John Kay, engelsk ekonom, författare och Financial Time-krönikör, skrev i hösten 2009 en uppmärksammad essä, Narrow Banking, (kan laddas ner här) om en lösning på det finansiella systemets inbyggda tendens att då och då krisa. Det är ganska pratig genomgång där den lösning som John Kay föreslår är nära släkt med det som har kommit att kallas ”Volcker rule”. Men också med Lowell Bryans så kallade ”core bank”. Båda handlar om att försöka bryta upp de stora finansiella konglomeraten, typ Citibank, (titeln på Lowell Bryans bok var ”Break Up the Bank”) så att den vanliga affärsbankrörelsen hanteras för sig och trading/wholesale-delen för sig. Eller som Kay målande uttrycker det, vi måste skilja mellan utility-delen och kasino-delen.

Är John Kays reformförslag något som skulle komma att i väsentlig grad göra det finansiella systemet stabilare? Knappast. De nya, ”smalare” bankerna (narrow banks) i hans tappning ser i själva verket ut som vilken svensk affärsbank som helst (med tillägget att Kay skulle förbjuda att i banken lägga viss trading i egen porfölj, interna ”hedgefonder” och investmentbankverksamhet). Men som 90-talskrisen visade kan det mycket väl uppstå en allvarlig finansiell kris, en systemkris, genom annat än spekulativ trading. Massiva kreditförluster i en viss sektor (ofta fastigheter) är i själva verket den klassiska anledningen till finansiella kriser.

Skulle jag formulera min kritik enkelt skulle jag säga att John Kays förslag inte är tillräckligt radikalt. Eller uttryckt på annat sätt, det löser inte det grundläggande problemet att banker i sig är instabila. Det är dom eftersom en bank på sin tillgångssida har krediter som är illikvida, omöjliga att sälja, samtidigt som verksamheten till stor del finansieras med avistaskulder, alltså omedelbart uppsägningsbara tillgångar. En sådan ordning blir instabil. Och om själva banken, ”atomen” i det finansiella systemet, är instabil, blir hela systemet instabilt och måste regleras och kontrolleras som i sin tur leder till andra problem. Så lösningen måste finnas i att vi letar efter en organisatorisk modell där det här problemet elimineras. Det kan ske på flera sätt. Till exempel genom att all kreditgivning till privatpersoner och småföretag sköts av finansbolag som fundar sig på penning- & kapitalmarknaden och inte har rätten att ta emot inlåning från allmänheten. Den, liksom betalningssystemet, får i stället hanteras av banker med enligt lag bara handlingsbara och säkra tillgångar, till exempel statspapper, i balansräkningen. Eller av ömsesidiga fonder med olika riskprofil (dom senare kallar jag fanker eftersom det är en slags kombination av bank och fond). Läs mera om fanker här.