Det är inte för inte som Ben Bernanke, ordföranden för Federal Reserve, betraktar det faktum att USA idag har en handfull TBTF-banker ”som ett av landets allvarligaste problem”. Han har helt rätt.

Argumenten för varför TBTF är ett problem är många och övertygande. Det mest triviala är att konkurrensen på den finansiella marknaden förstörs, eller i varje fall allvarligt rubbas. Det finns två delar i det problemet. Det ena brukar kallas ”moral hazard”. Vi har en ”moral hazard”-situation när en beslutar om vilka risker som skall tas och någon annan betalar för den risken om den realiseras. En bank som är TBTF vet att om allt skulle gå snett så kommer banken att överleva och kan därmed ge vissa krediter eller engagera sig i risktunga affärer som en konkurrentbank utanför TBTF-kretsen inte kan ägna sig åt eftersom marginalerna är för små eller riskerna för höga. Den andra delen av problemet är mera handfast. Eftersom placerarna vet att TBTF-bankerna kommer att räddas av politikerna är de beredda att placera sina pengar i dessa institut till lägre avkastning än om, allt annat lika, pengarna skulle sättas in i en mindre bank. Placerarna nöjer sig helt enkelt med en lägre riskpremie. Följden blir att TBTF-bankerna kan skaffa de pengar de behöver billigare än konkurrenterna. Enligt vissa beräkningar (se Johnson & Kwak) har de amerikanska TBTF-bankerna idag en konkurrensfördel i fundingen visavi andra finansinstitut på genomsnittligt 0,78 procentenheter. ”A huge financial advantage” som Simon Johnson uttrycker det.

Man skulle kunna sluta med argumentationen där. Att konkurrensen på den finansiella marknaden snedvrids är, kan man tycka, skäl nog att med kraft åtgärda TBTF-problemet. Det är bara det att det finns två ännu mer grundläggande problem.

Det är ingen överdrift att påstå att TBTF är ett grundskott mot det marknadsekonomiska systemet. Eller om man så vill mot kapitalismen. Det finns ett antal parametrar som måste vara uppfyllda för att en marknad skall fungera någorlunda effektivt. En av de mest centrala är ”free entry and exit”. Det betyder bland annat att ett företag som inte klarar sig i konkurrensen måste kunna lämna marknaden snabbt, kunna gå i konkurs helt enkelt, och detta utan några som helst hinder. I verkligheten betyder det att huvudintressenterna i företaget, ägarna och företagsledningen, förlorar alla pengar och allt inflytande.

TBTF vänder upp och ner på den metoden, åtminstone att döma av hur det praktiskt har gått till i USA. Ägarna, och ännu mer anmärkningsvärt, företagsledningarna i TBTF-bankerna verkar ha gått igenom finanskrisen med bara lite skrubbsår. Det finns undantag. Lehman Brothers gick i konkurs och Bear Sterns aktieägare tvingades sälja sina aktier till ett mycket lågt pris. Men i övrigt verkar TBTF-bankerna fortsätta som om ingenting anmärkningsvärt hade hänt. Det är till viss del samma människor i bankernas ledningsgrupper som tidigare, de fortsätter sin riskfyllda verksamhet (till exempel vad gäller derivathandel över disk) och beviljar sig själv samma stora bonusar som före krisen.

Det är provocerande att något sådant kan tillåtas ske, särskilt i USA med sin välutvecklade känsla för vad en konkurrenskraftig marknadsekonomi kräver. TBTF i sin praktiska utformning i USA kommer att visa sig vara ett mycket kostsamt politiskt misslyckande. För det är ett politiskt misslyckande att tillåta sig rubba en av de mest grundläggande principerna för en fungerande marknad, ”free entry and exit”.

Det tredje problemet, och det är också minst sagt grundläggande, är att TBTF snedvrider den politiska maktbalansen. Den klassiska bilden för en väl fungerande arbetsdelning mellan det politiska systemet och företagen, och det inkluderar bankerna, är att politikerna har ansvaret för de allmänna spelreglerna, lagar och förordningar, och för sanktionssystemet när spelreglerna överträds. Företagen å sin sida skall inom dessa ramar så effektivt som möjligt producera de varor och tjänster som marknaden efterfrågar. Men det är i teorin. I praktiken är gränslinjen mellan de båda sfärerna minst sagt svårbedömd. I alla demokratier gör marknadens aktörer, och särskilt de stora företagen och deras organisationer, allt vad de kan för att mellan valen försöka påverka lagstiftarna till sin fördel.

TBTF-bankerna driver den här påverkan till sin ytterlighet. Seriösa analytiker (Simon Johnson är en av dem, Joseph Stiglitz en annan, Paul Krugman en tredje) kan trovärdigt visa att som det nu är i USA har Wall Street, som i praktiken styrs av TFTF-bankerna, en sådan lobbyingkraft i Washington att de i stort sett får den lagstiftning de önskar. Orsaken är en blandning av stora pengar till partier och enskilda politiker, väldiga lobbyingresurser och människor i nyckelpositioner i regeringen, kring presidenten, som ”förstår” Wall Street (Geithner, Bernanke, Summers mfl.). Den påverkanskraften förstärks dessutom av den amerikanska värdegrundade rädslan för ”government”.

Vilken den långsiktiga konsekvensen blir? Ja, det vet ingen något om idag. Men en tendens är tydlig. TBTF-bankerna är i dag så ekonomiskt och politiskt starka att de blir ”sig selv nog” på ett helt nytt sätt. De tycks inte längre behöva bry sig om vad andra tycker. Ett tecken på det är hur man hanterar bonusersättningarna. Trots att dessa banker för bara ett par år sedan sedan var konkursmässiga, trots att de överlevt tack vare politikerna och trots högljutt motstånd mot bonuskulturen både bland folk i allmänhet och i Washington fortsätter de stora Wall Street-bankerna att betala extremt höga extraersättningar till sina anställda. Under första halvåret 2009 satte Goldman Sachs av ofattbara $11,4 miljarder, eller $750 000 per anställd, i en pott för bonusar och löner. I förlängningen kan man skönja ett slags ”crony capitalism”, svågerkapitalism, ungefär samma typ av kapitalism som har funnits i många utvecklingsländer. Där handlade det visserligen oftast om att de företag som hade goda kontakter med presidenten och hans familj gynnades på alla andras bekostnad. TBTF-problematiken är en annan men grundmönstret, att en grupp företag och företagsledare lever på särskilt gynnsamma villkor, är detsamma.

Ett gigantiskt politisk misstag

TBTF är idag i första hand ett USA-problem. Det kan tyckas märkligt, det finns stora banker i andra västländer som politikerna måste rädda om det ”bränner till”, men det beror på hur räddningsoperationerna under 2008 och 2009 utformades. Vad de amerikanska politikerna och reglerarna gjorde var, kort sagt, att rädda de största bankerna utan att efter klassiskt regelbok byta ut ägare och ledning. Och eftersom man, bildligt talat, inte smidde medan järnet var varmt missade man att göra de förändringar i ägare och ledning i de stora bankerna som borde ha gjorts. Eller uttryckt på annat sätt. Man gjorde inte som de svenska politikerna gjorde i början av 1990-talet under den svenska finanskrisen med GOTA och Nordbanken, eller som Gordon Brown och den engelska regeringen gjorde under den senaste krisen. Alltså, tog över ägandet i krisbankerna, bytte ut ledningarna och rensade upp i verksamheten för att sedan återigen privatisera. Att det inte blev så i USA under 2008/2009 var ett gigantiskt politisk misstag.

Man kan fråga sig varför inte de amerikanska politikerna gjorde som kollegorna i Sverige och England? Det fanns de i Washington, dessutom ett antal ekonomer och politiska debattörer, som tyckte att den svenska modellen var värd att ta efter. Bo Lundgren, bankminister i den svenska regeringen under krisen på 90-talet, kallades också på våren 2009 till kongressen för utfrågning. Men det var en hearing på låg nivå och enligt New York Times fanns det inte i något av de stora partierna ett genuint och brett intresse för ett upplägg där statens hjälp sattes in i form av ägarkapital. Och dessutom gjordes med så hårda nypor som i Sverige.

Det är rimligt att anta att det politiska ointresset i Washington i grunden hade att göra med värderingar. Att det var ett alltför stort steg bort från amerikanska ideal att man med federala medel skulle överta ägandet i de konkursmässiga storbankerna och slänga ut de gamla ledningarna. Det var ”socialism”, det var att ge upp ”small government”-strategin. Det är bara det att priset för att vara ideologisk ofta blir mycket högt. Det betyder i det här fallet att ”moral hazard”-problemen på den amerikanska finansmarknaden riskerar att bli gigantiska, att ett av kapitalismens fundament – exit – sätts ur spel på en viktig marknad, och att TBTF-bankerna gör lite som de själva vill gentemot de amerikanska politikerna. Kan det bli mycket allvarligare?

Litteratur:
Acharya, V. V. & Richardson, M. (ed.), 2009, Restoring Financial Stability, John Wiley & Sons, Inc, Hoboken, New Jersey;
French, K. R. et al, 2010, The Squam Lake Report, Fixing the Financial System, Princeton University Press, Princeton;
Johnson, S. & Kwak, J., 2010, 13 Bankers, The Wall Street Takeover and the Next Financial Meltdown, Pantheon Books, New York;
Krugman, P., 2009, Krisen, Leopard förlag, Stockholm;
Rebonato, R., 2007, Plight of the Fortune Tellers, Why We Need to Manage Financial Risk Differently, Princeton University Press, Princeton;
Roubini, N. & Mihm, S., 2010, Crisis Economics, The Penguin Press, New York;
Stiglitz, J. E., 2009, Freefall, W. W. Norton & Company, New York;