Paul Krugman har sagt att i en ekonomi kännetecknad av stigande avkastning vänds tillgångs- och efterfrågesambanden upp och ner. Det som brukar kallas Increasing Returns Economy (IRE) vänder upp och ned också på vad som hittills varit sant och falskt om monopolet. Det tankeväckande är att vi idag utan att egentligen ha några invändningar politiskt accepterar högkoncentrerade marknader på det högteknologiska området – och än mer tankeväckande är att den acceptansen sannolikt ligger i linje med allmännyttan. Politikerna gör helt enkelt rätt när de stillatigande accepterar marknadsandelar på 80-90 procent, till och med högre, kort sagt man gör rätt i att acceptera monopol.

Utvecklingen av operativsystemet DOS är det kanske mest tydliga exemplet. Det hade tagits fram under tidigt 1980-tal av det lilla, då okända, Seattle-företaget Microsoft. Det fanns vid den tidpunkten inget som talade för, i varje fall inte överlägsenhet i teknik och prestanda, att DOS skulle komma att dominera operativsystemmarknaden på det sätt som senare skulle komma att ske. Det avgörande steget togs när IBM valde DOS för sina PC-system. På mycket kort tid, bara några få år, blev DOS marknadsledande både i USA och globalt. Då kom också kritiken. En del datatekniskt kunniga personer ansåg att DOS var undermåligt jämfört med vissa andra system som erbjöds på marknaden.

Historiens fortsättning är väl känd. DOS växlades över till Windows som i sin tur växlades över till Windows 95 och så vidare. Microsofts ställning som helt dominerande leverantör av operativsystem för PC-marknaden förstärktes för varje steg fram till ett praktiskt monopol. Eller som en iakttagare uttrycker det år 2001. ”Microsoft´s share of shipments of Intel-based personal computer operating systems has been 90 per cent or more in recent years.”

Det som hände med Microsoft och DOS är ett konkret exempel på IRE. Vad ligger bakom denna utveckling? Varför kan monopol i en IRE vara bra för allmännyttan?

”Increasing returns”-ekonomin

Under de senaste två decennierna har ett antal ekonomer hävdat att delar av marknadsekonomin i vissa lägen uppträder på samma sätt som de icke-linjära adaptiva system som finns i naturen gör. Med en förhållandevis svårtillgänglig matematik kan man visa att sådana system inte har ett stabilt jämviktstillstånd. De blir därmed svåra att förutse i sina utfall och kännetecknas av ständiga anpassningar. Dessa ekonomer, den mest kände är antagligen Brian Arthur, menar att IRE är just ett sådant system.

En IRE kännetecknas således av att det finns flera jämviktstillstånd. Den skiljer sig därmed från den klassiska perfekta marknaden som har avtagande gränsnytta som ett grundantagande och som teoretiskt har ett jämviktsläge. En IRE visar vidare tendenser till att det i en specifik bransch, eller på ett specifikt teknologiområde, finns ett företag, omöjligt att säga på förhand vilket, som snabbt får en så stark ställning på marknaden att den blir svår eller omöjlig för andra företag att rubba. I vissa fall, som i exemplet med DOS, finns det ett inslag av ”The Winner-Takes-It-All”.

Hur kan då en IRE förklaras? Ja, stigande avkastning är inget nytt. Företag med höga fasta kostnader och extremt låga styckekostnader i produktionen, det grundläggande kännetecknet för IRE, har funnits så länge marknader har funnits, i varje fall under de senaste 200 åren. Företag som framställer tryckta produkter, böcker och tidningar, kan vara ett exempel. Den typen av marknader utvecklades historiskt ändå inte till en IRE även om det var väl känt att till exempel en tidning som på sin marknad var först ute oftast fick en dominerande marknadsposition som var svår för andra- och tredjetidningar att rubba på. Alfred Marshall har skrivit om sådana traditionella ”increasing returns”-företag att ”…whatever firm first get a good start will obtain a monopoly”.

Det är när vi har stigande avkastning i både produktion och konsumtion som vi i vissa fall får en IRE. Det gäller i praktiken för framförallt högteknologiska produkter. Högteknologiföretag har ofta just dessa karaktäristika i produktionen – höga utvecklingskostnader och extremt låga styckekostnader. Ett företag som tar fram ett dataprogram kan vara exempel. Det är kostsamt att systemera och programmera. Men när väl dessa kostnader är tagna och produkten finns framme är marginalkostnaden för ytterligare en produkt närmast försumbar.

Det är ändå oftast inte ett tillräckligt krav för att vi skall få en IRE. Det fordras att det också finns starka nätverkseffekter och inlåsningseffekter i konsumtionen/användningen. Med nätverkseffekter menas att de företag och privatpersoner som använder produkten av någon anledning tjänar på att fler använder produkten. Ett exempel är e-mail. Ju fler som har en mail-adress, desto bättre för alla. Internet, telefon och fax är andra exempel.

En produkt som åstadkommer inlåsningseffekter vid användningen verkar på samma sätt. Det lönar sig att fortsätta att konsumera samma produkt. Jag drar mig för att byta Internet-bank eftersom jag då återigen, i varje fall så som tekniken hittills sett ut, måste börja lägga upp postgiro- och bankgirokonton och annan personlig information. På samma sätt föredrar jag att uppgradera min Word i stället för att köpa ett nytt ordbehandlingsprogram etc.

Och starka sådana nätverks- och inlåsningseffekter i användningsledet har ibland just högteknologiföretag. Den sammanlagda effekten av dessa båda krafter – stigande avkastning i både produktion och användning – blir i vissa fall en IRE. För företaget som med sin produkt är drivande i systemet, som Microsoft med DOS, kan följderna på mycket kort tid bli både marknadsdominans, till och med monopol eller nära monopol, och exempellöst god företagsekonomi.

När väl den dominerande marknadspositionen är uppnådd blir det svårt för konkurrenterna. Även mycket stora och finansiellt starka företag kan upptäcka att det blir omöjligt att ekonomiskt lyckas i konkurrensen. När IBM i ett senare skede ville utveckla ett eget operativsystem för persondatorer, det som kallades OS/2, och enligt uppgift investerade en miljard dollar i utvecklingen blev det ändå ett kommersiellt misslyckande. IBM satt i en låst situation. Å ena sidan kunde inte ett alternativt operativsystem till DOS/Windows få stor spridning såvida det inte fanns en stor mängd användningsområden. Å andra sidan var inte de mjukvaruföretag som utvecklar dessa applikationer beredda att satsa på ett operativsystem som inte hade många användare. Det uppstod i praktiken ett hinder för mjukvarutillverkare att etablera sig på den alternativa plattformen.

För ett företag som vill hamna i denna gynnsamma position fordras ett visst mått av tur och god timing. Brian Arthur gör i en uppmärksammad Harvard Business Review-artikel det suggestiva påpekandet att ”…the style of competition in the increasing returns arena is more like gambling. Not poker, where the game is static…It is casino gambling, where part of the game is to choose which game to play, as well as playing them with skill.” Han gör tillägget att i en IRE kan man inte optimera. Man kan vara smart, man kan vara listig och man kan positionera sitt företag. ”What you can do is to adapt…Adaptation is what drives increasing-returns business, not optimization.”

Men när det är sagt finns det strategier att följa som åtminstone ökar sannolikheten för att bli något av ”A-Winner-Takes-It-All”. För ett högteknologiföretag med IRE-karaktäristika (höga utvecklingskostnader och mycket låga styckekostnader) skulle följande strategi ha förutsättningar att vara framgångsrik:

• Det lönar sig alltid att vara först ut på marknaden, det lönar sig till och med att i god tid innan någon kommit ut på marknaden antyda att man ligger före konkurrenterna. Det är ingen tillfällighet att högteknologiföretag ofta ägnar sig åt psykologisk krigföring på marknaden. Det gäller att med tidiga prototyper, presskonferenser om strategiska joint-ventures och annat få konkurrenterna att tro att man ligger längre fram i utvecklingen än vad man faktiskt gör.

• Det är viktigt att ha en acceptabel teknisk lösning, men den behöver som vi sett inte vara tekniskt och kvalitetsmässigt bäst. Ett företag som är framgångsrikt i en IRE konkurrerar snarare om dominansen på en viss marknad än om bästa lösningen på ett visst problem. Att konkurrera och lyckas i en IRE handlar således mer om tur än skicklighet. Eller uttryckt mindre provokativt. Kreativitet, snabbhet och anpassningsförmåga blir viktigare för det företag som skall lyckas på marknaden i en IRE än sådant som en överlägsen produkt, effektiv produktion och förmåga att fatta rationella beslut.

• Det är viktigt att få hela nätverket, framförallt användarna, att spela med. Det mest handfasta är att försöka åstadkomma en snabb spridning av produkten till tänkbara köpare. En strategi är att hålla en lågprislinje vilket också företagsekonomiskt är möjligt med tanke på de definitionsmässigt låga (och kanske också sjunkande) marginalkostnaderna.

Nätverkseffekter är inte särskilt vanliga för högteknologiföretagens produkter, i varje inte i sin mest tydliga form. Man kan däremot hoppas på inlåsningseffekter i användarledet som gör att produkten kan sälja framgångsrikt också långsiktigt. En mer radikal strategi, vanlig för de IT-företag som utvecklar plattformar, är att ställa produkten gratis till förfogande för dem som i nästa led skall göra applikationer. Microsoft har haft just den strategin. Liksom Sun som utvecklat den så kallade Java-plattformen. Man kan notera att Sun också har stöttat andra delar av nätverket, till exempel ett riskkapitalföretag som specialiserat sig på utvecklingsprojekt baserade på Java-teknologin. Bakom denna till synes ekonomiskt oförsiktiga strategi att ställa en dyr plattformsteknologi till andra företags förfogande utan kostnad finns givetvis tanken att ”…ta igen på gungorna det man förlorat på karusellen”.

Man brukar ibland säga att en IRE kännetecknas av stigberoende (pathdependence). Det är ett begrepp som vanligtvis används av ekonom-historiker för att beskriva att när väl en viss utvecklingslinje har etablerats kommer den att plöja en fåra som den efterföljande utvecklingen på just det området har en tendens att ansluta sig till. Stigberoende blir en konserverande kraft som prioriterar metoder som snarare förstärker än bryter upp den rådande utvecklingslinjen. I IRE-sammanhang är stigberoende samma sak men med ett annat, kortare tidsperspektiv. Den produkt eller teknologi som kom först ut på marknaden plöjer en fåra som andra har att följa. Det finns andra tänkbara stigar att vandra men bara en stig blir använd och upptrampad, vilken den blir bestäms till stor del av tillfälligheter. Och det senare understryker att om en annan ”tillfällighet” skulle inträffa, det vill säga om ett annat företag skulle komma först ut med sin produkt, skulle vi inte nödvändigtvis hamna på samma ställe. Den tekniska utvecklingen skulle kunna få ett annat förlopp. Man kan, metaforiskt, tänka på ett hög av sand i häftigt regn. Det blir tillfälligheter som avgör vilken väg rännilarna kommer att ta. Det finns flera rännilsvägar och de leder inte till samma ställe.

Varför kan monopol vara bra i ett allmännytteperspektiv?

Varför kan då monopol i en IRE vara bra i ett allmännytteperspektiv? Vad är det som gör att Microsofts operativsystem i olika generationer från DOS och framåt har tillåtits ha upp till 90 procent av världsmarknaden utan att de konkurrensvårdande myndigheterna har ingripit? Och varför har vi som konsumenter varit så tysta i vår kritik av Microsofts dominans?

Det kan tyckas som om rättegången mellan det amerikanska justitiedepartementet och Microsoft var ett uttryck för att den acceptansen inte fanns – i varje fall inte på myndighetsnivå. Det är en förhastad slutsats. Rättegången handlade inte om Windows marknadshegemoni, eller mera allmänt om att Microsoft hade blivit för stort, utan snarare om att Microsoft på ett enligt den amerikanska regeringen konkurrenshämmande sätt hade använt sin ekonomiska styrka och greppet över den så kallade WinTel-plattformen för att i nästa led skaffa sig försprång och fördelar. Rättegången handlade i allt väsentligt om konkurrensen mellan Microsofts Internet Explorer och Netscapes motsvarande produkt Navigator. Den grundläggande frågan i rättegången var således vad en marknadsaktör i stark ställning kan tillåta sig göra för att försvara sin position utan att det kan påstås att konkurrensen har hämmats.

Åklagarna i målet hävdade att Microsoft på väsentligen fyra områden hade vidtagit åtgärder som skadat konkurrensen. Microsoft hade investerat mycket stora resurser för att utveckla en konkurrerande produkt till Navigator som vid den tidpunkten kring mitten av 1990-talet helt dominerade browser-marknaden. Man hade ställt den nya produkten, Internet Explorer, gratis till kundernas förfogande, man hade tecknat exklusivitetsavtal för distribution av Explorer med viktiga Internet-operatörer och man hade, slutligen, byggt samman Internet Explorer med Windows, det vill säga den som installerade en uppgraderad Windows-version fick alltid Explorer på köpet.

Domstolen avvisade åklagarens två första punkter. Det ansågs, naturligt nog, inte konkurrenshämmande att investera i ett alternativ till den marknadsledande produkten (Navigator). Domstolen hade heller inget att invända mot att priset sattes till noll gentemot slutanvändarna. Däremot menade domstolen att på de två senare punkterna hade företaget i kraft av sin marknadshegemoni genom Windows fått kontroll över de två mest effektiva distributionskanalerna för browser-applikationer och därmed på ett icke tillåtet sätt hämmat konkurrensen.

Benjamin Klein, välkänd ekonom, har granskat domstolens argument på de två senare punkterna. Han är tveksam till att argumenten håller i ett ekonomiskt perspektiv. Han menar att det för ett företag är en naturlig del av konkurrensen att försöka få kontroll över viktiga distributionskanaler. Den springande punkten måste vara om den produkt som i slutänden erbjuds kunderna är tekniskt och prismässigt minst lika bra som den som konkurrenterna erbjuder. Det menar Klein gäller i det här fallet. Microsoft erbjöd i själva verket kunderna genom Internet Explorer en kvalitativt bättre produkt än Navigator. Och priset på Internet Explorer var i praktiken mycket lågt.

Det senare är för övrigt ett kännetecken för en IRE. Det finns sannolikt inte något exempel på klassisk monopolprissättning på högteknologiprodukter. Under Microsoft-rättegången presenterades vissa beräkningar (från Microsofts sida) som visade att det faktiska priset för Internet Explorer var en sextondel del av ett tänkt monopolpris. Det hävdades att Microsoft ”…did not behave like a firm with monopoly power”.

Det finns också en annan argumentationslinje för att acceptera monopol i en IRE. Mycket talar för, så går argumentationen, att i högteknologiska branscher utsatta för en ständigt pågående kreativ destruktion och därmed snabba teknologibyten kan det vara nödvändigt att tillåta monopol för att företagen skall få en marknadsmässig avkastning på de stora investeringar som krävs i utvecklingsledet och för att ersätta en mycket hög risk. En fungerande marknad bör ge till resultat att marknadsdominansen bara blir tillfällig.

Benjamin Klein sammanfattande omdöme är entydigt. ”It is important to recognize that the primary effect of Microsoft’s aggressive competitive behavior in protecting its Windows platform was a large, unambiguous gain in consumer welfare”, skriver han. Visserligen förhindrades Netscape i sina ambitioner att bygga ett alternativt operativsystem, Å andra sidan fick konsumenten en mycket bättre browser, dessutom gratis, och indirekt stora fördelar genom Microsofts mycket stora satsningar på Internetoperatörerna. Att som domstolen gör föreskriva en uppdelning av Microsoft i två delar kallar Klein ”…a major overreaction [that]…would be to throwing out the baby with the bathwater.”

Klein är inte ensam i sina slutsatser. Det är slående att framstående ekonomers seriösa genomgång av Microsoft vs U.S. Goverment-frågan leder dem fram till att det i högteknologibranscher kan vara helt OK i ett välfärds- och konsumentperspektiv att tillåta monopol eller nära-monopol.

Vilka marknadsförutsättningar skall då gälla för att högkoncentrerade marknader, och i sista hand monopol, skall kunna politiskt tillåtas och inte kallas marknadsmisslyckande? Ja, för det första skall det vara ett företag i en IRE-bransch. Det mest sannolika är att om ett företag i en traditionell bransch, säg inom skogsindustrin, mot förmodan skulle få monopol på sin marknad skulle det också komma att bete sig som en traditionell monopolist med höga priser, små satsningar på nya produkter eller kvalitetsförbättringar, bristande anpassningsförmåga till olika kundbehov och andra former av ”oförrätter” gentemot kunderna. För det andra måste det handla om en teknologi i snabb förändring. Ett företag med monopol i en mogen bransch kännetecknad av stigande avkastning, som tidningsbranschen, är ingen bra lösning. Göteborgs-Posten har i praktiken monopol på Göteborgs morgontidningsmarknad och den visar i vissa avseenden monopolföretagets dåliga sidor. För det tredje måste det vara en bransch där det i praktiken inte finns några marknads- eller produktionsregleringar. Hur skall annars ett företag, kanske litet och okänt, med en ny teknologi snabbt kunna etablera sig och få hegemoni på en marknad (det som i den amerikanska litteraturen kallas ”catastrophic entry”)? För det fjärde måste det finnas en väl fungerande och resursstark riskkapitalmarknad.

Brian Arthur ger två rekommendationer till politikerna när de har att ta ställning till ett företag i dominerande marknadsposition till följd av en IRE. Det första är att undvika att via regleringar eller på annat sätt bestraffa framgång (”Do not penalize success”). Det har för övrigt varit en huvudlinje i kritiken mot Microsoft-rättegången att det politiskt i praktiken handlar om att näpsa ett företag som genom strategisk skicklighet, hög teknisk kompetens och kundvänliga och prisvärda produkter har nått en exempellös framgång. Det andra, och det är väl det som Microsoft-rättegången egentligen kretsat kring, är att försäkra sig om att en stark marknadsposition inte används för att ge sig själv ett försprång i konkurrensen framöver (”No head starts for the privileged”).

Hämtat ur min bok Det nya företagets samhälle (SNS Förlag, 2003), s 184 ff. I boken finns också fotnötter med referenser.