World Economic Forum arrangerar varje år en uppmärksammad konferens i Davos för världens ekonomiska och politiska elit, det vet nästan alla. Färre vet (gissar jag) att det också är en tankesmedja med stora utredningsresurser. Bland annat har Word Economic Forum under senare år genomfört en ambitiös studie av olika länders konkurrenskraft. Konkurrenskraft definieras då som “…the set of institutions, policies, and factors that determine the level of productivity of a country”. Det är en rimlig definition, till syvende och sist är det den relativa produktiviteten som bestämmer den ekonomiska framgången för ett land. Eller som Paul Krugman uttrycker det: ”Produktiviteten betyder inte allt – men nästan allt”.

Den senaste rapporten, som publicerades 2010, mäter och jämför 139 länder i enlighet med tolv kriterier med betydelse för konkurrenskraften. Vilka dessa tolv kriterier är framgår av den här figuren där fyra europeiska länder, däribland Sverige jämförs.

Det räcker med en snabb blick på grafen för att förstå att Sverige klarar sig bättre än de tre andra länderna i jämförelsen (Frankrike, Tyskland och England). I själva verket kommer Sverige på andra plats bland samtliga 139 länder. Schweiz kommer på första plats. Efter Schweiz och Sverige kommer – för att ta de tio mest konkurrenskraftiga i rangordning – Singapore, USA, Tyskland, Japan, Finland, Nederländerna, Danmark, Kanada.

Det är västvärldens mest framgångsrika länder – USA, Kanada och de nordeuropeiska länderna – som ligger i topp enligt den här rankingen (med undantag för Singapore som ändå inte är ett riktigt land, det är i praktiken en suverän storstad). Hade man hela listan framför sig kunde man konstatera att till exempel  BRIC-länderna och de andra dynamiska utvecklingsländerna kommer en bra bit ner (till exempel Brasilien på plats 58, Ryssland 63, Indien 51 och Kina 13). Det bör kunna tolkas så att det är inte ekonomins förutsättningar att skapa uthålligt hög tillväxt som är problemet för västländerna, konkurrensförmågan finns uppenbarligen på plats. Det måste vara något annat. Detta andra är politiken. Eller mera precist uttryckt, politikernas förmåga att skapa både goda konkurrensförutsättningar och stabilitet. Politikerna i några av västvärldens ekonomiskt starkaste ekonomier, USA och Eurozonen, har på olika sätt lyckats med konststycket att få till en grav instabilitet som drabbat tillväxten. Det är symptomatiskt att i länder som Australien och Nya Zealand talar man inte om 2008/2009 års kris som ”den globala finanskrisen”, den kallas istället, och helt korrekt, för ”The North Atlantic Financial Crisis”.

USA är särskilt intressant. Landet ligger således i topp – på fjärde plats – i rankingen. Och författarna till rapporten pekar på alla välkända styrkor som USA har – teknologiskt starka och innovativa företag, utmärkta universitet med utbildning och forskning i världsklass, en effektiv riskkapitalmarknad, en flexibel arbetsmarknad, och inte minst väsentligt, en mycket stor inhemsk marknad som skapar förutsättningar för skalekonomi.

Men sedan kommer förbehållen i skrivningen, det som gjort att USA förlorat placeringar i rankingen sedan sist:

On the other hand, there are some weaknesses in particular areas that have deepened since our last assessment. The evaluation of institutions has continued to decline, falling from 34th to 40th this year. The public does not demonstrate strong trust of politicians (54th), and the business community remains concerned about the government’s ability to maintain arms-length relationships with the private sector (55th) and considers that the government spends its resources relatively wastefully (68th).There is also increasing concern related to the functioning of private institutions, with a measurable weakening of the assessment of auditing and reporting standards (down from 39th last year to 55th this year), as well as corporate ethics (down from 22nd to 30th). Measures of financial market development have also continued to decline, dropping from 9th two years ago to 31st overall this year in that pillar. A lack of macroeconomic stability continues to be the United States’ greatest area of weakness (ranked 87th).

Vad är det den här sammanfattningen egentligen säger? Ja, för det första att det finns en negativ trend för USA vad gäller flera av de kriterier som bestämmer konkurrenskraften. Tilltron till institutionerna och politikerna har till exempel sjunkit. För övrigt publicerade Economist nyligen en figur (Economist, August 6th, 2011) enligt vilken de amerikanska företagsledarnas förtroende för politikerna i Washington (”US Congress”) trendmässigt sjunkit sedan 2002. Att döma av figuren hade företagsledarna i Kanada, Tyskland och England inte upplevt samma sak.

Det andra som citatet berättar är att USA vad gäller många kriterier ligger överraskande illa till. Kommer ett land längre ner än 50 i rankingen (det finns, som en jämförelse, till exempel idag 34 OECD-länder) kan man börja tala om verkligt allvarliga brister i relevanta förhållanden för konkurrenskraften. Och ligger ett land på 87de plats vad gäller ”macroeconomic stability”, och det gör således USA, ja då är svårt att konkurrera i termer av hög långsiktig relativ tillväxt. Att USAs historia under 2000-talet kännetecknas av två djupa kriser – IT-debaclet i början av decenniet och subprime-krisen 2008/2009 – är det konkreta beviset för att det är rätt och riktigt med en låg rating på den punkt som handlar om politikernas förmåga att skapa stabilitet, den absolut viktigaste uppgiften för västvärldens politiker som läget ser ut enligt rapporten. Eller för att parodiera ett annat känt uttryck: “It’s the stability, stupid!”

Litteratur:

“The Global Competitiveness Report 2010-2011”, World Economic Forum, Genève, 2010;