Fernand Braudel, fransk historiker (1902-1985) med fokus med förindustriell ekonomisk utveckling, konstaterar att de dominanta ekonomierna under historiens gång då och då alltid har tvingats till ”avcentrering”, det vill säga att överlämna sin dominanta ställning till någon annan. Han beskriver det så här:

Vid varje avcentrering sker också en nycentrering. Det är som om en världsekonomi inte kan leva utan en tyngdpunkt, en pol. Dessa avcentreringar och nycentreringar är sällsynta och därför desto viktigare. Vad beträffar Europa och de zoner som det annekterade, skedde omkring 1380 en centrering till Venedigs fördel. Omkring år 1500 blev det ett plötsligt och väldigt hopp från Venedig till Antwerpen och 1550-1560 skedde en återgång till Medelhavet, fast denna gång till Genua. 1590-1610 kom slutligen en överflyttning till Amsterdam, där den europeiska zonens ekonomiska centrum stabiliserades för nästan två århundradens tid. Mellan 1780 och 1815 försköts det så till London, och 1929 korsade det Atlanten och slog sig ner i New York.
Den europeiska klockan har alltså klämtat fem gånger, och vid varje tillfälle har förskjutningarna skett efter strider, kollisioner och svåra ekonomiska kriser. Normalt är det just dåliga ekonomiska tider som ger dödsstöten åt ett redan hotat gammalt centrum och bekräftar uppkomsten av ett nytt. (ur Braudel, F., 2001, Kapitalismens dynamik, Daidalos, Göteborg, s 64)

Läs det igen! “Normalt är det just dåliga ekonomiska tider som ger dödsstöten åt ett redan hotat gammalt centrum och bekräftar uppkomsten av ett nytt.”  Är det dags nu för USA att “avcentrera”? Och att överlämna den ekonomiska och politiska dominansen till Asien i allmänhet, och Kina i synnerhet? Det vet vi bara i efterhand, tidigast om några decennier. Men jag skulle inte bli förvånad. Den amerikanskdominerade formen av kapitalism, och i synnerhet den finansiella sektorn inom den moderna kapitalismen, har stora sprickor i fasaden. Det märktes inte minst under och efter subprime-krisen. Den laissez fair orienterade ekonomiska politik som Alan Greenspan och andra stod för hade gjort den amerikanska finanssektorn alltför spekulativ. Och när bubblan sprack var det nära att hela den globala ekonomin gick in i verkligt allvarlig kris. Det mest oroande är att den amerikanska  finanssektorn återigen är uppenbart spekualtiv och “betalar” sina höga vinster med hög risk. Instabilitet är således en av sprickorna i fasaden. En annan handlar om roffarmentalitet, en slags västerländsk variant av “crony capitalism”. För det är något fundamentalt fel i systemet när verkställande direktörerna i finanssektorns stora företag måste tjäna minst 500 gånger mer än Medelamerikanen för att känna att det har fått rätt betalt.  Eller när ägarna till de amerikanska storföretagen blir av med uppemot 20% av vinsten för till bonus- och optionssystem av olika slag.

Hur som helst är Braudels iakttagelser tänkvärda!