Ian McEwan är en högst läsvärd skönlitterär författare, i mitt tycke en av de absolut bästa. Och också en av de mest tankeprovocerande i meningen att han då och då i sina böcker tar upp filosofiska och politiska frågor och låter sina huvudpersoner resonera och ta ställning. En bok där det är extra tydligt är Hetta (Brombergs, 2010). Den handlar om fysikern Michael Beard, Nobelpristagare, som i och för sig är en skitstövel som bedrar och stjäl men som också har varit en begåvad och kreativ vetenskapsman. När han nu närmar sig 60 tillbringar han det mesta av sin tid med att förgylla kongresser med sitt namn och hålla anföranden för dyra pengar på diverse konferenser. Vid ett tillfälle i boken talar han om klimathotet på Savoy i London inför en grupp investerare och fondförvaltare. Författaren låter läsaren få ta del av föredraget in extenso. Det blir ett mycket intressant inlägg i debatten om ekonomisk tillväxt vs miljö och klimat.

Det McEwan låter Michael Beard säga är att vi skall inte inbilla oss att vi kommer att klara hotet mot klimatet genom att ifrågasätta ekonomisk tillväxt och tro på människan goda vilja och omtanke om miljön. Vad det gäller är tvärtom att göra allt vi kan för öka tillväxten men inrikta uppfinningsrikedomen och utvecklingsansträngningarna mot att lösa problemet, i det här fallet den globala temperaturhöjningen. Han säger mycket mera i anförandet men det här är som jag tycker det centrala avsnittet:

Och det för oss till den centrala frågan, den brännande frågan. Hur ska vi sakta ner och stanna [i meningen få ner de CO2-utsläpp som orsakar temperaturhöjningen] samtidigt som vi upprätthåller vår civilisation och fortsätter att lyfta upp miljontals människor ur fattigdomen? Inte genom att vara dygdiga, inte genom att gå till glasigloon och vrida ned termostaten och köpa en mindre bil. Det fördröjer bara katastrofen med ett år eller två. Varje fördröjning är bra, men det är inte lösningen. Den här frågan måste komma förbi dygden. Dygden är för passiv, för smal. Dygden kan sporra individer, men för grupper, samhällen, en hel civilisation, är det en svag kraft. Nationer är aldrig dygdiga, även om de ibland kanske tror sig vara det. För mänskligheten en masse vinner girigheten över dygden. Så i våra lösningar måste vi vara tacksamma för egenintressets vardagliga drivkrafter, och också prisa nyheten, uppfinnandets nervkittlande spänning, påhittighetens och samarbetets välbehag, profitens tillfredsställelse. Olja och kol är energibärare, och det är pengar också, i abstrakt form. Och svaret på den där brännande frågan är naturligtvis att det är just dit de där pengarna, era pengar, måste strömma – ren energi till ett överkomligt pris.

Föreställ er att jag stod framför er för tvåhundrafemtio år sedan – ni, en samling jordägande herrar och damer – och förutspådde den stundande första industriella revolutionen, och sa åt er att investera i kol och järn, ångmaskiner, bomullsspinnerier och, senare, järnvägar. Eller att jag något sekel senare, i och med uppfinnandet av explosionsmotorn förutsåg oljans växande betydelse och envist rådde er att investera i den. Eller hundra år senare i mikroprocessorer, i persondatorer och internet, och möjligheterna som de erbjöd. Så här, mina damer och herrar, är ytterligare ett sådant ögonblick. Låt er inte frestas av illusionen att världsekonomin och dess aktiebörser kan existera oberoende av världens naturmiljö. Vår planet jorden är en ändlig storhet. Ni har alla data framför er, ni har valet – det mänskliga projektet måste drivas på ett säkert och rent sätt, annars misslyckas det, det går i kvav. Ni, marknaden, kommer antingen att anta utmaningen, och bli rika under färden, eller så går ni i kvav tillsammans med alla de andra. Vi står på den här klippan tillsammans, ni har ingen annanstans att ta vägen.

Läs hela det fiktiva anförandet om Michael Beards syn på ekonomiskt tillväxt i en klimathotad värld här.