Det här är den fjärde artikeln (av fem) om välfärdsstaten. Mera precist kommer jag till slutsatsen att den europeiska välfärdsstaten står inför en renässans, och dess politiska motpol och kombattant i västvärlden, ”Small government”-strategin, inför stora utmaningar, i varje fall i sin amerikanska tappning.

Epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett hävdar i sin bok The Spirit Level , det jag antydde inledningsvis, att det vid varje tidpunkt finns ett samband mellan inkomstskillnaderna i ett land och de sociala förhållandena i landet. Ju vidare spännvidden i inkomst är i landet, desto fler sociala problem har landet – allt när jämförelsen görs med andra länder. Spädbarnsdödligheten, den förväntade livslängden, graden av fetma, kvinnans ställning, hur mycket psykisk sjukdom som finns, droganvändningens omfattning, antal personer i fängelse, ungdomars läsförmåga, antalet avhopp från skolan, mängden tonårsfödslar etc. För alla dessa gäller att ju större inkomstgap ett land har mellan rik och fattig (relativt andra länder), desto större är problemen.

Författarna redovisar ett stort antal grafer med inkomstskillnaderna i olika länder längs x-axeln, och de sociala parametrarna längs y-axeln. Med andra ord långt ut till höger i diagrammet finns de länder som har stor relativ inkomstspridning, stora inkomstklyftor, och högt upp i diagrammet ligger de länder som har stora sociala problem. Problemet för USA är att landet hamnar högt upp till höger i samtliga de diagram som författarna redovisar (klicka för större bild), alltså för samtliga de sociala parametrar som jag just nämnde (och för några ytterligare). Det är med andra ord en position som berättar att jämfört med de övriga högt utvecklade länder som ingår i redovisningen har USA större inkomstskillnader och (följaktligen) större sociala problem. De europeiska välfärdsstaterna hamnar utan undantag i den andra, positiva änden av diagrammen – den med relativt sett små inkomstklyftor och små sociala problem. (Där finns ofta också Japan.)

Jag är inte okritisk mot The Spirit Level. Visst, författarna övertygar mig om att stora inkomstskillnader i ett land inte är bra för människorna i det landet. Men de visar inte på hur sambandet verkar, vilka mekanismer det är som får till exempel spädbarnsdödligheten att vara högre USA än i Sverige. Wilkinson och Pickett antar att det orsakssambandet finns. Det finns också en metodkritik från andra forskare. Och en rasande politisk kritik från höger mot boken (läs mera här). Ändå menar jag att huvudbudskapet i The Spirit Level, att länder med stora inkomstskillnader i snitt har större sociala problem än länder med mindre inkomstskillnader, står sig vid en granskning. Och det är tankeväckande nog.

Ett par ytterligare iakttagelser från boken är för övrigt värda en kommentar när vi talar om USA. Forskare vid London School of Economics har i en studie av förhållandena i ett antal västländer länder, däribland USA, visat att det finns ett samband mellan inkomstskillnader och social rörlighet. Med social rörlighet menas då hur lätt eller svårt det är för en individ att inkomstmässigt bryta sig loss från sin föräldragenerations inkomstförhållanden. Det är inget omfattande material och resultaten måste värderas därefter men det man kan se är uppseendeväckande. USA (och England) har markant lägre social rörlighet än de övriga länderna i undersökningen (Norge, Finland, Sverige, Tyskland, Kanada). Den europeiska myten om USA har sedan Alexis de Tocqueville skrev om sin USA-resa på 1830-talet varit myten om möjligheternas land, ett land där vem som helst genom hårt arbete och idoghet kan nå hur långt som helst, själva sinnebilden av hög social rörlighet. Den här studien slår in en kil i den sagan. Det verkar som om USA idag är ett land där det, tvärtemot det de Tocqueville kunde se, är svårare än i Europa att klättra uppåt på den sociala stegen.

Den andra iakttagelsen gäller sambandet mellan arbetstid och inkomstskillnader. Det är väl känt att amerikanarna i genomsnitt arbetar fler timmar per år, det har jag varit inne på tidigare, och tar ut mindre semester än den genomsnittlige västeuropén. Wilkinson och Pickett diskuterar den frågan i sin bok och finner att även här finns ett klart samband med hur stora inkomstskillnaderna är, ju vidare inkomstgapet är mellan fattiga och rika i landet, desto längre årsarbetstid tenderar landet ha när det jämförs med andra länder. Man skulle alltså kunna säga att ett av skälen, och kanske ett avgörande skäl, till varför amerikanarna arbetar så mycket är att de lever i ett land med stora relativa inkomstskillnader.

De länder som har små inkomstklyftor i Wilkinsons och Picketts studier är alla europeiska välfärdsstater – med ett undantag. Undantaget är Japan. I själva verket är Japans offentliga sektor en av de minsta bland OECD-länderna om den mäts som andel av BNP, mindre än USAs. Det borde uppmuntra de amerikanska politiker som vill göra något åt inkomstorättvisorna i landet. Det är bara det att den japanska modellen bygger på att det är små inkomstskillnader helt allmänt i landet, och att människorna av allt att döma tycker att det skall vara så. Det är så långt man i västvärlden kan komma från amerikansk lönesättnings- och bonuskultur.

Om vi accepterar Wilkinsons och Picketts analys (vilket således inte alla gör) är det är ingen tvekan om att människorna i de europeiska välfärdsstaterna i snitt mår bättre än människorna i USA.