Med demokrati menar jag i det här sammanhanget en liberal demokrati, ett samhällssystem av västerländskt snitt med liberala friheter, rättsstat, fria val och kapitalism. Lås oss säga som i USA, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna.

En modern autokrati å andra sidan är den form av auktoritärt samhälle på relativt hög BNP per capita-nivå som blivit vanligare de senaste decennierna, och som har flera av den liberala demokratins kännetecken inklusive mer eller mindre fria val. Statsvetare talar om elektorala autokratier. Ryssland är ett exempel. Turkiet ett annat. När Viktor Orban, den ungerske premiärministern, i sitt uppmärksammade tal 2014 argumenterar för illiberal demokrati berättar han inte vad det konkret skulle betyda, bara att den illiberala demokratin är bättre för ett land som Ungern än den liberala västerländska demokratin. Och han menar att länder som Kina, Turkiet och Ryssland är de verkligt intressanta förebilderna nuförtiden (”the stars of international analysis”). Jag väljer att inte betrakta Ungern som autokrati (även om landet uppenbarligen är på väg i den riktningen). Ryssland får här istället stå som arketypen för en modern autokrati.

*

Autokratin har flera argument på sin sida vid en jämförelse med en demokrati, i synnerhet om vi kan föreställa oss en ”välskött” autokrati med en någorlunda fungerande kapitalism (jfr vad som sägs om ”Rättssäker autokrati” i närmast föregående essä):

Beslutskraften kan vara större. Man kan högst sannolikt besluta och genomföra mycket stora, spektakulära och samhällsändrande beslut (för att till exempel tackla klimatkrisens utmaningar) på kortare tid än vad som skulle vara möjligt i en demokrati. Priset betalas i form av korruption, åsidosatt äganderätt, överkörningar av människor, företag och lokala politiska grupper etc. Rysslands framgångsrika genomförande av Sotji-olympiaden är ett exempel. Ett annat exempel kan vara det mycket omfattande kinesiska snabbtågsnätet. Det har byggts ut snabbare än vad som helt säkert skulle ha varit möjligt i vilken västdemokrati som helst.

Tidshorisonten för politiken kan vara längre. I teorin kan man tänka sig att en autokrati kan ha ett tidsmässigt mycket långt perspektiv i politiken, väsentligt längre än de korta tider, bara några få år, som för det mesta ligger mellan demokratiska val. Det kommunistiska partiet i Kina är onekligen mycket långsiktig i delar av sitt strategiska politiska agerande. Sidenvägsinitiativet (”Belt and Road Initiative”) är verkligen att tänka stort och långsiktigt, en global vision som ska omstöpa världsekonomin med hjälp av infrastrukturbyggen, handel och politiska överenskommelser.

*

Demokratin å andra sidan är överlägsen autokratin på ett antal andra, betydelsefulla områden:

Reglerna för maktskifte är kända. Vi vet att om ett regeringsparti i en demokrati förlorar ett val, då får vi så gott som alltid ett odramatiskt skifte. Barack Obama beskriver i sin första memoardel hur exemplariskt George W. Bush överlämnade Vita huset till sin efterträdare vid valet 2008. Vi har blivit så vana vid att så skall det se ut i ett västerländskt samhälle att när det inte sker som efter Donald Trumps valförlust i november 2020 blir vi chockade. Plötsligt slår det oss hur fragil demokratin är. Men också i nästa steg hur värdefullt det är att ha regler för maktbytet som är entydiga och – om de skulle ifrågasättas – ha en rättsstat som dömer med integritet. (Att USAs domstolar stod upprätt när Donald Trumps hejdukar gjorde sina attacker mot valresultatet är för övrigt, tycker jag, en av demokratins stora segrar på senare år.)

De tydliga reglerna för maktskifte är ett tyngre argument för demokratin än vad man först kanske tänker sig. Oklarhet om successionsreglerna är helt enkelt kostsamt för ett samhälle. Mancur Olson visar i sin berömda artikel ”Dictatorship, Democracy and Development” övertygande att osäkerheten om vem som skall efterträda ledaren i en autokrati har långsiktigt negativa ekonomiska konsekvenser för landet. Men även på annat sätt kostar osäkerheten något. Det är inte svårt att föreställa sig att när Vladimir Putin laborerar med den ryska konstitutionen för att kunna sitta kvar som president så länge han önskar kommer priset att bli högt. Det cementerar en maktstruktur som redan är åldrad. Det försvårar nytänkande i politiken. Det blir fortsatt repression etc. (Däremot är det svårt att förstå hur det kinesiska kommunistpartiet kan tillåta att den strikta ordning som fanns för maktbyte av högste ledaren efter två femårsperioder byts ut så att Xi Jinping kan sitta på livstid. Det är i mina ögon ett fundamentalt feltänk.)

Demokratin är regelstyrd (”land skall med lag byggas”), i motsats till vad som gäller i en autokrati där det är människor som styr på högsta nivån och som vid behov frimodigt blundar för från lagar och regler. Det kan vara en stark ledare som Vladimir Putin, eller mer troligt ett ”Putin sistema” av handgångna människor på det sätt som jag beskrivit i en tidigare essä.

Demokratin har en massa fördelar visavi autokratin just på den här grunden. Korruptionen minskar dramatiskt. Enligt Transparency International, Världsbanken och andra kännetecknas alla moderna autokratier, relativt västdemokratierna, av mycket hög korruption. Rättsstaten är stabilare. Liksom de liberala friheterna. Så gott som alltid är yttrande-, media och demonstrationsfriheten begränsad i en autokrati. De värsta förföljer, trakasserar, slår och fängslar sina kritiker och oppositionella (som till exempel under 2020 i Belarus och Ryssland).

Demokratin är empiriskt mindre våldsam, både mot de egna medborgarna och mot andra länder. Att det finns gott om våld mot de egna medborgarna i autokratier – långt mer än vad som utmärker ett genomsnittligt västland – är väl belagt i historien. Ett aktuellt exempel är Belarus där protesterna mot ett riggat val slås ned brutalt. Att autokratier gärna tar till våld/krig mot andra länder vet vi också. Rysslands krig mot Georgien 2008 är ett aktuellt exempel. Rysslands annektering av Krim 2014 ett annat. Man kan konstatera att autokratier även på 2000-talet krigar mot varandra. Däremot, och det är tänkvärt, finns inget exempel från de senaste femtio åren på att demokratier har förklarat krig mot andra demokratier.

Demokratin är överlägset bättre på att hantera pluralism och som krishanterare. Det ligger i sakens natur att den öppenhet som följer med de liberala friheterna, ett av demokratins kännetecken, passar ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle bättre än ett land där dessa rättigheter på olika sätt är inskränkta. Men det finns också i demokratin inbyggda feed back-mekanismer som gör att även om – kan man tycka – komma i mål tar tröstlöst lång tid, kommer förr eller senare ett beslut där de flesta berörda har blivit hörda. Demokratin har en förmåga till ”muddling through” som en autokrati oftast saknar. Man kan också, som statsvetaren David Runciman, säga att demokratin är bättre på att lösa stora kriser.

Den enskilda människans värde är högre i demokratin. Människorättsprincipen, alla människors lika värde gäller definitionsmässigt inte i en autokrati.

Till sist och viktigast.

Demokratin producerar högre materiell välfärd. Med näst intill full säkerhet – det jag just har visat i essän ”Nej, Ryssland kommer inte hämta in västs ekonomiska försprång” – kommer demokratin att vara överlägsen autokratin vad gäller att ge medborgarna hög materiell välfärd mätt som BNP per capita.

Är demokratin överlägsen en modern autokrati typ Ryssland sett i medborgarnas perspektiv?

Det är en svår fråga om svaret skall vara allmängiltigt. Förenklat skulle man kunna resonera så här:
Analysen som presenterats i essäerna pekar entydigt på – apropå den sista punkten – att i termer av ekonomi är den utvecklade västerländska demokratin med liberala friheter, rättsstat, fria val och kapitalism överlägsen jämfört med en modern autokrati. Och vi kan utgå från att en majoritet av medborgarna i väst, trots de senaste årens framväxande autokratikramande populism, också av andra skäl föredrar att leva i en demokrati.

Det är mindre säkert för människorna som bor i länder utanför det vi brukar kalla väst (jag begränsar diskussionen här till Europa). I samtliga gamla sovjetiska öststater, också i högt utvecklade länder som Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, tycks synen på västerländsk demokrati vara delad. I ryska delen av Europa, hitom Uralbergen med ungefär 2/3 av Rysslands befolkning, finns vad vi vet idag ingen majoritet för västerländsk demokrati, snarare är det något de flesta ryssar numera inte vill ha att döma av de opinionsundersökningar som görs regelbundet. Det verkar som om ju längre österut man kommer i Europa desto färre förespråkare har demokratin.

Forskningen visar på åtminstone ett par rimliga förklaringar till varför det ser ut på det sättet.

En förklaring erbjuds av Samuel Huntingtons uppmärksammade tes att det i det gränsland där civilisationer möts tidvis blir häftiga kulturella krockar och andra problem, ytterst våld, etniska rensningar och krig (utvecklad i boken Civilisationernas kamp). Enligt Huntington går just en sådan gräns, gränsen mellan den västerländska civilisationen och den rysk-ortodoxa, som ett gråzonsband rakt genom Europa, från Finland i norr till Balkan i söder. Att det i den zonen då och då uppstår allvarliga konflikter, som den i gamla Jugoslavien under 1990-talet och nu i östra Ukraina, är helt i enlighet med vad man skulle förvänta sig enligt Huntingtons modell.

Samuel Huntington skulle om han hade levt och tillfrågats om den delade synen på västerländsk demokrati i dagens Östeuropa ha sagt—det vet vi av diverse utsagor—att det inte är det minsta märkligt eftersom demokrati är en västerländsk ”uppfinning”, en logisk konsekvens av frihet, individualism och andra typiskt västerländska synsätt. Och han skulle ha tillagt att i grunden handlar ambivalensen inför demokratin om historia, kultur och värderingar, i sista hand om den religion som dominerar.

Inglehart-Welzels berömda kulturella karta (se ovan) och det mångåriga forskningsarbete som ligger bakom World Value Survey’s olika rapporter, har för själva analysen en än tydligare utgångspunkt i kulturskillnader. Länderna placeras in en slags värderingskarta med fyra kvadranter. Länder vars befolkning kännetecknas av hög grad av självförverkligande och sekulära-rationella värderingar hamnar i den en övre högra kvadranten, och länder där människorna har mycket av överlevnads- och traditionella värderingar (betonar trygghet, både ekonomisk och fysisk, familj, religion etc.) i den diagonalt motsatta kvadranten vid origo. Det World Value Survey´s studier visar är att i länder som tillhör den förstnämnda kvadranten har människorna den mest utvecklade och befästa känslan för demokrati.

Det intressanta för diskussionen här är emellertid länderna i den övre vänstra kvadranten av kartan med nästan samliga europeiska öststater (undantaget är Rumänien). Där finns, bortsett från de baltiska staterna, inga odisputabla demokratier (jfr den pågående diskussionen om demokratins ställning i Polen och Ungern). Och inom den ortodoxa sfärens länder är känslan för västerländsk demokrati av allt att döma än mindre utvecklad.

Både Samuel Huntington och World Value Survey pekar på att förklaringen är kulturell och religiös. Det kan konkretiseras med vad jag skriver i essän: ”Vad skiljer västkulturen från den rysk-ortodoxa? om att i den västerländska kulturen skiljer vi sedan åtminstone 1000 år mellan kyrka och stat. I den ortodoxa ryska kulturen finns inget sådant. Tvärtom. Den berömda trekonstellationen: Ledaren-Kyrkan-Folket cementerar kopplingen mellan den världsliga och kyrkliga makten, mellan ledaren, ”tsaren”, och patriarken. En stark ledare är av historien inbyggd i den rysk-ortodoxa kulturen, och vi förstår att demokrati i meningen tydliga regler för ledarbyte, regelbundna val, ”land skall med lag byggas” och andra delar i den demokratiska samhällsmodellen är minst sagt svårsmält i en sådan kultur.

Kapitelrubrikens fråga var: Är demokratin överlägsen en modern autokrati typ Ryssland sett i medborgarnas perspektiv? Återigen, talar vi om ekonomi blir svaret entydigt positivt. Västerländsk demokrati skapar över tid en högre BNP-tillväxt per capita och därmed mer välfärd för medborgarna än en modern autokrati som den i dagens Ryssland.

Om människor i Ryssland och östra Europa av det skälet, och också med beaktande av de ”mjuka” skälen för demokratin typ mänskliga rättigheter, är beredda säga ja till den västerländska demokratin är således som vi just konstaterat långt från säkert. I fallet Ryssland är ”Putins Sonderweg” ett direkt avståndstagande och en majoritet av ryssarna verkar tycka att det är bra. I Östeuropa är befolkningen mer delad i sina uppfattningar, möjligen med undantag för de baltiska staterna där demokratin verkar stadfäst.

Vilken slutsatsen blir? Ja, den fråga allt till syvende och sist handlar om är vad medborgarna själva vill. Vad vill de ha för slags samhälle? Vad vill flertalet ukrainare och belarusier? Och vad vill de andra öststatsländernas medborgare? Vill de ha demokrati ungefär som den vi har i Europa eller vill de ha autokrati modell Ryssland?

Svaret—i högsta grad betingat av basala kulturskillnader mellan länderna—kommer vi antagligen att få de närmaste åren.

Litteratur:
Dzananovic, K,, 2019, ”Ungern, en illiberal demokrati, en analys av Viktor Orbans tal…26 juli 2014”, uppsats i statsvetenskap, Mälardalens Högskola;
Huntington, S., P., 2006, Civilisationernas kamp, Atlantis, Stockholm;
Obama, B., 2020, Ett förlovat land, Bonniers, Stockholm;
Olson, M., 1993, “Dictatorship, Democracy, and Development”, The American Political Science Review, Vol. 87, No. 3;
Pettersson, K-H., 2003, Det exploderande storföretaget – om företag och politik i 2000-talets samhälle, SNS Förlag, Stockholm;
Runciman, D., 2015, The Confidence Trap: A History of Democracy in Crisis from World War I to the Present, Princeton University Press, New York;
The Inglehart-Welzel World Cultural Map – World Values Survey 7 (2020), http://www.worldvaluessurvey.org/