Det här är den tredje artikeln (av fem) om välfärdsstaten. Mera precist kommer jag till slutsatsen att den europeiska välfärdsstaten står inför en renässans, och dess politiska motpol och kombattant i västvärlden, ”Small government”-strategin, inför stora utmaningar, i varje fall i sin amerikanska tappning.

Det andra skälet till varför den europeiska välfärdsstaten kommer att få en renässans är att ekonomin är lika stark som den amerikanska. Det politiska huvudargumentet för ”Small government”-strategin faller därmed. För det har varit, och är, ett huvudargument att ekonomin gynnas, att den relativa tillväxten är bättre jämfört med andra västliga samhällsmodeller, och kanske i synnerhet jämfört med välfärdsstatsmodellen i nordeuropeisk tappning. ”Big government” hämmar tillväxten, det är budskapet. Det argumentet håller av allt att döma inte längre. Tillväxten i de europeiska välfärdsstaterna är idag inte uppenbart lägre. Dynamiken är inte sämre. Och konkurrensförmågan mera allmänt är på samma nivå som för USA. Jag skall granska dessa tre påståenden lite mera systematiskt.

Först tillväxten. Det är korrekt att säga att den amerikanska ekonomin har växt snabbare än välfärdstatsländerna i Europa om vi tittar på hela den aktuella perioden, från 1980 och fram till idag. Det är inga stora skillnader men USAs BNP, eller BNP per capita, har avgjort utvecklats bättre under dessa tre decennier. Och det gäller oavsett om vi mäter i löpande eller fasta priser, i köpkraft eller efter växelkurs. En förklaring kan vara att antalet arbetade timmar per år har varit väsentligt högre i USA än i Europa, allt annat lika höjer det den relativa tillväxten. En annan förklaring kan vara att den offentliga sektorn varit jämförelsevis större i Europa. Sättet man mäter produktiviteten på i nationalräkenskaperna gör att det gynnar det land som har en större privat sektor. En tredje förklaring, och den gäller i varje fall för Sverige, är att omställningen från det gamla paradigmet, den uppförstorade Keynesianismen, till en ny mer marknadsorienterad politik tog längre tid i Europa än i USA. Oavsett förklaring är det otvetydigt att USAs tillväxt varit bättre än Europas under perioden 1980-2010.

Det ser något annorlunda ut med ett kortare tidperspektiv. Tillväxten för välfärdstatsländerna i Europa under de senaste femton åren, för perioden 1995-2010, skiljer sig inte särskilt mycket åt visavi USA. Mäter man tillväxten i fasta priser och efter köpkraft var den procentuella ökningen för hela perioden för till exempel Sverige 45% mot USAs 46%. Ännu bättre utvecklades Norge och Belgien. Tyskland är det land som bryter mönstret, landet hade under de här femton åren en klart sämre tillväxt än USA. En förklaring kan vara att integrationen av den östtyska ekonomin pågick som bäst. Tyskland har också haft andra problem med sin ekonomi under den här perioden.

Den samlade bilden blir att USA fortfarande växer gott och väl i samma takt som Europas välfärdsstater. Men gapet i tillväxttakt har en tendens att med tiden snävas ihop. Mellan 2005 och 2010 växte de nio välfärdsstaterna med 5,2%. USA växte med 4,8% under samma period. Skillnaden är försumbar.

Det andra gäller dynamiken hos respektive samhällsmodell. Vi vet att det land som relativt sett har ett stort tillflöde av nystartade företag, en hög grad av entreprenörskap, kommer att klara jobben, och tillväxten, bättre än de länder som ligger längre ner på listan. Mot den bakgrunden blir det intressant, inte minst för politikerna, att mäta graden av entreprenörskap i olika länder. En av de senaste årens mest uppmärksammade försök på den punkten är Global Entrepreneurship Monitor (GEM). Problemet med GEM är att den mäter graden av entreprenörskap utan urskiljning, enklaste levebrödsföretag blandas ihop med Facebook och andra tillväxtgaseller. Nu har professorerna Zoltan Acs och Laszlo Szerb utvecklat ett nytt index, Global Entrepreneurship and Development Index (GEDI), mer inriktat på att mäta den högkvalitativa, ”förädlingsvärdetunga” delen av entreprenörskapet (läs mera här). Man kan säga att GEDI ger en indikation på vilka länder som har skapat goda förutsättningar för att det skall komma fram många nya företag baserade på högteknologi, alltså den typ av företag som skapar höga förädlingsvärden och därmed bidrar mycket till BNP-tillväxten.

Zoltan Acs och Lazlo Szerb analyserade 71 länder och rangordnade. Samtliga europeiska välfärdsstater finns med i toppen av listan. Den välfärdsstat som kommer sämst ut är Österrike på plats 22. Mest tänkvärt är att de nordiska länderna hamnat så högt. Danmark ligger i topp, Sverige på fjärdeplats och Finland på trettonde plats och däremellan finns Norge. Det är intressant eftersom det antyder att den ekonomisk-politiska modell som vi håller oss med i Norden idag är konkurrenskraftig också vad gäller entreprenörskap. Det går inte längre att hävda att relativt höga skatter och en generös välfärdsstat står i motsatsställning till tillväxt genom nyföretagande. Att USA också hamnar bland länderna i topp (plats 3) är inte oväntat, alla vet att förutsättningarna för högteknologisk tillväxt via nyföretagande är bättre i USA än på de flesta andra håll.

Det tredje gäller helheten, i vilken utsträckning de europeiska välfärdsstaterna står sig i konkurrensen med USA när perspektivet breddas. Word Economic Forum, den Schweiz-baserade tankesmedjan mest känd för sina årliga Davos-konferenser, har under senare år genomfört en ambitiös studie av olika länders konkurrenskraft. Konkurrenskraft definieras då som “…the set of institutions, policies, and factors that determine the level of productivity of a country”. Den senaste rapporten, som publicerades 2010, mäter och jämför 139 länder i enlighet med tolv kriterier med betydelse för konkurrenskraften (läs rapporten här). Vilka dessa tolv kriterier är framgår av den här figuren som visar hur USAs konkurrensförmåga står sig när den jämförs med genomsnittet av de andra högst utvecklade länderna som i praktiken domineras av de europeiska välfärdsstaterna. (”Innovation driven economies”). Det man ser är det förväntade. Att USA är extra ”bra på” innovationer och nyskapande och har en relativt sett mycket väl fungerande arbetsmarknad. Och dessutom har landet en given fördel genom storleken på den egna hemmamarknaden. USA är utan jämförelse världens största och mest sofistikerade marknad.

I rangordningen av de bästa länderna kommer Schweiz på första plats. Efter Schweiz kommer – för att ta de tio mest konkurrenskraftiga i rangordning – Sverige, Singapore, USA, Tyskland, Japan, Finland, Nederländerna, Danmark, Kanada. Mellan plats 11 och 20 finns de tre resterande europeiska välfärdsstaterna med Belgien sist på plats 19. Det är ingen överdrift att säga att välfärsstatsländerna i Europa väl matchar USA i allmän konkurrenskraft.

När dessa tre förhållanden – förmågan till ekonomisk tillväxt, förutsättningarna för entreprenörskap och den allmänna konkurrensförmågan – dras ihop till en helhetsbild blir skillnaderna mellan de två samhällsmodellerna inte stora.  Den europeiska välfärdsstatsmodellen och den amerikanska ”Small government”-modellen framstår i ekonomiskt avseende som relativt jämförbara. Det är emellertid inte hela bilden.

Det finns en tredje faktor. Människorna mår bättre i den europeiska välfärdsstaten än i det amerikanska ”Small government”-samhället. Det kommer jag att ta upp i nästa artikel.