Hade Grekland varit ett företag hade det idag varit satt i konkurs. Nu är Grekland en suverän stat (mer eller mindre suverän) och för stater finns inget formellt reglerverk för hur konkurssituationer skall hanteras. Men verkligheten är naturligtvis densamma antingen vi talar om företag eller stater. När skuldbördan är för stor mätt mot de möjligheter som realistiskt finns att betala tillbaka skulden, ja då kommer det att tvingas fram en nedskrivning/rekonstruktion antingen vi kallar det konkurs eller inte. Grundfrågan idag är varför denna realitet för Grekland döljs av Europas politiker och av ECB. Man har av allt att döma beslutat sig för en ”kick the can”-strategi, alltså att skjuta problemen framför sig.  Som gammal bankman är jag skeptisk mot varje sådant försök. All praktisk erfarenhet talar för att om situationen realistiskt sett är ekonomiskt ohållbar, då förlorar alla parter på att vänta. Det är bättre att agera snabbt och vidta de rekonstruktionsåtgärder som krävs. Det gäller för företag.  Och det är högst sannolikt att det också gäller för stater.

Om det är det professionella agerandet, varför har då inte politikerna tagit tag i den grekiska krisen? Det finns egentligen bara två skäl.

Man har inte förstått krisens allvar. Det är detsamma som att säga att de flesta i beslutande ställning tror att Grekland kommer att lyckas spara sig ur sina problem. Den förklaringen har inget med verkligheten att göra. Det finns mängder med politiker och tjänstemän i Europas regeringskanslier och centralbanker som förstår att Grekland inte har en chans i världen att komma ur sin kris utan att det görs en rekonstruktion (i någon form, alternativen är sammanfattade här) av statsskulden. Med andra ord, de banker och andra som köpt grekiska statspapper kommer inte att få tillbaka alla de pengar man lånat ut.  När historien om den grekiska statsskuldskrisen en gång i framtiden kan skrivas, skulle jag inte bli förvånad om minst hälften av skuldstocken hade blivit avskriven.

Ma n tror sig veta att tiden är ens bundsförvant, och det gör att EU-politikerna, ECB och IMF tror att en ”kick the can”-strategi kan vara rätt. I trivial meningen är det naturligtvis korrekt att alla de banker och finansinstitut (i första hand tyska och franska) som har grekiska statspapper i sin balansräkning får mera tid att ”krypa ur” (genom att inte omsätta förfallande lån), att göra de nedskrivningar som de förstår kommer att bli nödvändiga (och som revisorer och tillsynsmyndigheter säkert redan har krävt), eller skaffa mer riskbärande kapital. Och det blir mer tid för ECB att i sin tur underlätta för det europeiska banksystemet genom att köpa grekiska statspapper inom ramen för stödprogrammen respektive ge lån till bankerna mot säkerhet i grekiska statspapper (som jag antar i första hand sker via euroländernas centralbanker som tar statsobligationer som säkerhet för bankernas refinansiering). Men om Grekland är konkursmässigt, och en nedskrivning på statsskulden är ofrånkomlig, spelar det knappast någon större roll om fordringarna ligger i bankernas eller centralbankernas/ECBs balansräkningar. Bortsett från en grundläggande skillnad – vem som skall betala kalaset?

För det är klart, om ECBs balansräkning urholkas genom stora köp av bankrutta länders statsobligationer, då är det EU-ländernas skattebetalare som måste se till att ECB får nytt kapital.  Ligger å andra sidan merparten av statspappren kvar i långivarnas, bankernas, balansräkningar, då skall i första hand bankernas ägare och långivare betala kalaset. Men det alternativet är mera teori än verklighet. Är krisen djup och omfattande, och det kan man utan överdrift säga att den europeiska statsskuldskrisen är idag, blir det i praktiken även i det senare fallet skattebetalarna som får ta notan. Man kan fråga sig varför? Borde inte de banker som lånat ut till stater som Grekland få betala för sin riskfyllda långivning genom nedskrivningar, i sista hand genom att gå i konkurs.  Visst, men så ideal är inte den makrovärld vi talar om här. Det är helt enkelt en politiskt och samhällsekonomiskt mer tilltalande strategi att låta skattebetalarna stå för kostnaden än att låta en stor det av det europeiska bankväsendet gå omkull, i varje fall få väldiga ekonomiska svårigheter. Eller uttryckt på annat sätt. Jag kan inte se någon annan rationell förklaring till att EUs politiker verkar så handfallna vad gäller Grekland, och rekonstruktionen av landets statsskuld, än att de vet att ju mer tiden går desto mindre blir påfrestningarna på bankerna och andra privata aktörer med fordringar på grekiska staten, och notan hamnar, politiskt och ekonomiskt, på rätt plats – hos skattebetalarna.

Problemet är att under tiden blir situationen i Grekland värre. Lika lite som ett företag med låg konkurrenskraft och med för stor skuldbörda har möjligheter att spara sig ur sina svårigheter, lika lite kan Grekland (som också har svag ”konkurrenskraft”) med en statsskuld på snart 150% av BNP spara sig ur sin situation. Att påstå något sådant är falskt. Dessutom finns det en rättviseaspekt. Sparprogrammen slår snett i meningen att det är de offentliganställda som får bära den största delen av bördan. Det kan knappast kallas rättvist. Och det leder till social oro och till sist till låsningar med politisk handlingsförlamning som följd, det har under den senaste tiden kommit tydliga tecken på att vi i Grekland håller på att få just den situationen.

Vilken slutsatsen blir? Ja, att EU-politikerna ganska omgående måste komma till beslut, och säga ifrån att EU är beredd att på vissa villkor skriva ned Greklands statsskuld (och om det visar sig nödvändigt vidga det till andra euro-länder) och samtidigt meddela att ECB kommer att ta på sig kostnaden för rekonstruktionen. Det senare leder till att EU-länderna samtidigt måste meddela att man gemensamt i motsvarande grad finansierar upp ECB med nytt kapital. Jag inser att det finns en massa politiska problem i ett sådant upplägg, i synnerhet fördelningen av kostnaderna på olika länder. Men om problemen är så djupa att hela EU-projektet sätts i gungning, och så är det, då måste alla EU-länder vara med och betala. Sverige skall med andra ord inte krypa ifrån sitt ansvar med hänvisning till att vi är ett icke-euro land.  Det är tänkbart att man skulle kunna hitta en fördelningsmodell vad gäller tillskotten av nytt kapital till ECB som speglar hur stor del av den grekiska statsskulden som innan det akuta skedet våren 2010 var placerad i olika EU-länder. Alternativt är det kanske möjligt att tvinga berörda banker till viss ”haircut” mot att ECB tar över obligationerna.

(En läsare har gjort mig uppmärksam på att ECB inte direkt köper nödlidande statspapper och placerar i egen balansräkning. Det som istället sker är att de nationella centralbankerna via European System of Central Banks (ESCB) clearar över- och underskott mot varandra. Det betyder i praktiken att i första hand tyska centralbanken lånar ut till centralbankerna i underskottsländerna Irland, Grekland och Portugal. Det är, förenklat uttryckt, detsamma som att säga att Tyskland finansierar de euro-länder som har underskott i sina bytesbalanser. Med andra ord, den dag ett av dessa länder ställer in betalningarna vad gäller statsskulden skulle det bli de tyska skattebetalarna som skulle få notan. Så kan det naturligtvis inte få vara, det måste, om nu inte ECB börjar trycka euro, bli ett solidariskt åtgande från alla EU-ländernas skattebetalare.)

Skulle något i den här stilen vara alltför ekonomiskt betungande för Europa? Knappast. Skulle den grekiska statsskulden skrivas ner med 50% skulle det betyda en kostnad för Europas skattebetalare på mindre än 200 miljarder dollar. Det kan jämföras med  EUs samlade BNP som 2011 kommer att vara runt 16 000 miljarder dollar. Kostnaden motsvarar lite över en procent av BNP. De svenska bankernas samlade nedskrivningsbehov under 90-talskrisen (1991-93) låg i storleksordningen 15% av BNP!

Der Spiegel har för några dagar sedan skrivit om Greklandskrisen i allmänhet, och om ECBs ansvar i synnerhet. Läs artikeln (på engelska) här!