Jag har i kväll, liksom många andra svenskar gissar jag, tittat på Uppdrag gransknings program om Bertil Hult, grundare och ägare till utbildningsföretaget EF, och numera en mytomspunnen företagare med kontakter med kungahuset och extravaganta vanor som kännetecken. Däremot vet vi nästan ingenting om företaget med tusentals anställda världen över. Bara att global skatteplanering tycks vara den röda tråden. Och vi förstår också att Bertil Hult, och hans medarbetare, gör vad de kan för att vi skall förbli okunniga. Ungefär det var budskapet i TV-programmet.

Om det som sas i programmet är sant i sina huvuddrag är Bertil Hult i mitt tycke en företagare som missförstått företagandets roll i samhällsbygget. Visst, han är en extremt framgångsrik entreprenör, han har fångat upp en affärsidé som fungerar och gjort företaget till en vinstmaskin, och han har skapat trygg sysselsättning och inkomster åt mängder av människor. Det är värd all beundran. Det är konkret samhällsnytta. Men ledet därefter, att som Hult göra absolut allt han kan göra för att se till att pengarna företaget tjänar behålls privat, för lyxkonsumtion i ägarkretsen och för investeringar i företaget, och följaktligen absolut minimum betalas i skatt, det är på den punkten Bertil Hult inte är värd respekt. För även en familjeägd juridisk person, även EF, är en del av samhällsbygget, av det gemensamma, och om vi då som medborgare i demokratisk ordning kommit fram till att företag skall betala en viss del av vinsten i skatt, då skall företaget också göra det, i varje fall inte som Bertil Hult göra det till ett mål att smita undan samhällsansvaret så definierat.

Men hallå, hur naiv får man vara säger säkert någon. Alla vet ju att företag gör vad de kan för att betala minsta möjliga skatt. Bertil Hult gör som alla andra företagare. Eller? Nej, jag tycker att en entreprenör som Bertil Hult som av allt att döma gör global skatteplanering till en dygd, som anser att han lyckats när han minimerat sin skatt, som gör sin samhällsinsats genom att ställa sina privata flygplan och lyxboenden till Viktoria och Daniels förfogande, en som gör allt han kan för att dölja för journalister och skattemyndigheter hur företagsstrukturen och affärerna ser ut etc., är en kapitalist av 1800-talssnitt. Som lever kvar i värsta libertarianska frihetstänket, det som blev modernt i USA under 80-talet. Som inte förstått att en företagare som lever i 2000-talet har ett samhällsansvar som han, precis som du och jag, inte kan smita ifrån utan att bli ifrågasatt.