Jag har i andra sammanhang analyserat varför vi numera har ett så ekonomiskt orättvist samhälle, och varför det för varje år tycks bli ännu mer orättvist (läs mera här). Det är ett mönster som gäller i alla västländer. Analysen leder bland mycket annat fram till att vi måste börja diskutera om fast lön, en av de äldsta och mest välkända ekonomiska institutionerna, verkligen är den bästa modellen för arbetets ersättning. En sak man då slås av är att en av 1800-talets mest kända filosofer (han skulle väl idag förmodligen kallas ekonom), John Stuart Mill, hade en syn på den här frågan som var, tycker jag, både framsynt och insiktsfull. Läs och begrunda!

John Stuart Mills syn på ersättningen för arbete

John Stuart Mill ägnar ett helt avsnitt i The Principles of Political Economy (boken kom ut 1848) åt vad som kommer att hända med formerna för ersättning för arbete.  Det tycks som han menar att lönearbete i den mening vi känner det idag inte skulle kunna leva vidare, i varje fall inte för den mera kvalificerade arbetskraften. ”There can be little doubt that the status of hired labourers will gradually tend to confine itself to the description of work-people whose low moral qualitites render them unfit for anything more independent.” Lönearbetet kommer att gradvis ersättas med partnerskap –  i endera av två former trodde Mill. Antingen kommer arbetarna att få sin ersättning genom att kapitalisten betraktar dem som partners och delar med sig av vinsten, vinstdelning. Eller också kommer arbetarna själva ta över ägandet och ledningen av företaget och ersättningen kan bli en blandning av lön och kapitalvinster. John Stuart Mill trodde för egen del mest på den andra modellen där arbetarna sluter sig samman ”…collectively owning the capital with which they carry on the operations, and working under managers elected and removable by themselves”.

Det var en felaktig slutsats. Historien har visat att dessa modeller av självförvaltning av företag inte var effektiva gentemot den kapitalistiska ägandemodellen, i varje fall inte så framgångsrika som John Stuart Mill, och många andra av det tidiga 1800-talets liberalt orienterade samhällstänkare, som Robert Owen, trodde att de skulle komma att bli – och som ännu fler socialister skulle komma att tro lite senare.

Mer tankeväckande i det här sammanhanget är att det redan för 150-200 år sedan fanns avancerade former av vinstdelning i en del företag. Mill nämner ett exempel. ”In the American ships trading to China, it has long been the custom for every sailor to have an interest in the profits of the voyage.” Charles Babbage, engelsk ingenjör och samtida med John Stuart Mill (som för övrigt refererar till Babbage), skriver i sin berömda The Economy of Machinary and Manufactures från 1832 att samma ersättningsmodell som de amerikanska Kina-sjömännen hade, hade också besättningarna på vissa brittiska valfångstfartyg.  Och han berättar om andra försök med vinstdelning i gruvindustrin.

John Stuart Mill såg nackdelarna och svårigheterna för den anställde med ett vinstdelningssystem. Det gällde särskilt ”…in consequence of the uncertainty and irregularity of the earnings, and consequent necessity of living for long periods on credit”. Med ett modernt språkbruk skulle vi kunna säga att den anställdes risk höjdes avsevärt med vinstdelning. Arbetsersättningen skulle komma att fluktuera, kanske under viss period helt utebli för att under en annan period bli mycket stor. Det ställdes höga krav på individen – han skulle vara försiktig, sparsam och kunna planera sin ekonomi.

Det är lätt att förstå att ett system med vinstdelning inte kom att få någon spridning av betydelse under 1800-talet. Dåtidens arbetare kunde inte riskera att lönen fluktuerade. Även i det relativt rika England hade vid denna tid en stor del av de anställda, säkert en majoritet, bara en inkomst jäms med överlevnadsnivån, ingenting mer. Att då förorda en ersättningsmodell som ökar den ekonomiska osäkerheten och risken för den anställde blir i praktiken liktydigt med att den aldrig kan få en allmän spridning.

Det mest tankeväckande i John Stuart Mills och andras idéer från 1800-talets första decennier ligger inte i de konkreta förslagen, snarare i att det vid den tid då industrisamhällets institutioner formades fanns flera sätt att se på hur ersättning för arbete skulle kunna utgå. Mills uppfattning tycks ju närmast vara att lönearbete i den mening som vi känner det, en anställning med lön, alltså den modell som så småningom skulle komma att helt dominera industrisamhället, var en andra rangens ersättningsordning som skulle komma att begränsas till ”…work-people whose low moral qualitites render them unfit for anything more independent”. Den kvalificerade arbetskraften skulle således vara partners i verksamheten, antingen genom ett system med del i vinst (som för Mill också kunde innefatta delägande) eller genom att företagen ägdes och drevs av de anställda. Att verkligheten tog över och gjorde lönearbete till den dominerande modellen hade med dåtidens förhållanden att göra. Tiden var helt enkelt inte mogen för någon av de andra modellerna. Det är symptomatiskt att den dominerande företagsformen i det tidiga 1800-talets England, partnerships, inte kunde göra arbetarna till delägare utan att de också fick ett solidariskt ansvar för företagets eventuella förluster. Det blev i praktiken ett oöverstigligt hinder. Mill påpekar att en av de stora fördelarna med lagen om aktiebolag, The Limited Liability Act, som just vid den här tiden hade beslutats i England ”…has been to render partnerships of this description possible, and we may now expect to see them carried into practice”.

Man kan fråga sig om inte den dominerande modellen för ersättning av arbete skulle ha blivit en annan om de förutsättningar som gäller i början av 2000-talet hade gällt för 150-200 år sedan. De allra flesta som arbetar idag har en buffert som tillåter en viss variation i inkomsterna. Människorna i dagens OECD-länder kan också planera sin ekonomi på ett sätt som inte kan jämföras med 1800-talets förhållanden. Den ekonomiska medvetenheten är större och dessutom finns alla tänkbara verktyg till hjälp för en sådan planering. Inte minst riskhanteringen har utvecklats. Det finns ett helt batteri av försäkringsmöjligheter inklusive det skyddsnät som det offentliga erbjuder. Och de moderna finansmarknaderna ger var och en möjlighet att både skydda sig mot risk och ta ökad risk, kort sagt att skapa sin egen riskprofil. Är det inte rimligt att anta att om avståndet mellan inkomst och överlevnadsnivå för merparten av alla arbetstagare, liksom möjligheten att hantera risk i meningen inkomstfluktuationer, hade sett ut som det gör idag i OECD-länderna, hade inte fastlönemodellen kommit att få sin dominerande ställning?