karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

Varför kan inte Ryssland utveckla högteknologi som går att sälja på en global marknad?

Det är ett faktum att Ryssland inte kan konkurrera med högteknologi på den globala marknaden. Jag tror inte att man kan hitta en enda produkt inom till exempel elektronik eller data som säljs i Sverige och är tillverkad i Ryssland. Så länge jag kan minnas har det sett ut så. Statistiken bekräftar bilden. Högteknologi exporteras knappast alls från Ryssland till marknader där det råder fri konkurrens, i synnerhet inte till de krävande västerländska marknaderna. Ryssland har viss högteknologisk export vad gäller bland annat vapen, kärnenergiteknik och flyg, men produkterna säljs på marknader där oftast stater är köpare och där konkurrensen delvis är satt ur spel.

Svårigheten att bli modern i meningen bli som de flesta västländer är en gammal historia för Ryssland. Sedan Peter den stores tid i slutet av 1600-talet har Ryssland försökt att bli som Europa, och varje gång hittills misslyckats. Historikerna pekar på vågrörelsen mellan tsarer som varit ”européer” (som Peter den store) och tsarer som varit ”slavofiler”, vänt sig bort från modernitetens Europa. Den senaste långa vågen, Sovjetstyret, var väl vare sig det ena eller det andra. Det hade emellertid i ett avseende samma kännetecken som under tidigare århundraden; trots att det i landet fanns ett teknologiskt kunnande på europeisk nivå ledde inte det till att det kom fram företag som kunde sälja produkten på de krävande europeiska marknaderna.

Vetenskapshistorikern Loren Graham, professor vid MIT, har pekat på just det senare. Han nämner att en ryss hade utvecklat det elektriska ljuset före Thomas Edison, i själva verket hade Edison fått idén från Ryssland. Under 1950-talet hade Sovjetunionen datorer som var överlägsna, i varje fall i paritet med, västs datorer. Laserteknologin togs fram i Ryssland, och apropå en aktuell teknik, fracking för oljeutvinning, är den också utvecklad i Ryssland. Loren Graham ställer frågan: Hur kan det komma sig att Ryssland på område efter område har haft teknologin framme men misslyckats med nästa steg, att ta den till marknaden som högteknologisk produkt?

Syftet med det här pappret är att försöka besvara den frågan. Oförmågan att utveckla konkurrenskraftig högteknologi tycks kvarstå efter Sovjetunionens fall. I själva verket har den försämrats under Putin-eran.

Tre saker är absoluta ”måsten” för att vi skall få fram högteknologiföretag

Vid varje högteknologisk utveckling är det klokt att skilja mellan innovationsfasen, ”uppfinnarfasen”, och den entreprenöriella fasen, den fas då produkten görs färdig för marknaden. Vi förutsätter i det här fallet att teknologin finns, alltså att innovationsfasen är avklarad. Problemet är att övergången mellan de två faserna är kritisk. Ett skäl är att det ganska säkert inte skall vara samma personer som har ansvaret för den entreprenöriella fasen som för den tekniska utvecklingen för att projektet skall kunna bli framgångsrikt. För enkelhets skull utgår jag från att det här kritiska steget har klarats av. Det finns en person, eller grupp av personer, vi kallar dom entreprenörer, som är ägare till teknologin och vill försöka ta produkten till marknaden.

Vad krävs då för att ett entreprenörsföretag, ett högteknologiskt startup-företag, skall ha en chans att lyckas (förutom det självklara att teknologin håller måttet)? Tre saker är absoluta ”måsten”.

Det måste finnas en otvetydig äganderätt till teknologin. Med andra ord måste det finnas lagar och rättssystem som garanterar äganderätten, på det här stadiet sannolikt patent- och andra intellektuella rättigheter. Finns inte en fungerande äganderätt skapas osäkerhet och man kan lugnt utgå från att viljan att driva projektet vidare blir lägre, kanske helt försvinner. Vem vill lägga ner sin själ och oerhört många timmar och egna pengar på ett projekt och riskera att förlora det till följd av oklart ägande?

Det måste finnas riskkapital, och med det menas kapital som sätts in i projektet som ägarkapital, inte som lån. Med andra ord måste det finnas privatpersoner eller riskkapitalbolag, statliga eller privata, som är beredda att förlora alla sina pengar om produkten inte håller måttet. Det är önskvärt att riskkapitalet också är intelligent i meningen att kunskap överförs från ägarna till projektet, oftast genom styrelserepresentation.

Det tredje ”måstet” är en utvecklande miljö. När det gäller högteknologi vet man från forskningen att företaget för att lyckas bör ingå i ett kluster av företag som arbetar med besläktade teknologier och produktområden, dessutom bör detta kluster finnas i närheten av högre teknisk utbildning och forskning, vi talar om en slags ”Silicon Valley”-miljö.

Till dessa tre ”måsten” kan sedan läggas att det skall finnas fungerande produktmarknader och marknader för arbete och kapital. Det blir särskilt viktigt när vi talar om steget efter entreprenörsfasen, steget ut på marknaden. Men det påverkar också entreprenörsfasen, riskkapitalet kommer helt enkelt inte fram om ägarna tror att marknadsfasen inte går att finansiera.

Kravspecen för Ryssland som högteknologiland

Detta om företagsperspektivet. Kraven gäller naturligtvis också aggregerat, på samhällsnivå. Eller för att uttrycka det mera konkret: Vad fordras för att ett land som Ryssland skall kunna konkurrera på den globala marknaden med egenutvecklade högteknologiprodukter. Också här finns ”måste”-krav, flera än när vi endast tittar på företagsperspektivet.

1. Ryssland måste vara en rättsstat i meningen att det finns lagar och en rättsapparat inklusive sanktionssystem som fungerar i stort sett som i vilket västland som helst.
2. Det måste finnas en riskkapitalmarknad som är tillräckligt bred och djup för att kunna finansiera en stor mängd startups i många branscher.
3. Det måste, mera allmänt, finnas fria marknader för arbete, kapital, produkter och tjänster. Med fri marknad menas då, förutom fri etablering och fritt utträde, att staten via regelsystem och byråkrati inte blandar sig i prissättning eller rörlighet på någon marknad mer än vad som gäller för de flesta västländer (till exempel för att skydda konsumenten, eller av försörjnings- och säkerhetspolitiska skäl).
4. Det måste finnas en öppenhet i samhället som gör det möjligt för kreativa högteknologiska miljöer att utvecklas.

Till det kommer ett ”måste” som inte syns i företagsperspektivet.

5. Det måste finnas ett brett småföretagande, en stor småföretagssektor. En politiker kan tycka att man skulle kunna koncentrera ansträngningarna till högteknologisk företagsutveckling, till exempel se till att det finns industriparker eller inkubatorer. Det är så politiker i många västländer, liksom i Ryssland, har sett på saken. Forskningen antyder att det inte kommer att fungera. För att ett land skall få fram många konkurrenskraftiga företag inom högteknologi, fordras av allt att döma många startups i många branscher som med tiden blir en stor och vital småföretagssektor, däribland ett antal riktigt framgångsrika, exporterande högteknologiföretag.

Till dessa punkter måste sedan läggas ett antal hygienfaktorer. Den ekonomiska politiken, infrastrukturen, den högre utbildningen och forskningen etc., måste fungera på konkurrenskraftig nivå. Liksom reglerna för handeln med omvärlden. För att förenkla analysen och diskussionen utgår jag från att Ryssland uppfyller alla sådana hygienfaktorer. Jag utgår också från att det finns entreprenörer så det räcker. Det inget djärvt påstående. Empirin visar att i varje befolkning finns en viss mängd entreprenöriella talanger färdiga att blomma ut när förutsättningarna finns. Det gäller rimligen också för Ryssland. För övrigt framgår av den ryska 1990-talshistorien, det första decenniet efter Sovjetunionens fall 1991, att det fanns en stor mängd entreprenörer som såg möjligheterna i kaoset, en del av dem blev stenrika oligarker.

Hur ser det ut? Dystert

Givet detta – att hygienfaktorerna är infriade och att entreprenörerna in spe finns – hur uppfyller då Ryssland de fem ”måstena”? Svaret blir dystert. Egentligen inte på någon av de fem punkterna infriar Ryssland fullt ut vad som krävs för att få fram högteknologiska produkter som av egen kraft kan ta plats på de globala marknaderna. Framförallt på tre av punkterna ligger Ryssland långt från vad som behövs.

*Ryssland är inte en rättsstat. Det finns starka bevis för att framförallt äganderätten till patent, mark, råvaror och andra tillgångar är ofullkomlig, alltså sådana tillgångar som är själva grunden för allt företagande. Douglass North talar om att Ryssland idag kännetecknas av ett ”limited access order”-system. “A common feature of limited access orders is that political elites divide up control of the economy, each getting some share of the rents”. Med andra ord, det handlar om att den politiska och militära eliten kan ta sig friheter och på icke-marknadsmässiga villkor tillskansa sig tillgångar, eller tillgångarnas avkastning, på ett sätt som inte är möjligt i ett säkert rättssystem.

Det finns väldokumenterade exempel från den ryska verkligheten under Putin på vad ”limited access order” betyder. Det mest kända exemplet i väst är sannolikt oligarken Michail Chodorkovskij. På tveksamma grunder med rättsapparatens hjälp tog Vladimir Putin ifrån honom ägandet i ett av Rysslands då största oljebolag, Yukos, och dömde honom 2005 till 9 års fängelse. The Economist berättar nyligen om ett annat, mer aktuellt fall:

Take Vladimir Yevtushenkov, the owner of Sistema, a holding company, who is perfectly loyal to the Kremlin. In 2009 Sistema bought a controlling stake in Bashneft, a medium-sized oil firm, from a local authority for $2.5 billion. It had been given explicit approval by Dmitry Medvedev, who was president at the time. But in September 2014 Mr Yevtushenkov was arrested and charged with buying stolen goods. His real crime was reportedly to refuse to sell Bashneft, which had become one of the world’s fastest-growing oil firms, to Rosneft, at a price below its market value. After three months under house arrest, Mr Yevtushenkov was released and cleared of all charges—but not before giving up Bashneft, a contolling stake in which has now been sold to Rosneft for $5.2 billion. The day after he was released, Mr Yevtushenkov (who still owns MTS, Russia’s largest mobile-phone company) went to a drinks party at the Kremlin and spoke to Mr Putin. “I thanked him for his wise decision…to release me,” Mr Yevtushenkov recently told Dozhd, an independent internet television channel. He continued: “If [you] like any of my other companies—[you are] welcome.”

Både Michail Chodorkovskij och Vladimir Yevtushenkov är exempel på rättsstatens, eller mera precist, den politiska ledningens, övergrepp på storföretagsägare. Det finns också bekräftade exempel i stor mängd från småföretagssektorn vad gäller korruption via sammanblandning mellan politik och äganderätt. Det handlar oftast om att regelsystemen, inte bara lagar utan också tillämpningsregler, är så diffusa eller svårtillämpliga att det finns utrymme för byråkrater och politiker att på ett eller annat sätt ta betalt för ”licensen”, till exempel rätten till etablering, rätten att kunna köpa nödvändiga insatsvaror, eller bara rätten att få fortsätta att driva sitt företag. Det är ingen tillfällighet att Ryssland idag tillhör världens mest korrupta länder enligt de mätningar som görs.

*Ryssland är inte det öppna samhälle som är själva grunden för att entreprenörer skall trivas. Den amerikanske geografen Richard Florida är berömd för sina tre ”T:n” – Teknologi, Talang och Tolerans – som alla tre måste finnas med i miljön, i en stad eller i ett land, för att den kreativa klassen, och till den hör entreprenörer, skall finna sig väl tillrätta . Man kan kritisera Richard Floridas enkla formel, och många gör det, men det räcker med sunt förnuft och vanlig iakttagelseförmåga för att förstå att det, förutom teknologin, måste finnas talang och kompentens för att få fram en konkurrenskraftig produkt. Den kontroversiella komponenten är ”tolerans ”. Det betyder för Richard Florida en multikulturell miljö med liberal syn på till exempel samkönade äktenskap och hbtq-samhället mera allmänt. Det är svårsmälta saker för den politiska ledningen i ett värdekonservativt och religiöst land som Ryssland. Sanningen är att Ryssland så som landet har utvecklats under Putin, och särskilt efter 2012, ligger långt från att infria toleranskriteriet enligt Florida, på 38 plats bland världens länder enligt den senaste mätningen (2015).

Men det här är en mycket större fråga. Den kan formuleras ungefär så här: Är det överhuvudtaget möjligt för dagens Ryssland med uppenbara inskränkningar i de liberala friheterna och demokratin att skapa en framgångsrik miljö för entreprenörer? Jag tror inte det. Ryssland av idag syndar på nästan alla punkterna i det liberala konceptet, inte minst vad gäller fri media, och särskilt fri rikstäckande TV-media (som överhuvudtaget inte längre finns). Och det är inte hela bilden. Ryssland är också en skendemokrati där det redan på förhand i praktiken är bestämt vem som skall vinna valen (med väldokumenterat valfusk när det krävs som vid dumavalet 2011), och med ett parlament som, bildligt talat, äter ur ledarens hand etc. Kreativa människor vill ganska säkert inte ha det på det sättet. Och skapar det auktoritära samhället dessutom rädsla hos medborgarna att uttrycka sig kritiskt mot politiken och makthavarna, och det finns många vittnesmål i litteraturen om att den rädslan finns i dagens ryska samhälle och av allt att döma ökar för varje år , ja då kommer det ganska säkert inte fram särskilt många entreprenörer.

*Ryssland har ingen stor småföretagssektor. Småföretagen i dagens Ryssland svarar enligt statistiken för en väsentligt mindre andel av BNP än vad som gäller för OECD-länderna som grupp. Det betyder i praktiken att landet redan från början är handikappat vad gäller möjligheten att få fram högteknologi som kan säljas på världsmarknaden. Saker och ting måste komma i rätt tågordning – först ett brett nyföretagande, därefter en allt större småföretagssektor, därefter vissa konkurrenskraftiga högteknologiföretag. Den processen kan ta årtionden. Och som sagt, den kommer troligtvis inte igång överhuvudtaget utan att frihet i klassisk liberal mening och fungerade demokrati införs.

Inte heller på de kvarstående två punkterna av min fempunktslista, de två som handlar om fungerande marknader, är det klarlagt att Ryssland av idag inte fullt kan uppfylla vad som krävs. Vi vet att riskkapitalmarknaden inte är lika utvecklad som i väst. Den liknar idag mer hur det såg ut i Sverige under 1970-talet där staten var i stort sett den enda aktör som kunde ställa upp med riskkapital, det gjordes med statsfinansierat aktieägande och mjuka lån, långa krediter med subventionerade räntor. Det är inte en särskilt effektiv modell för riskkapitalförsörjning jämfört med dagens västerländska ordning med stora privata riskkapitalbolag.

Har det blivit bättre under Putin? Knappast, snarare tvärtom

För att sammanfatta. Brister i rättsstaten, särskilt i äganderättens praktiska tillämpning, en för liten och för okvalificerad riskkapitalmarknad, och framförallt insnävade liberala friheter, en handikappad demokrati och ett auktoritärt styre som inte backar för rättsvidriga övergrepp på privatpersoner och företag, en sådan samhällsmodell skapar inte den kreativa miljö som fordras för att högteknologiska företag med uthållig framgång skall kunna klara sig på den globala marknaden. Och då hjälper det inte att Ryssland har både teknologin och talangen (apropå Richard Floridas tre ”T:n”).

Om bilden har ändrats till det bättre under 2000-talet? Knappast, snarare tvärtom.

Litteratur:
Graham, L., (2013), Lonely Ideas, MIT Press, Boston, Mass.;
“Inside the bear”, Economist, special report, October 22nd 2016;
Byström, G., 2017, Med Guds hjälp, Om religion och politik i Ryssland, Ungern och Polen, Ordfront, Stockholm;
Florida, R. L., 2006, Den kreativa klassens framväxt, Daidalos, Stockholm;

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2018-01-25

Skriv kommentar