Den senaste krisen, den som vi just håller på att ta oss ur, har gjort att ekonomer och andra har börjat ifrågasätta den marknadsorienterade politik som dominerat västekonomierna under de senaste 30 åren. Sedan 1900-talets början har västvärlden upplevt tre dominerande makroekonomiska idébyggen – klassisk ekonomi fram till 1930-talet, därefter Keynesianism under framförallt 1950- och 60-talen, och från omkring 1980 till idag det Roger Farmer kallar ” the rational expectations revolution”, i praktiken en makroekonomisk modell där utrymmet för politiska ingrepp på marknaderna, eller för offentlig produktion, blivit allt mindre. Den modellen kan möjligen behöva omprövas när erfarenheterna från debaclet 2008-09 samlas ihop.

Jag skall i tre korta inlägg kommentera den här utvecklingen med utgångspunkt från Roger Farmers nyutkomna bok ”How the Economy Works” (Oxford University Press, 2010).

How the Economy Works är en bra bok – undervisande, välskriven och aktuell. Det är en slags 1900-talets ekonomiska historia. Författare är en ansedd makroekonom, Roger Farmer, professor i nationalekonomi vid UCLA. Han tar läsaren med på en pedagogisk färd i de makroekonomiska vattnen från klassisk ekonomi typ von Hayek och Marshall till Keynes och alla därefter. Dessutom, och det är intressant eftersom det gör boken till något mer än en ekonomisk-historisk exposé, presenterar Farmer ett eget förslag till makroekonomiskt nytänkande, en slags symbios mellan von Hayek och Keynes. Bakgrunden till det är det nuvarande paradigmets otillräcklighet. Farmer menar att den senaste krisen, den som fick sin kulmen i och med Lehmankonkursen hösten 2008, har satt fingret på att den marknadsorienterade politik som dominerat sedan 1980-talets början har allvarliga begränsningar. Tiden är mogen för en ny makroekonomisk världsbild. Det är inget unikt med ett paradigmskifte på den här punkten. Under de senaste 100 åren eller så har vi levt med tre olika makroekonomiska idébyggen. Eller som Farmer sammanfattar utvecklingen: ”Broadly speaking, there were two transformative events in the twentieth century, each of which led to a revolution in thought. These were the Great Depression of the 1930s and stagflation in the 1970s. Before 1930, most economists were classical. Between 1930 and 1970, Keynesian thought was in the ascendancy, and from 1970 to the present day, there was a revival of classical thought ushered in by a set of new ideas called the rational expectations revolution. With the financial crisis of 2008, we have arrived at a third turning point that demands a new approach.” (s xii)

Keynes vs klassikerna

Klassisk ekonomi säger, förenklat, att bara man släpper marknaderna fria från alla former av politisk inblandning (eller nästan alla former eftersom basala lagregler, till exempel för ägandet, är viktigt också för ”klassiker”) kommer resultatet att bli högsta möjliga tillväxt, dessutom rättvist fördelad mellan medborgarna. Men verkligheten visade, inte minst under 1920-talet och början av 1930-talet, att den modellen inte håller vad den lovar i verkligheten . Keynes argumenterar för att om efterfrågenivån i samhället plötsligt sjunker kraftigt av någon anledning, sjunker också den allmänna framtidstron, sinnesstämningen i samhället. Det är en avgörande faktor menar Keynes, inte minst för arbetslösheten som växer dramatiskt på kort tid. Det var vad som skedde under 1930-talskrisen. Arbetslösheten i USA steg från nivån kring 4%  i början av 1929 till nästan 25% tre år senare (som högst under dagens kris var arbetslösheten i USA ca 10%). Keynes menade att anledningen till att arbetsmarknaden inte fungerande som den klassiska modellen förutsatte var att man tänkt fel på särskilt en punkt, lönerna är i praktiken ”sticky” nedåt. Det blir högre arbetslöshet i stället för löneanpassning, och arbetslösheten hade dessutom en tendens att bita sig fast. Keynes recept var enkelt och logiskt. Eftersom den privata sektorn inte mäktar med att skapa tillräcklig efterfrågan måste politikerna göra det i stället, till exempel genom kraftfulla stimulanser i form av offentliga investeringar. Keynes idéer rotade sig hos många politiker, i Sverige redan under 1930-talet. Dessutom kom andra världskriget. De stora offentliga investeringar som kriget gav upphov till, både under själva kriget och för återuppbyggnaden, gav de resultat som Keynes hade förutspått.  Ekonomin gick på högvarv, förtroendet kom tillbaka hos både marknaden och allmänheten och sysselsättningen steg. Keynesianismen dominerande politiken i västekonomierna.

Det som så småningom kom att bli spiken i kistan för den Keynesinspirerande politiken var att det samband mellan inflation och sysselsättning som Keynes trodde fanns – alltså att hög arbetslöshet aldrig kommer tillsammans med hög inflation (jfr Philips-kurvan) – visade sig inte hålla i verkligheten. Under 1950-talet hade vi perioder med stagflation, hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt. Det gav upphov till kritik och så småningom också till nya makroekonomiska teoribildningar och till nya sätt för politikerna att tackla tillväxt och sysselsättning. I mitten av 1970-talet hade Keynesianismen nått vägs ände. ”Den svenska modellen” som hade formats under 1950-talet med starka influenser av Keynes, bland annat vad gäller att staten skall spela en aktiv roll för att upprätthålla full sysselsättning, nådde sin kulmen under 1970-talet.