Tony Judt, professor i europeiska studier vid New York University, publicerade just innan han dog 2010 en bok, Ill Fare the Land, (som också finns i svensk översättning, Illa far landet). Boken har blivit innelitteratur för allvärldens socialdemokrater. Det kan man förstå eftersom den försöker ge ett svar på frågan ”vad gör vi socialdemokrater nu då”, när, underförstått, det nyliberala politiska paradigm, kalla det ”Reaganomics, som västvärlden levt efter under tre decennier, från 1980-talet och framåt, så uppenbart har nått vägs ände. Boken ger verkligen socialdemokraterna en del att tänka på.

Syftet med den här artikeln är inte att recensera boken. Det är istället att ta tag i ett påstående som Tony Judt gör – att vi människor i första hand vill ha trygghet och stabilitet av politiken Vi sätter det före sådant som parlamentarism och frihet. Eller som han uttrycker det: ”För det mesta grundar sig legitimitet och trovärdighet hos ett politiskt system inte på liberal praktik eller demokratiska former, utan på ordning och förutsägbarhet…[och han går ganska långt när han fortsätter]…Är demokrati möjlig föredrar vi den. Men framförallt vill vi känna oss trygga.” (s  174)

Med andra ord, först trygghet och stabilitet, därefter bryr vi oss om hur vi är styrda, demokrati eller inte.

Om Tony Judt har rätt på den punkten, och det tror jag att han har, får det långtgående konsekvenser. För det är alldeles klart att under överskådlig tid kommer vi som lever i väst att vara djupt ekonomiskt och politisk otrygga. Det handlar om kortsiktiga frågor typ om vi har ett arbete att gå till när globaliseringen och den tekniska utvecklingen går vidare, om politikerna kan ta sig samman och lösa Euro-krisen, om det politiska dödläget i USA:s kongress kan lösas och annat aktuellt. Det handlar också om djupgående frågor kring den västerländska civilisationens ofrånkomliga tillbakagång, om att Kina redan är världens näst största ekonomi mätt i BNP, och troligtvis världens största ekonomi, större än USA, redan om några år, före 2020. Dessutom, och inte minst ”störande”, handlar det om klimat- och miljöhotet. Det om något skrämmer många människor.

Man behöver inte mer än kasta en blick på den här kurvan (klicka för större bild, Källa: Mother Jones) för att förstå att vi lever i en tid som är speciell vad gäller graden av klimatförändring. Om vi accepterar att kurvan grovt sett är korrekt, och att det alltså skett något radikalt med den globala temperaturen under de sista hundra åren. Och om vi accepterar det en majoritet av världens klimatforskare säger, att så snabba temperaturhöjningar på kort tid är icke-naturliga och riskerar att på sikt allvarligt försämra, åtminstone radikalt ändra, livsbetingelserna på planeten, ja då är det lätt att förstå människors rädsla.

Det finns en aspekt på den globala temperaturhöjningen som gör den extra störande – det kan bli så att vi inte har någon väg ut. Det är självfallet inte första gången i historien som människor ställs inför ett överlevnadshot. Människor har i alla tider tvingats bort från sina hem av krig och farsoter, av att det varit omöjligt att odla för att klimatet ändrats, för att vattnet försvunnit, för att marken översvämmats eller blivit obrukbar. Eller av något annat skäl. Men även om lidandet varit stort, har det funnits en valmöjlighet. Man har hittat andra marker att odla, man har flyttat, man har, bildligt och bokstavligt, grävt djupare brunnar.

Det nya är att skulle planetens temperaturhöjning fortsätta ställs vi inför en situation där alla riskerar att drabbas, där ingen plats eller verksamhet, var den än ligger, som man kan ta sin tillflykt till är opåverkad. Valmöjligheterna är borta, eller i varje fall kraftigt inskränkta.

Min grundinställning är att med ett hot av den digniteten är det nödvändigt att ”försäkra sig”. Jag behöver inte ha en egen uppfattning om FN :s miljöpanel, IPCC, har rätt eller fel när de hävdar att vi har stora, icke-naturliga, globala temperaturhöjningar. Säger en majoritet av forskarna det, och gör det återkommande, ja då måste vi gemensamt göra vad vi kan för att lindra effekterna om det värsta skulle inträffa. Vi måste ”försäkra oss.” Det är ingen principiell skillnad mellan den situationen, och att jag måste ha en försäkring för att skydda mig, och tredje man, mot skador om jag krockar med bilen.

En skillnad finns. Att jag kan krocka med bilen är en specifik risk, och mot specifika risker kan man försäkra på den privata marknaden, i ett försäkringsbolag. Klimathotet är en så kallad systemrisk, i det här fallet en risk mot ”systemet” planeten, och för sådant finns inga privata försäkringslösningar. Systemrisker är något vi måste ta oss an gemensamt, det är med andra ord en fråga för politikerna. Dessutom, vilket inte gör det lättare, måste det i det här fallet vara ett globalt samordnat politiskt program.

Kommer världens ledande politiker inom säg 15-20 år att kunna ena sig om ett kraftfullt och samordnat program för att minska risken för oacceptabla globala temperaturhöjningar? Jag är tveksam. Jag undrar om de västerländska demokratierna skulle klara den uppgiften. Framförallt undrar jag om USA skulle klara det. De kraftfulla politiska program som måste till går helt på tvärs mot djupt liggande amerikanska frihetsvärderingar, och mot den ”small government”-strategi som alla politiker i USA, republikaner och demokrater, idag tror på. Det har jag skrivit mera om här.

En sak till. Politiker i alla representativa demokratier har erfarenhetsmässigt svårt att vara proaktiva, att agera förebyggande. Det måste ha inträffat något stort för att politikerna skall göra något stort. Ungefär som när Lehman-kraschen 2008, och utsikterna om en kris värre än på 30-talet, fick världens politiker och centralbanker att samordnat ställa upp på så stora stödprogram till bankerna att man inte ens skulle ha kunnat drömma om något sådant bara ett år tidigare. Det är en händelse eller akut hot av samma storleksordning (eller större) som behövs också för att den globala temperaturhöjningen skall få politikerna att satsa stort. Det är ju inget särskilt lugnande scenario.

Litteratur:

Judt, T., 2011, Illa far landet, Karneval Förlag, Stockholm;