Historiskt brukar det vara så att produktivitetsutvecklingen i ekonomin och lönerna följs åt, inte slaviskt från ett år till ett annat men över tiden och aggregerat för en bransch eller för ett helt lands ekonomi. Arbetar man effektivare, med högre produktivitet, betyder det alltså att reallönerna höjs. Och höjs i ungefär samma takt som produktiviteten höjs. Med produktivitet menas då, om vi använder en ekonoms språkbruk, förädlingsvärdet per arbetad timma. Förädlingsvärdet är skillnaden mellan värdet på det man producerar och kostnaderna för det man köpt av andra. Ett lands BNP är ett mått på det samlade förädlingsvärdet ett visst år.

Den här figuren (klicka för större bild, Källa: National Journal) visar att något helt nytt är på gång sedan några decennier, bilden visar utvecklingen i USA under en dryg 60-årsperiod (1947-2011). Produktiviteten (den röda kurvan) stiger trendmässigt för varje år som går medan lönerna inte håller samma takt. Det gäller i synnerhet för arbetare/icke-chefer (mörkblå kurvan) där reallönen idag, 2011, i praktiken står och stampar på samma nivå som under 1970-talet.

Det figuren berättar med ett annat perspektiv är att ersättningen för arbete (lön och andra ersättningsformer) inte håller jämna steg med ersättningen till kapital (vinsten). För så fungerar ekonomin, att antingen fördelas förädlingsvärdet (BNP) på inkomst av tjänst eller på inkomst av kapital. Med andra ord, så som kurvan ser ut måste löneandelen av BNP ha sjunkit under de senaste decennierna. Och så är det i alla OECD-länder (och intressant nog också i många andra länder, till exempel Kina). I USA har löneandelen sedan mitten av 1900-talet (1947) sjunkit från 68% till 58% av BNP. Det blir nästan svårt att fatta vilken enorm omfördelning från arbete till kapital, från lön till vinst, som det handlar om. 10 procentenheter av USA:s BNP räknat i 2012 års dollar motsvarar ca $1 500 miljarder. Det skulle innebära att om samma löneandel hade gällt 2012 som 1947, så skulle varje amerikansk familj 2012 ha haft $150 000 i högre årsinkomst än vad de faktiskt har. Den amerikanska genomsnittsfamiljen skulle i realiteten mer än ha fördubblat sin inkomst. Det är klart att det är en lek med siffror men leken antyder en omdaning av, i det här fallet, det amerikanska samhället av kolossala mått. Eller mera konkret uttryckt, en oerhört stor inkomstomfördelning från löntagare till kapitalägare.

Visst, det kan för en kortare period vara samhällsekonomiskt begripligt och försvarligt att det blir så kapitalet tar en större andel av inkomstökningen än vad som går till ökade löner och andra arbetsersättningar. Med andra ord, att kopplingen mellan produktivitetstillväxt och real löneökning bryts. Teoretiskt kan man tänka sig det om realräntorna, allt annat lika, stiger eller risken för kapitalet ökar av någon anledning. Men en trendmässig förändring under flera decennier som kurvorna i diagrammet visar är inte normalt i en väl balanserad ekonomi, och kan inte förklaras med att kapitalägarnas kostnader eller risker har ökat. Det måste finnas andra, strukturella förklaringar.

Mot den här bakgrunden är det intressant att International Labour Organization (ILO) i sin nyligen (7 december) publicerade Global Wage Report 2012/13 tar upp den här frågan. Rapporten gör klart, det jag redan har antytt, att sjunkande löneandel över tiden inte enbart är ett OECD-fenomen även om trenden och styrkan är mera distinkt i utvecklade ekonomier än i utvecklingsländer. Men mest intressant är att rapporten gör ett försök att förklara drivkrafterna bakom utvecklingen mot lägre löneandel. Förenklat kan man säga att det handlar om vad finansialiseringen, globaliseringen, den tekniska utvecklingen, och en politik som gör minsta möjliga för att rätta till en sned inkomstfördelning, åstadkommer tillsammans.

Rapporten sammanfattar analysen i det här diagrammet (klicka för större bild). Jag läser diagrammet så att de blå staplarna visar i vilken utsträckning den sjunkande löneandelen kan förklaras av finansialiseringen (FIN), globaliseringen (GLO), den tekniska utvecklingen (TECH) respektive en restfaktor som här kallas WFST (=welfare states measures and labor market institutions), en slags blandning av att politikerna gör mindre för låginkomstgrupperna, och att fackföreningsrörelsen har försvagats. Att globaliseringen och den tekniska utvecklingen, liksom urholkad välfärdspolitik och försvagat fack, har betydelse för att förklara utvecklingen mot sjunkande löneandel, och därmed stigande inkomstklyftor, under senare decennier, är väl känt och väl dokumenterat. Det nya och intressanta är finansialiseringen, faktorn ”FIN”.

ILO-rapporten definierar ”finansialisering” som ”…the increasing role of financial motives, financial actors and financial institutions in the operations of domestic and international economies”. Man skulle kunna säga att det är ett begrepp som i ett ord försöker sammanfatta den västentligt ökade inverkan som finanssektorn kommit att få på den globala marknadsekonomin efter 1980, och inte minst under de senaste 10-15 åren, då finanssektorns andel av BNP, och än mera tydligt, andel av de samlade vinsterna, har ökat dramatiskt i nästan alla länder.

Vad betyder finansialiseringen konkret i det här sammanhanget? Varför blir kapitalet så uppenbart mycket starkare? Ja, till exempel genom att avkastningsmålen i företagen har fått ökad tyngd under de senaste 2-3 decennierna, att aktiemarknaden, och att maximera aktieägarvärdet, har fått ökat fokus, att kvartalskapitalismen har blivit ett slags modus vivendi, att privata riskkapitalbolag och hedgefonder har kommit att spela en viktigare roll för att omstrukturera branscher etc. Allt sammantaget har det blivit drivkrafter mot ökad kapitalandel, och följaktligen minskad löneandel. Som diagrammet visar betyder finansialiseringen i den här meningen mera än alla andra faktorer för att förklara den sjunkande löneandelen. Det tycks gälla både i västländerna och utvecklingsländerna.

Det som är oroande

Det som är oroande är att det inte finns något i sikte som på ett avgörande sätt bryter trenden. Det finns vad jag kan se inga övertygande argument för att de drivkrafter som kommer från finansialiseringen, globaliseringen och den tekniska utvecklingen kommer att mattas i, säg, tidsperspektivet 5-10 år. Och inte heller finns det några tecken på att politiken och den fackliga rörelsen kommer att få väsentligt ökat spelutrymme för att omfördela från kapital till arbete. Med andra ord, inkomstskillnaderna inom OECD-länderna (om vi håller oss till utvecklade länder), kommer så långt man kan se att bli ännu större med tiden. Trenden med ett gap mellan produktivitetstillväxt och reallön kommer med andra ord att bestå.

Allt det här antyder en djupgående demokratifråga. Kommer det att vara möjligt för länder som USA och England med sina redan mycket stora inkomstskillnader (om de mäts relativt till exempel de nordiska länderna) att kunna behålla det nuvarande samhällskontraktet? Ingen vet med säkerhet. Att Tea Party-rörelsen, och senare Occupy Wall Street-rörelsen, vuxit fram med sådan kraft på bara ett par år i USA, låt vara med helt skilda agendor, är ett tecken på att samhällskontraktet är ifrågasatt av många. Och vi hade sommaren 2011 svårtyglade ungdomsuppror i Londons förstäder.

Tidsandan har beskrivits som ”The Age of Outrage”.  Även om det epitetet i första hand gällde USA och England, tror jag inte att andra OECD-länder, inklusive Sverige, på något sätt är immuna mot effekterna av ständigt ökade inkomstklyftor. Förr eller senare kommer även samhällskontrakten här att ifrågasättas. Vi får vänta och se när det kommer.

Litteratur:

“Global Wage Report 2012/13: Wages and equitable growth”, 2013, International Labour Office, ILO, Geneva;

Rauch, J., 2012, “The No Good, Very Bad Outlook for The Working Class American Man”, National Journal, Dec. 5, 2012;