Finansiella bubblor har vi i västländerna haft åtminstone sedan 1700-talet. Det brukar sägas att South Sea Company Bubble (England) 1720, och den samtida och nära sammanlänkade Mississippi Company Bubble (Frankrike), är de två första, kända finansdebaclen. Sedan dess har finansbubblor visat sig med ojämna mellanrum och i snart sagt alla västländer. Det betyder också att den akademiska forskningen vet nästan allt om hur finansbubblor uppstår, och utvecklas.

Settingen i det land där en bubbla kan tänkas uppstå är nästan alltid densamma. Det råder goda tider. Det förs en expansiv politik vilket gör att det finns gott om pengar i ekonomin. Påfallande ofta har landet också finansiella obalanser, till exempel en stor utlandsskuld (bytesbalansunderskott). Företagen och hushållen har lätt att få kredit. Räntorna är låga.

Bubblan utvecklas i två steg. Det första steget kännetecknas av en allmän kreditexpansion. För ett tillgångsslag, till exempel småhus som i den nu aktuella krisen, är kredittillväxten särskilt stark. Och priserna på den här tillgången stiger mycket snabbt (se figur, klicka för större bild). Eftersom tillgången ofta ligger som säkerhet för krediterna betyder prisstegringarna att utrymmet för ännu mer krediter ökar. Och det utrymmet tas i anspråk. Det skapas med andra ord en självförstärkande process och kreditexpansionen går ännu snabbare. Det går så snabbt att ingen kreditgivare riktigt förstår hur kvickt ökade risker håller på att byggas upp i den egna balansräkningen.

Och så plötsligt händer något som skapar osäkerhet. Det kan vara nästan vad som helst, till synes en tillfällighet eller bagatell. Men följderna är omedelbara. Priserna på tillgången vänder plötsligt nedåt. De mest riskbenägna kreditgivarna får bekymmer. I den svenska 1990-talskrisen var det finansbolagen som drabbades först, de hade tagit de högt liggande krediter som bankerna inte ville ha i sin balansräkning, och en efter en med början med Nyckeln gick de konkurs hösten 1990. Ganska snart drabbas hela det finansiella systemet. Bubblan har spruckit.

Exakt det här mönstret har den amerikanska subprime-krisen följt. Liksom den svenska bank- och fastighetskrisen i början av 1990-talet. Liksom alla andra bubblor.

Det är en sak att historiens finansbubblor har följt det här mönstret. Men hur kan man säga att finanssektorn i sig är en bubbla? Hur går det ihop med att finansbubblor normalt handlar om ett visst tillgångsslag (som järnvägsobligationer på 1870-talet, som aktier efter första världskriget, som småhus under den nu aktuella krisen etc.) vars priser löper amok och lämnar verklighetsförankringen, till stor del till eftersom generös kreditgivning mot säkerhet i tillgången underlättar en spekulation. Finanssektorn som kreditgivare är ju själva förutsättningen för att en bubbla skall kunna uppstå. Hur kan då finanssektorn själv vara en bubbla?

Det är naturligtvis inget som hindrar. Finanssektorns företag är det tillgångsslag man skall studera om man vill påvisa att det som skett under 2000-talet handlar om en finansbubbla. Två frågor är relevanta. Har priset på bankerna och de andra finansinstituten, alltså finansföretagen som kollektiv, någon gång under 2000-talet gått upp snabbt och mycket? Och sedan vänt ner minst lika snabbt och  mycket? Svaret är ja. Den amerikanska finanssektorn (mätt som Dow Financial Sector) ökade på lite dryga fyra år, från mars 2003 till juni 2007 då nedgången började, sitt marknadsvärde med nästan 90% (86%), det var väsentligt snabbare än vad samtliga icke-finansföretag gjorde under samma period. Och nedgången var dramatisk. Från topp till botten minskade marknadsvärdet med 80% (se figur, klicka för större bild).

Den andra relevanta frågan är om finanssektorns upplåning under den här perioden, 2000-2010, ökat väsentligt mer än vad krediterna till real sektor ökat? Svaret också på den frågan är ja. Det har vi redan konstaterat. Nedanstående figur (klicka för större bild) gör det ännu tydligare. Finanssektorns upplåning ökade mellan 1998 och 2008 med 51%. Under samma period ökade den reala sektorns upplåning med 18%.

Vilken slutsatsen blir? Ja, det blir svårt att inte tro att den amerikanska finanssektorn under 2000-talet var inne i en bubbla. Och att bubblan sprack under 2007, utlöst av subprime-krisen.

Det man omedelbart inser är att om marknaden själv fått bestämma hade fallet för bankerna och skuggbankerna efter Lehman blivit mycket större. Sannolikt hade samtliga amerikanska storbanker gått i konkurs. Om varför det inte blev så tar jag upp i nästa avsnitt (6).