När Mancur Olsons bok The Rise and Decline of Nations kom ut för några decennier sedan, i början av 1980-talet, fick den stor uppmärksamhet på många håll. Det berodde dels på författaren. Mancur Olson var en respekterad ekonom, i mitt tycke en av 1900-talets mest intressanta politiska ekonomer. Det berodde också på att temat, länders uppgång och fall, fascinerar många. Dessutom var den förklaringsmodell som redovisas i boken övertygande. Det är svårt för en läsare som kommit till slutet av boken att inte känna sig övertygad om att modellen håller. Man tycker sig förstå varför till exempel Englands tillväxt efter andra världskriget fram till 1970-talet var den sämsta bland västländerna, det var då man talade om ”den engelska sjukan”. Eller varför Västtyskland och Japan under samma tid med rätta kunde kallas ”ekonomiska under”.

Jag skall i den här artikeln diskutera Mancur Olsons förklaringsmodell, och ställa frågan om den också idag kan hjälpa oss att förstå varför olika länder utvisar olika tillväxtmönster. Mera precist skall jag ställa frågan om Sveriges historiskt höga relativa tillväxt, alltså att Sverige inkomstmässigt utvecklats bättre än andra jämförbara länder, kan få en trovärdig förklaring med hjälp av Mancur Olson.

Ju mer stelnat ett samhälle är, desto sämre tillväxt

Modellen säger, kort uttryckt, att det finns ett samband mellan graden av särintressenas påverkan i ett land, och landets relativa tillväxt. Med andra ord, ju fler särintressen som finns i ett land, och ju starkare dessa grupper är, desto högre är sannolikheten att landets BNP-tillväxt kommer att utvecklas sämre än i länder som inte har lika starka särintressen. Eller mera rakt uttryckt, ju mer stelnat ett samhälle är, desto sämre tillväxt kommer det ha i jämförelse med länder som har, relativt sett, friare marknader och ett politiskt system där särintressen har mindre att säga till om.

Med särintressen menas då sammanslutningar som syftar till att ge medlemmarna i gruppen ekonomiska fördelar på någon annans bekostnad. Det handlar således om en omfördelning av inkomster, helt enkelt om att, bildligt talat, se till att man får en större del av kakan. Ekonomer kallar det ”rent seeking”.  Mancur Olson visar att omfördelande särintressen finns både på marknaden och i den politiska sfären. Olika former av karteller som ger företagen som deltar en möjlighet att tjäna pengar genom att sätta konkurrensen ur spel och ta ut högre priser, är ett exempel från marknaden. Att fackliga organisationer av olika slag gör vad de kan för att få en större del av förädlingsvärdet, höjda reallöner, är ett annat exempel som rör både marknaden och det offentliga. Till det kommer en hel hop av civilsamhällets sammanslutningar där syftet är att försöka påverka politikerna att fatta beslut som gynnar medlemmarnas ekonomiska intressen. Där finns allt från pensionärernas, villaägarnas, hyresgästernas och skattebetalarnas organisationer. Liksom naturligtvis många andra.

Den här korta beskrivningen av modellen hjälper oss att bättre förstå ”den engelska sjukan”, detta att England var i kronisk ekonomisk kris under några årtionden efter andra världskriget. Landet var helt enkelt nedtyngt av sin egen lysande historia, ingrott i särintressen, inte minst fungerade arbetsmarknaden dåligt. Vi förstår också bättre varför Västtyskland och Japan efter andra världskriget kunde som Fågeln Fenix resa sig ur askan och nå ekonomiskt välstånd på rekordtid. Kriget hade raderat ut de omfördelande särintressena, det hade skapats ett tabula rasa vad gäller särintressen.

Ett tillägg är viktigt. Mancur Olson visar att när man går ner mera i detalj i den här förklaringsmodellen kan man grundat på erfarenhet formulera ett antal följdteser (”implications”) som till exempel:

att stabila samhällen med tiden tenderar att få mera av omfördelande särintressen, med andra ord ökad stelhet,

att grupper som är måttligt stora har bättre förutsättningar att få till stånd omfördelning av inkomster, mot det står att vissa mycket stora grupper (typ alla konsumenter) har svårt att organisera sig till ett särintresse helt enkelt eftersom den enskilde individen i det stora kollektivet har svårt att se att det finns något att tjäna på att organisera sig,

att intresseorganisationer som organiserar en stor majoritet av en viss grupp (som till exempel LO gör för alla svenskar som är fackligt anslutna), också har intresse av att hela landets ekonomi växer, och alltså inte enbart strävar efter omfördelning,

att ett land med många och starka omfördelande organisationer tenderar att skapa mer av statlig inblandning och byråkrati.

Mancur Olson hävdar inte att modellen ensam alltid kan förklara varför vissa länder växer snabbare än andra, eller varför vissa länder går ekonomisk kräftgång under långa perioder. Tvärtom är han noga med att påpeka att varje fall måste prövas för sig, och att det kan finnas specifika förhållanden med stor inverkan på den relativa tillväxten som inte modellen hjälper oss förstå. Däremot menar han att i de allra flesta fall han studerat, i olika länder och i olika historiska skeden, boken innehåller mängder av sådana exempel, har de omfördelande särintressena så gott som alltid ett finger med i spelet om hur den relativa tillväxten utvecklas.

Fallet Sverige

Man kan visa att Sverige har en mycket hög relativ tillväxt mätt i BNP, eller BNP per capita, om tidsperspektivet är långt. För perioden 1870-2010, alltså under en nästan 150-årig period, har den svenska ekonomin vuxit mer än vad det genomsnittliga västlandet har gjort. Snabbast var den relativa tillväxten för Sverige under perioden 1870-1980. Mycket få industrialiserade länder (Japan undantaget) hade under den perioden en högre tillväxt än Sverige mätt i BNP per capita. Perioden 1980-95 hade Sverige däremot en lägre tillväxttakt än genomsnittet, för att därefter, perioden 1995-2010, återigen växa något mer än vad det genomsnittliga OECD-landet gjorde. Den sammantagna bilden blir att Sverige räknat för hela perioden, 1870-2010, har haft en inkomsttillväxt som är högre, möjligen väsentligt högre, än genomsnittet av andra västländer.

Om Sverige haft en hög relativ tillväxt borde det betyda, givet det samband som Mancur Olsons modell pekar på, att landet under den aktuella perioden haft liten påverkan av omfördelande särintressen jämfört med hur det sett ut i andra industriländer.

Kan man säga att det har varit så? Kan man säga att Sverige och svensk ekonomi har – jämfört med andra industriländer – haft mindre av stelhet i meningen mer fria marknader, och mindre av påverkan från särintressen under den aktuella perioden? Det spontana svaret måste bli – både ja och nej. Svenska företag har till följd av låga handelshinder och öppna gränser haft mindre tillfällen att skapa karteller och andra konkurrenshämmande överenskommelser än vad som gällt i många andra västländer. Å andra sidan är Sverige känt för att ha en av världens starkaste fackliga rörelser – och de fackliga organisationerna är arketyper för omfördelande särintressen.  Med andra ord, det tycks som om det i Sverige under den period vi diskuterar funnits krafter som verkat i båda riktningarna.

Låt oss granska den här frågan lite mer systematiskt.

Öppna gränser

World Economic Forum presenterade första gången 2008 Global Enabling Trade Report, en studie där man jämförde ett stort antal länder, alla västländer och merparten av alla utvecklingsländer, vad gäller graden av öppenhet för affärer över gränserna. Man skulle möjligen kunna kalla det ett slags globalt frihandelsindex. Sverige låg i toppen av listan, på fjärde plats. Sverige har därefter, det har gjorts två uppdateringar, 2010 och 2012, legat kvar på fjärde plats efter Singapore, Hongkong respektive Danmark. Läs den senaste rapporten här.

Jag skulle tro att om en motsvarande studie som omfattade hela den period för vilken vi har någorlunda säkra tillväxtsiffror för olika industrialiserade länder, 1860-2010, hade varit möjlig att göra, skulle Sverige så gott som alltid ha legat nära toppen vad gäller öppenhet. Sedan mycket lång tid, sedan mitten av 1860-talet då frihandelsprincipen slogs fast av Sveriges riksdag, är landet känt för relativt mycket stor öppenhet vad gäller handel över gränserna. Det betyder inte att Sverige sedan dess aldrig fått återfall i protektionism och höjt tullar eller andra handelshinder, det har vi gjort. Vår frihandelshistoria följer grovt sett den internationella utvecklingen, men det är också korrekt att säga att Sverige för det mesta tillhört gruppen länder med störst öppenhet. En sak är viktig att tillägga. Öppenhet som vi här använder ordet står för mer än låga tullar och frihandel i formell mening. Det handlar om allt det som gör det lätt för utländska företag att etablera sig och arbeta i ett land, och vice versa om hur lätt landets egna företag har att arbeta över gränserna. Ett land som har en hög grad av öppenhet är bra på allt det som berör handel och investeringar över gränserna. (Global Enabling Trade Report mäter öppenhet i fyra dimensioner: ”market access”, ”border adminstration”, ”transport and communication” respektive ”business environment”.)

Sveriges öppna ekonomi har varit en avgörande faktor för att förklara varför den svenska marknadssektorn har varit så konkurrenskraftig under den aktuella perioden. Konkurrensen från andra länder, eller etableringar av utlandsägda företag i Sverige, har i praktiken inte lämnat stort utrymme för karteller eller liknande. I den mån de har funnits har det gällt sektorer utan konkurrens utifrån (jfr asfaltskartellen). Och när företagens branschorganisationer kommit till politikerna och velat ha stöd har de så gott som alltid mötts med kalla handen. Grovt sett är det korrekt att säga att de svenska politikerna under hundraårsperioden 1860-1960 varit mycket försiktiga med statligt stöd till olika branscher. Det var först under 1970-talet som det gjordes små avsteg från den principen. Krisande branscher som teko-industrin, och senare också några få andra branscher, bland annat glasindustrin, fick viss skattefinansierad hjälp, bland annat fick teko-branschen viss lönesubvention (”äldrestödet”) och det fanns stöd för ökad export, men hela tiden med mycket små resurser i kronor räknat, och med små resurser gentemot hur det såg ut i många andra länder.

Det enda svenska statsstöd som var substantiellt var det så kallade fartygskreditgarantisystemet. Det var i praktiken en statlig borgen till redare som la ut beställningar vid de svenska varven. Det var ett så generöst system jämfört med hur det såg ut i andra länder att den svenska varvsindustrin, och i synnerhet den del som byggde tungt tanktonnage, blåstes upp, och blev för stor och sårbar. Så småningom ledde det till en av 1900-talets mest spektakulära strukturkriser, där i praktiken hela den svenska varvsbranschen raderades ut.

Det senare är tänkvärt. Den enda gång under 1900-talet som Sverige rejält gjorde avsteg från principen att inte tillgodose särintressen i en företagssektor, i det här fallet den svenska varvsindustrin, blev det ett gigantiskt misslyckande med stora samhällsekonomiska kostnader. Tillkomsten av det svenska fartygsgarantisystem framstår som ett skolexempel på hur ett omfördelande särintresse arbetar. Här handlade det om fyra stora svenska företag – Götaverken, Eriksberg, Uddevallavarvet, Kockums – med starka ledare som hand i hand med berörda fackliga organisationer, Metall i första hand, i början av 1960-talet, systemet infördes 1963, övertygade den socialdemokratiska regeringen om att ett stöd behövdes för att branschen skulle klara sig. Tjugo år senare fanns bara spillror kvar av den svenska varvsindustrin. Kostnaderna för varvskrisen i form av arbetslöshet, direkta förluster för skattebetalarna, kreditförluster för bankerna etc. var mycket stora. Varvsdebaclet var tillräckligt stort för att också få betydande konsekvenser för den svenska tillväxten.

För att sammanfatta. Vi har kunnat konstatera att det har funnits förhållandevis lite av omfördelande särintressen i den svenska marknadssektorn under perioden 1860-2010. Om Mancur Olsons modell håller är det en delförklaring till varför Sverige haft en hög relativ tillväxt under lång tid.

Facket som ansvarsfullt särintresse

Då återstår att granska det andra stora fältet för möjliga påtryckningar och omfördelande särintressen. Det rör sig i praktiken om två stora områden. För det första om särintressena på arbetsmarknaden, för det andra om civilsamhällets påtryckningsgrupper visavi politikerna.

Sverige har en högre facklig anslutningsgrad och fler starka fackliga organisationer än så gott alla andra västländer. Med andra ord har Sverige starka omfördelande särintressen på ett av de samhällsekonomiskt verkligt tunga områdena, lönebildningen. Och det gäller för såväl företagsektorns som den offentliga sektorns lönebildning. Det kan tyckas som om detta går på tvärs mot Mancur Olssons förklaring till varför Sverige historiskt har haft en hög relativ tillväxt. Enligt modellen borde sådana särintressen saknas. Eller också inte uppträda som särintressen som vill omfördela till sin egen fördel på bekostnad av helheten, eller vara neutraliserade av något annat skäl.

Jag skulle vilja hävda att det finns två förklaringar till varför den starka och samordnade svenska fackliga rörelsen aldrig har uppträtt som ett särintresse med negativa konsekvenser för landets ekonomiska tillväxt. Det första skälet är trivialt. Det har funnits starka motparter i form av arbetsgivarorganisationer som satt hårt mot hårt, och i den meningen neutraliserat en del av den fackliga rörelsens förmåga att omfördela förädlingsvärdet. Dessutom kom fack och arbetsgivare tidigt under 1900-talet överens om att löneförhandlingar var en fråga mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden som politikerna inte skulle blanda sig i. Det senare har bidragit till att dessa två starka särintressen, facket respektive näringslivet, egentligen aldrig har vänt sig till politikerna i den grundläggande frågan om hur fördelningen av tillväxten skall se ut.

Det andra skälet är mera subtilt – och i helt i linje med Mancur Olsons modell. Han visar, jag skriver det inledningsvis, att mycket stora omfördelande organisationer, alltså organisationer med så många medlemmar att man närmar sig alla i den berörda gruppen, i det här fallet alla som har ett arbete, måste ta hänsyn till hur hela landets ekonomi utvecklas, inte bara till den egna gruppen.  Skälet är givetvis att om inte hela samhällsekonomin utvecklas bra relativt andra länder, kommer det förr eller senare att synas i en sämre relativ reallöneutveckling för medlemmarna. För min del tycker jag att det är en ganska övertygande förklaring till det ansvarsfulla uppträdande som är något av det svenska fackets kännemärke.

Det som återstår under den här rubriken är frågan om det svenska civilsamhällets påtryckningsorganisationer har haft en sådan ställning att de på ett avgörande sätt har hämmat den svenska BNP-tillväxten vid en jämförelse med hur det ser ut i andra länder. Visst, det finns exempel på att lobbying har påverkat de svenska politikerna till att fatta okloka beslut, eller vanligare att inte åtgärda en företeelse som är samhällsekonomiskt kostsam eftersom det är ”politiskt känsligt”, eller kortsiktigt får negativa konsekvenser för viktiga grupper medborgare. Det tydligaste exemplet under senare decennier gäller bostadsmarknaden, mera precist hyresregleringen. Sverige har med stor säkerhet förlorat BNP-tillväxt på att hyrorna inte bestäms av marknaden utan är starkt påverkade av administrativa beslut. Och det finns andra exempel.

Ändå framstår de svenska lobbyingorganisationerna som tama och uddlösa om vi jämför med hur det ser ut i många andra västländer. Det förklaras, skulle jag gissa, till största delen av att den svenska politiska kulturen är mer motståndskraftig mot lobbying än i många andra västländer. Det i sin tur hänger samman med att partierna här fortarande har en stor tyngd som samordnare och ”ordningsman”, mycket större än vad som till exempel gäller i USA. Det bidrar till att lobbying får mindre inverkan på politiken.

För att sammanfatta. Vad är det som har gjort att Sverige har blivit en av världens rikaste länder, och hur det kommer sig att vi under så lång tid har kunnat behålla vår höga relativa tillväxt? Min slutsats av genomgången blir att Mancur Olsons modell erbjuder oss ett plausibelt svar på frågan – svensk ekonomi har under mycket lång tid, under snart 150 år, utvecklats bättre än ekonomin i de flesta andra västländer helt enkelt eftersom vi inte har tillåtit omfördelande särintressen, antingen det handlat om karteller eller politisk lobbying, att spela någon nämnvärd roll.

När det är sagt framstår det lika klart att anledningen till att Sverige faktiskt hamnat i denna den bästa av ekonomiska världar, i grunden har varit ett politiskt val. Med andra ord, det är våra politiker som har sett till att det blivit så. De svenska politikerna har inte varit särskilt mottagliga för de särintressen från civilsamhället som har velat öka sina inkomster på andras bekostnad. Och än viktigare, allt sedan Johan August Gripenstedt och andra frihandelsvänliga politiker under 1860-talet fick den svenska riksdagen att fatta beslut om det som har kallats ”det liberala systemskiftet”, har Sverige kännetecknats av stor öppenhet för affärer över gränserna. Det har i sin tur fått till följd att svenska företag sedan 150 år tillbaka helt enkelt inte ha kunnat skapa karteller, eller gå i säng med politikerna för att skaffa sig ekonomiska fördelar, i alla fall inte i samma utsträckning som gällt i många andra västländer. Det har haft en oerhört stor betydelse för att Sverige idag är så förhållandevis rikt. Eller som Johan Norberg skriver. ”Om det finns någon särskild person som vi skall tacka för det välstånd vårt land har idag så är det Gripenstedt.”

Den svenska modellen som överlevde sig själv

Det skall alltså skrivas på de svenska politikernas pluskonto att de för det mesta under den här långa perioden inte hemfallit åt att skapa trögheter och stelheter i ekonomin genom att gynna särintressen. Men det är inte en princip utan undantag. Under en period från senare delen av 1960-talet och fram till början av 1980-talet, kan man säga att tillväxten sattes i understol i politiken, välfärden blev viktigare än tillväxten. Den så kallade svenska modellen hade under ett par decennier, dessförinnan, grovt sett perioden från andra världskrigets slut och fram till mitten av 1960-talet, skapat stora framgångar för svensk ekonomi. Även om andra västländer också hade höga tillväxttal under den här perioden, den kallas i USA för ”the golden age” och i Frankrike “Les Trente Glorieuses”, framstod Sverige som ett föredöme. Det var en socialdemokratisk politik där grundtanken var att skapa ökat välstånd genom ett nära samspel mellan fack, näringsliv och politik. Facket skulle driva solidarisk lönepolitik, lönenivåerna skulle hållas tillbaka i de högeffektiva branscherna, och hållas uppe i krisbranscherna, och konsekvens skulle bli en BNP-höjande strukturomvandling (genom utslagning av branscher och företag som inte kunde betala tillräckligt höga löner). Låga relativlöner i de starka sektorerna skulle ge ett mindre tryck på priserna, och på köpet skulle inflationsförväntningarna kunna hållas tillbaka. Politikerna skulle för sin del på olika sätt se till att tillväxten underlättades (typ aktiv arbetsmarknadspolitik) och välfärden skulle byggas ut. Genom den höga tillväxt som modellen bidrog till att skapa och genom högre skatter skulle det skapas finansiellt utrymme för väsentligt utbyggd offentlig sektor. Det var också vad som skedde. Mätt som andel av BNP växte den svenska välfärdsstaten, vård-skola-omsorg, under perioden 1960-80 mer än vad den någonsin hade gjort dessförinnan (eller för den delen har gjort någon gång därefter).

På många sätt var den svenska modellen ett fascinerande idébygge, och under en period, fram till senare delen av 1960-talet, tycktes den fungera. Men efterhand blev det allt tydligare att det som höll på att skapas var ett allt stelare och trögare samhälle. Det värkte så småningom, under 1970-talet, ut i en djup kris för den svenska ekonomin. Det fick också med viss fördröjning konsekvenser för den svenska relativtillväxten. Sverige hade, som vi har sett, under perioden 1980-1995 en väsentligt lägre BNP-tillväxt än genomsnittet av västländerna.

Mancur Olsons modell bidrar också på den här punkten till att man förstår varför svensk ekonomi plötsligt inte längre fungerade särskilt bra, och varför vi förlorade relativt tillväxt. Stelheterna hade kommit till genom att fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet (som dessutom hade regeringsansvaret) tillsammans hade skapat ett oerhört starkt omfördelande särintresse, så starkt att det efterhand blev en hämsko för den svenska ekonomins utveckling.

Sens moral: Den nation som vill bli rik och framgångsrik måste se upp med starka särintressen, och särskilt undvika att ett omfördelande särintresse kan slå sig ihop med ett politiskt parti i regeringsställning.

Litteratur:

“The Global Enabling Trade Report 2012”, World Economic Forum, Geneva;

Norberg, J., 1999, Den svenska liberalismens historia, Timbro, Stockholm;

Olson, M., 1982, The Rise and Decline of Nations, Yale University Press, New Haven;

Pettersson, K-H., 1983, ”Varför griper staten in i näringslivet?”, ingår i: Arvidson, L. et al, Land i olag, SNS Förlag, Stockholm;

Pettersson, K-H., 2003, Det nya företagets samhälle, SNS Förlag, Stockholm;

Pritchett,L., 1997, “Divergence, Big Time”, Journal of Economic Perspectives, Volume 11, Number 3, Summer 1997;