karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

Varför Leif Östlings förakt för allmänintresset är olycksbådande

Buddenbrooks är en av mina favoritböcker. Thomas Manns berättelse om en företagarfamilj mitt upp i den framväxande kapitalismen i en liten kuststad i 1800-talets Nordtyskland, om ett företags uppgång och fall, det är en av de rikaste böcker jag vet.

Man känner som läsare att man lär sig väsentligheter om hur det är att vara människa, allt från hur olika vi är som människor, boken kretsar mycket kring det temat, och hur svårt det då blir att passa in i sin familj, på sitt arbete, i sitt äktenskap, i skolan etc., till hur lite var och en av oss, hur väl etablerad i samhället man än tycks vara, betyder i det större sammanhanget. Man lär sig också – indirekt – hur föränderliga de sociala strukturerna är, både i det lilla livet och det stora. Med det perspektiv man har som läsare idag, 150 år efter Buddenbrooks tid, inser man hur den tidens anakronismer och orimligheter – typ den övre borgarklassens levnadssätt och fasoner – obevekligen har sorterats bort. Det kommer naturligtvis också att gälla för vår tids otidsenligheter. Problemet är att anakronismer och orimligheter i ett samhälle är svåra att upptäcka när man har dom nära inpå sig. Så var det på Buddenbrooks tid, så är det idag. Men man kan misstänka att 150 år framåt från idag kommer man att säga att det tidiga 2000-talets otidsenligheter i det västerländska samhället var sådant som krig, terrorism, miljöförstöring, finanssektorns elefantiasis, de etablerades självtillräcklighet, demokratins beslutströghet, ojämlikhet mellan könen, ekonomiska orättvisor, de rikas later, typ excesser i levnadsstil etc.

Men också – och det är temat för artikeln – det ekonomiska etablissemangets avståndstagande från det kollektiva och allmänintresset. Att som tidigare Scaniachefen Leif Östling frejdigt desavouera det egna samhället, att uttala sig djupt föraktfullt om den svenska samhällsmodellen, och vad han får ut av samhället som medborgare, är allvarligt. Det blir extra allvarligt, ja olycksbådande, när man vet att det är den ledande företrädaren för Svenskt Näringsliv som står där framför kameran och är lättsamt överlägsen i sina kommentarer om skatter och välfärd. Att försvara sig med att ”jag inte gjort något olagligt” blir bara patetiskt. Det är väl ingen av hans seriösa kritiker som hävdar lagbrott? Kritiken handlar om att en ledande samhällsföreträdare, en av de tyngsta, fnyser åt det samhälle där han är född och har verkat. Eller sagt på annat sätt, han tycks inte förstå att en person i hans ställning som säger som han gör allvarligt skadar det allmänna, det vi har ordnat gemensamt.

Det man kan misstänka är att Leif Östlings redan famösa Tv-intervju inte är ett olycksfall i arbetet, inte bara är en tillfällighet. Jag anar att många direktörer idag, och inte bara svenska direktörer, tycker att det är på sin plats att förnumstigt slå ner på det offentliga, att som en självklarhet hålla det privata överlägset det kollektiva. De tycker kanske att de offentliga tjänster dom själva, och den egna familjen, kan komma att behöva – sjukvård, äldrevård, utbildning eller vad det kan vara – kan man med fördel köpa på marknaden eller privat försäkra sig mot. Man kan, kort sagt, högtidligt skita i det offentliga. Det gäller naturligtvis bara för några förhållandevis få rika människor. Det är hur som helst ett naivt och okunnigt synsätt. Ett samhälle värt namnet består av alla människor, rika och fattiga. En ordförande i Svenskt Näringsliv som skall få min respekt skall också förstå det vidare perspektivet, att allt inte bara handlar om det privata utan också om det gemensamma, och sedan uttala sig med den måttfullhet och balans som redan Aristoteles visste alltid är bäst.

En aktuell variant på temat om det ekonomiska etablissemangets (läs storföretagsdirektörernas och de framgångsrika entreprenörernas) förakt för det kollektiva och allmänintresset erbjuder Bertil Hult, EF:s grundare och huvudägare. Få har så missförstått vad ordet samhällsansvar betyder som herr Hult. Jag har skrivit om hans bravader här.

För att återkoppla till Buddenbrooks. Det är tankeväckande att i kapitalismens barndom under 1800-talet var det mera regel än undantag att en företagare och kapitalist som Thomas Buddenbrook (“senatorn”, bokens huvudperson, 1830-80 ungefär) var djupt engagerad i samhällsbygget, låt vara att det i första hand gällde den egna staden och dess affärer. Vi lever i en annan tid men kanske måste framtidens ekonomiska ledare, i varje fall deras talesmän (som ordföranden i Svensk Näringsliv), bli lite mer som Thomas Buddenbrook i meningen att de förstår det egna samhällsbygget, och när dom uttalar sig gör det mer statsmannalikt och begrundat än Leif Östling.

Litteratur: Mann, T., 2017, Buddenbrooks, Albert Bonniers förlag, Stockholm

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2017-11-10

Skriv kommentar