Ordet marknad används ofta på ett ganska oprecist sätt. Det gäller också synonyma begrepp som ”marknadslösning” eller ”konkurrensutsättning”. Låt oss börja med att göra begreppet marknad mera precist, och därmed också dess synonymer.

Det finns få artiklar inom ämnet ekonomi som under de senaste decennierna har haft en så grundläggande betydelse för den akademiska forskningen som Ronald Coases artikel ”The Nature of the Firm”. Coase fick Nobelpriset i ekonomi 1991 med en motivering som direkt refererade till artikeln.

Den fråga som Coase tar sig an med artikeln är – varför finns företag? Med företag menar Coase då inte bara ett klassiskt privat företag, typ Volvo eller Ericsson, utan en organisation vilken som helst, och i vilken associationsrättslig form som helst, där det finns en ledning och styrelse som i sista hand har beslutsrätt över verksamheten. Det brukar i organisationslitteraturen kallas hierarki. Varför finns dessa hierarkier, dessa ”islands of conscious power” i den ”ocean of unconscious co-operation” som är marknaden, frågar Coase i artikeln. Med andra ord, varför klarar inte marknaden av att producera allt vi behöver? Varför behöver vi hierarkins ”planekonomi”?

Med det har vi indirekt fått en exakt definition på vad som är en marknad. Marknaden är, förenklat sagt, motsatsen till hierarkin. Och, som sagt, hierarkin kan vara ett företag som Ericsson eller en förvaltning som Sahlgrenska sjukhuset. Marknaden och hierarkin är helt enkelt i ett modernt samhälle de två metoder som står till buds för att åstadkomma något som kräver resurssamordning, alltså något som kräver att arbetskraft, kompetens, teknisk utrustning, finansiering etc. samordnas mot ett bestämt syfte, exempelvis att producera en tjänst. Att samordna via en marknad, alltså genom att köpare och säljare gör upp om villkoren för en transaktion, är med andra ord alternativet, och det enda alternativet, till att samordningen sker inom ett företag eller någon annan organisation med en hierarkisk beslutsordning.

Låt oss exemplifiera med sjukvården? Det är uppenbart att om, som i Sverige, merparten av vården produceras i förvaltningsorganisationer med en offentlig ägare, landstingen, är det definitionsmässigt motsatsen till en marknadsstyrd produktion. Det är en offentlig produktion, en politiskt styrd produktion.

Coases huvudbudskap är att det finns en gräns för marknadens effektivitet – och går man över den gränsen är det bättre att producera produkten eller tjänsten i en hierarki. Men det omvända gäller givetvis också. Dominerar som i Sverige den offentliga produktionen av vård är det relevant att ställa frågan hur långt marknaden kan ta hand om vården. (Just den frågan är grundtemat för min bok Så skulle det kunna bli (FSF, 2008), läs mer här.)

Det andra ledet i en precisering av begreppet marknad blir att försöka förklara hur den ideala marknaden ser ut, det som ekonomer brukar kalla den perfekta marknaden. Det försöker jag göra här. Den perfekta marknaden är en alltigenom teoretisk konstruktion. Framförallt är aktören på den perfekta marknaden en fulländad, känslobefriad, rationell varelse som har lite gemensamt med hur vi människor i praktiken ser ut och fungerar. Den nära-perfekta marknaden är mera intressant att studera om man vill förstå marknaden.

Den nära-perfekta marknaden

Vad har denna nära-perfekta marknad (alltså den som är befolkad med människor av kött och blod) för kännetecken? Ja, om vi tänker oss en marknadsplats där en enda produkt, låt oss säga färska blommor, handlas gäller i korthet följande för att marknaden skall vara nära-perfekt:
• att det finns spelregler för agerandet på marknaden som alla parter känner till och accepterar (sådant som vi med ett modernt språkbruk skulle kalla avtalsrätt, handelsrätt, arbetsmarknadslagstiftning och liknande);
• att säljarna får etablera sig på marknadsplatsen utan hinder – och sluta med sin verksamhet när de önskar. På samma sätt är köparna fria att gå till marknaden eller inte, att handla eller inte handla;
• att det finns många aktörer på marknadsplatsen, både köpare och säljare, och de konkurrerar sinsemellan både om utbudet och efterfrågan;
• att det inte finns en dominerande aktör, varken någon som har monopol eller har nära monopol på utbudssidan, inte heller en eller några få köpare. Ingen aktör kan med andra ord själv bestämma, eller ens påverka, prisnivån;
• att köpare och säljare har samma information i allt som är relevant för att göra affär och har informationen samtidigt – och att alla beslut som köpare och säljare fattar grundad på den informationen sker av egen, fri vilja.

Det finns verkliga marknader som är nära-perfekta i den här meningen. Faktum är att just marknader för färska blommor på en del torg i Sydeuropa brukar nämnas som ett exempel. Och dagens värdepappersmarknader i OECD-länderna, till exempel aktiemarknaderna, är också nära-perfekta.

Alltså, för att summera. För att en marknad skall fungera effektivt måste det finnas klara spelregler (sådant som äganderätt, avtalsrätt etc.) som alla parter känner till, det måste finnas fri etableringsrätt för alla som vill komma in på marknaden och produkten eller tjänsten måste vara så tydlig i konturerna att det är lätt och okomplicerat för köpare och säljare att bli överens om villkoren för affären. Och, mest grundläggande av allt, det måste finnas konkurrens. På den väl fungerande marknaden finns många aktörer, både köpare och säljare, som konkurrerar sinsemellan om utbud och efterfrågan. Monopol och marknad går med andra ord inte ihop. Och det finns en del andra krav.   

Kapitalism och marknad 

Är marknad och kapitalism samma sak? Svaret är nej. Det man kan säga är att marknaden är en delkomponent i kapitalismen.  Det mest kännetecknande för kapitalismen är att produktionen sköts av privata företag (i ett marknadssystem) där ägaren har det fulla residuala kontraktet (rätten att leda, rätten att sälja respektive rätten till residualen, vinsten). Det är fullt möjligt att tänka sig en marknad där företagen, helt eller delvis, är ägda av allmänna institutioner, nonprofit organisationer, de anställda, producentkooperativ, konsumentkooperativ etc., alltså av andra än privata ägare. Det är annan sak att ett sådant system, att döma av de erfarenheter som  gjorts, kommer att vara mindre effektivt än ett kapitalistiskt system. Vad som menas med kapitalism utvecklas mera här.

Marknaden och politiken

En ytterligare aspekt på marknaden måste framhållas. Inte ens den friaste marknad är helt fri. Det finns lagstiftning och andra formella regler som gäller för alla marknader, det är de generella spelreglerna om man vill uttrycka sig så. Äganderättslagstiftningen kan vara ett exempel. Men vissa verksamheter, till exempel banker, har en särlagstiftning som kompletterar och ibland ersätter de generellt verkande lagarna och regelsystemen. Särskild tillsyn är ofta ett kännetecken för dessa politiskt reglerade marknader. I vissa fall har regleringen varit mycket långtgående genom att politikerna har försökt styra både priser och volym. Så till exempel bestämdes de svenska bankernas prissättning (räntor) och utlåningsvolym i praktiken av Riksbanken fram till mitten av 1980-talet. Det är med det resonemang vi just fört lätt att förstå att i det läget fungerar marknaden dåligt.
    Den politiska inblandningens yttersta gräns är att förbjuda, eller åtminstone i praktiken utesluta, produktion på marknadens villkor. Det allmänna skall ensam, eller nästan ensam, ha ansvaret för produktionen. Så är det i Sverige för sjukvården (och för sjukvårdens finansiering). En del av förklaringen är ideologisk, en stor grupp medborgare vill helt enkelt inte att privat kapital och privata vinstintressen skall komma in i vårdverksamheten. ”Det är fult att tjäna pengar på att människor blir sjuka.”  Men det är inte hela sanningen. Vårdmarknaderna är ofullkomliga – och om vi inte på privat initiativ får fram all den vård vi som medborgare efterfrågar, om det finns informationsasymmetrier (och det gör det i vården) eller om det privata vården exempelvis har svåra kvalitetsbrister, ja då ligger det politiskt nära till hands att gemensamt, i offentlig regi, ta hand om hela, eller nästan hela, kakan.

Två dimensioner

Det här betyder att en viss marknad, i det här fallet marknaden för vårdtjänster, kan beskrivas i två dimensioner. För det första i vilken grad marknaden uppfyller de kriterier som vi har preciserat. Eller tydligare uttryckt, var någonstans mellan den perfekta marknaden och den yttre gräns där ingen marknadslösning fungerar befinner vi oss med en viss verksamhet, till exempel tandvård. En ekonom kan uttrycka sig så att en viss verksamhet har låga transaktionskostnader jämfört med hur det ser ut på andra marknader, det kostar helt enkelt jämförelsevis lite att göra en transaktion på marknaden. Låga relativa transaktionskostnader kännetecknar en väl fungerande marknad (på den perfekta marknaden är transaktionskostnaderna noll). Motsatsen, höga relativa transaktionskostnader, kännetecknar verksamheter som lämpar sig mindre väl för en marknadslösning.
    För det andra kan en viss marknad beskrivas också efter det vi just diskuterat, graden av politisk reglering. Vården befinner sig långt ut efter båda axlarna, i båda dimensionerna. Transaktionskostnaderna är höga och vården är i hög grad politiskt reglerad. När det är sagt är det lätt att inse, jag har redan snuddat vid frågan, att vården som verksamhet innehåller allt från genuint kollektiva nyttigheter som en marknad och privat kapital aldrig kan producera på egen hand (till exempel specialiserad akutsjukvård) till tjänster inom vården som, trots vårdmarknadernas ofullkomligheter, lämpar sig mycket väl för en marknadslösning (till exempel omsorgsvård).
    Figur 1 visar hur vården kan placeras in efter dessa två dimensioner. En mer utförlig beskrivning av de resonemang som figuren är grundad på finns i min bok Det nya företagets samhälle (SNS, 2004).