Det kalla kriget tog slut för ett par decennier sedan. Det fanns många som då trodde att slutet på det kalla kriget betydde slutet på de stora politiska konflikterna, det skulle inte bli några nya världskrig. Och man kunde se början på en relativt harmonisk värld. Den mest omdiskuterade varianten av det synsättet var Francis Fukuyamas tes om ”slutet på historien”. Den formulerade han i en artikel 1989 och tre år senare, 1992, kom boken The End of History and the Last Man där han utvecklade resonemanget (Boken finns i svensk översättning: Fukuyama, F., 1992, Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm).

Det Fukuyama säger i boken är ungefär att det vi upplever nu kan vara slutet på människans ideologiska utvecklingsfas, att Västerlandets liberala demokrati (i kombination med en effektiv kapitalism för att tillgodose alla ekonomiska behov) blir den slutgiltiga styrelseformen. Några konflikter kommer säkert att uppstå i tredje världen, säger han, men den globala konflikten är över, och inte bara i Europa. Ideologiernas kamp är till ända. Det kan fortfarande finnas anhängare till marxism-leninismen ”på ställen som Managua, Pyongyang och Cambridge, Massachusetts”, men i det stora hela har den liberala demokratin triumferat. Framtiden kommer inte att ägnas åt ideologiska konflikter utan snarare åt att lösa vardagliga ekonomiska och tekniska problem. Och, avslutar han lite dystert, det hela kommer att vara ganska tråkigt.

Det kan låta som om det handlar om vilken debattbok som helst. Det är det långtifrån, Fukuymas bok är i grunden är en filosofisk betraktelse där han ställer grundläggande frågor om vilken slags samhälle vi vill ha. Och han gör det utan självsäkra slutsatser. Ändå har få  samhällsvetenskapliga tankebyggen blivit så ifrågasatta som Francis Fukuyamas idé om ”historiens slut” och “den sista människan”. En av hans kritiker är Samuel P. Huntington i boken The Clash of Civilizations från 1996 (som också finns i svensk översättning: Huntington, S., P., 2006, Civilisationernas kamp, Atlantis, Stockholm; sidhänvisningarna i fortsättningen gäller den svenska upplagan).

Det finns verkligen ingen grund för att tro, menar Huntington, att väst hegemoni är garanterad bara för kalla kriget har upphört. Grundtemat i boken är att världen kan delas in i en handfull civilisationer – den västerländska, den ortodoxa (läs ryska), den japanska, den kinesiska, den muslimska, den hinduiska, den buddhistiska, den latinamerikanska och (syd)afrikanska – och att de svåra konflikter vi har idag, och än mer så i framtiden, är konflikter mellan civilisationer. Hans resonemang är på den punkten mycket trovärdigt. Som läsare tycker man sig förstå varför till exempel Balkankriget för ett par decennier sedan var så oförsonligt, varför den etniska rensningen gick så långt, och varför konflikten var så svårlöst. Det handlade i grunden om en kamp mellan tre civilisationer – den kristna (med tyngdpunkt i Kroatien), den muslimska (Bosnien) och den ortodoxa (Serbien).

Men det är Huntingtons pessimism vad gäller den västerländska civilisationens möjligheter att klara sig i konkurrensen med de andra civilisationerna, och särskilt visavi islam, som fått mest uppmärksamhet. Det han argumenterar för är att väst, och framförallt USA, måste sluta att tro att den västerländska kulturen är universell (alltså att historien är slut i Francis Fukuyamas mening). Det är det är den inte, den är specifik, ensam i sitt slag. Den västerländska civilisationen är en av flera och vi västerlänningar måste slåss för dess överlevnad. Det duger inte att i någon slags naiv liberal anda tillåta att en multikultur får utvecklas i västländerna, det leder till ”balkanisering” och förlorad kulturell identitet. Eller som han uttrycker det: ”Den västerländska kulturen är beroende av att USA återtar sin västerländska identitet och att västerlänningar ser sin civilisation som unik, inte global, och går samman för att skydda den mot hotet från icke-västerländska samhällen.” (s 19)

Jag skall i två kommande artiklar diskutera en enda aspekt på Samuel Huntingtons resonemang. Mera precist hans grundläggande tes att modernisering, en övergång till ett modernt samhälle med allt från industrialisering till urbanisering, är fullt möjlig i vilken som helst civilisation.  Med andra ord, det är fullt möjligt för till exempel länder i den muslimska kultursfären att blir lika bra på ekonomisk tillväxt, och därmed modernitet, som väst. Är det är en självklarhet?