Peking, där jag just nu befinner mig, är en spännande stad på många sätt. Allt fascinerar. Storleken. Dynamiken. Problemen. Ett av problemen handlar om den framväxande medelklassens behov och drivkrafter. Det jag har läst mig till är att Peking som en magnet drar till sig unga, välutbildade kineser från andra delar av Kina. De utsätts för en mördande konkurrens på många plan. Först på arbetsmarknaden. Det är svårt att få tag i ett jobb som matchar utbildningen, och om man hittar ett jobb, och det gör naturligtvis det stora flertalet, är lönerna pressade. Det märks om inte annat när det man tjänar ställs mot det man måste betala, till exempel för någonstans att bo. Det är dyrt att köpa en lägenhet. Medianlönen i Peking per månad efter skatt är ca 5 000 yan (=lite mer än 5 000 kronor, som dock är mer än dubbelt så mycket som en fabriksarbetare på Foxconn tjänar när han tillverkar Apple iPhones). Att köpa en lägenhet i centrala Peking kostar kring 45 000 yan per kvadratmeter (ca 47 000 kronor/kv adratmeter, med andra ord i runda tal genomsnittliga Stockholmspriser för en bostadsrätt). Köper man i en förstad halveras i bästa fall kvadratmeterpriset. Det är lätt att förstå att även så blir det näst intill en omöjlighet för en ung kines med medianinkomst att ha råd med en egen lägenhet. (För övrigt är det inte heller billigt att hyra. En liten lägenhet ,”1 bedroom”, ett stycke ut från downtown kostar som genomsnitt 2 500 yan, alltså grovt sett halva den disponibla inkomsten för MedianPeking-bon.)

Thomas Friedman, den alltid läsvärde New York Times-krönikören, besökte Kina för någon månad sedan och skriver i en kolumn (läs den här) att han blivit mer och mer övertygad om att Kina måste formulera en helt egen dröm. Att bara ansluta sig till det västerländska konsumtionssamhället som modell, till ”The American Dream”, möjligen med en kinesisk touch, blir en omöjlighet, om inte annat av resurs- och miljöskäl. Skulle det inträffa behöver vi en planet till som Friedman uttrycker det. Det ligger säkert mycket i det.

Man börjar omedelbart fundera på vad en ”kinesisk dröm”, en kinesisk samhällsmodell som inte följer den västerländska mallen, skulle kunna innebära. Friedmans egna funderingar går i riktning mot att vi i väst kanske gått för långt i betoningen av det privata ägandet. Det är inte säkert, så tolkar jag honom, att det mest effektiva är ett spritt privat ägande, till exempel av det egna boendet. För de hårt pressade unga människorna i Peking är tillgång till en bostad viktigare än ägandet av bostaden. Det blir ännu tydligare om vi talar om dyra kapitaltillgångar som vi bara utnyttjar då och då, till exempel bilar, båtar etc.

Å andra sidan tycks allt peka på att den kinesiska medelklassen (som för närvarande uppgår till storleksordningen 200 miljoner och växer i snabb takt) har samma ekonomiska drivkrafter som vi i västerländsk medelklass har. De beter sig hur som helst som vi gör. De vill, precis som vi, få det bättre ekonomiskt, kunna köpa en egen lägenhet, kunna åka på utlandssemester, och inte minst viktigt att döma av hur trafiken ser ut i Kinas stora städer, kunna skaffa bil.

Vilken slutsatsen blir? Ja, min gissning är att det kommer inte att finnas någon ”Kinesisk dröm” för hur ett bra liv skall levas som i något grundläggande avseende skiljer sig från den amerikanska  drömmen, eller den svenska varianten med ”Volvo, villa och vovve”. Det mest troliga är att vi alla, alla människor oavsett var vi bor i världen, grovt sett har samma ekonomiska motivationer, och vill samma saker med våra liv. Om det är korrekt, vilket jag alltså tror, blir slutsatsen att vi också alla, västerlänningar som kineser, kommer att få anpassa vår livsstil till vad resurser, klimat och andra icke-förhandlingsbara begränsningar bestämmer (och naturligtvis till den relativa tillväxten tillåter). Det Thomas Friedman skriver om en särskild, resurssnålare kinesisk livsstil som skiljer sig från ”The American Dream” är sannolikt bara västerländskt önsketänkande. Den bistra slutsatsen är nog att Medelkinesen och Medelamerikanen vad gäller livsstil, trygghet och välfärd i grova drag styrs av samma incitament. Och att det i grunden gäller för alla människor.

Sens moral. Kan världen inte fortsätta på samma sätt som hittills av resurs-, miljö- och klimatskäl, ja då måste vi alla, inte minst vi som lever ”västerländskt”, anpassa oss.