambitiösa, och för en tid mycket framgångsrika, idéstyrda ekonomiska politik enligt det gamla paradigmet, det som kom att kallas den svenska modellen, och fick betala ett högt pris för det.

Historien upprepar sig. Det som nu håller på att ske är att den amerikanska varianten av det nya paradigmet, ”Small government”-strategin, har nått vägs ände. I nästa artikel tar jag upp tesen att den amerikanska ekonomin är mera konkurrenskraftig än de europeiska välfärdsstaternas ekonomi. Det är inte sant.