Jag hörde just (på kvällen 12 december) finansminister Anders Borg uttala att Sverige inte kommer att ansluta sig till den bankunion som håller på att skapas i Europa. ”För Sverige är bilden klar; vi kommer inte att delta i bankunionen under överskådlig framtid,” säger Borg enligt Dagens Eko. Och han tillägger något i stil med att Sverige vill inte vara med och betala andra länders bankkriser.

Jag tycker att Borg har fel. Det finns starka sakliga argument för att ett litet land som Sverige bör delta i en bankunion. Och det ligger i bankunionens själva grundidé att skulle det bli en finansiell kris i något land som är medlem i unionen, skall alla länder kollektivt hjälpa till. Med andra ord, i en bankunion skall medlemsländerna definitionsmässigt vara med och betala, i praktiken till någon form av gemensam räddningsfond.

Jag skall utveckla argumenten för varför jag tycker att den svenska regeringen har fel i sin inställning.

Ett inbyggt systemfel

Låt oss börja med att formulera problemet. Lite förenklat kan man säga att det finns ett inbyggt systemfel i EU-lagstiftningen på bankområdet. Den gör i praktiken bankverksamheten, och dess regelsystem, europeisk, medan tillsyn, inlåningsförsäkring och Lender of Last Resort, liksom naturligtvis, uppkapitalisering och andra räddningsoperationer i händelse av en bankkris, förblir nationell. Med andra ord, fritt fram för banking i Europa, och i praktiken globalt, så länge bankerna håller sig inom lagar och EU-direktiv men så fort det uppstår problem är det nationella myndigheter som skall ta ansvaret. Dessutom skall de som sagt ansvara för tillsynen. För ett litet land riskerar det att bli en omöjlig ekvation i en krissituation.

Det finns knappast ett bättre exempel från senare år än Island, och den enormt stora bankkrasch som inträffade där hösten 2008. Tre isländska banker, Landsbanki, Glitnir och Kaupting, kunde i Lehman-kraschens efterdyningar inte finansiera sin verksamhet, hamnade i akut likviditetskris och gick i praktiken i konkurs inom loppet av en vecka i oktober 2008. Det finns mycket att säga om den isländska bankkraschen (läs om det här) men en sak sticker ut – de tre bankerna var mycket stora relativt den isländska ekonomin, de hade vid konkursen tillsammans tillgångar som var ungefär 10 ggr Islands BNP.

Med efterklokhetens djupa insikt kan man säga att det mest uppseendeväckande var att ingen ledande isländsk politiker tycktes förstå att ett litet land som Island inte har tillräckligt med finansiella muskler för att fullt ut kunna backa upp sina mycket stora, internationellt orienterade banker. Det borde inte ha varit svårt att se att den isländska centralbankens valutareserv inte skulle komma att räcka för en situation med en av bankerna i kris, för att inte tala om det mycket mer sannolika läget att alla tre skulle hamna i kris samtidigt. Lika uppenbart borde det ha varit att det inte fanns någon realistisk möjlighet för Islands centralbank att rädda det egna banksystemet i en likviditetskris, att fungera som Lender of Last Resort. Och att isländska staten skulle ha finansiella resurser för att kapitalisera upp bankerna i ett akut läge var också bortom all realism.

Min egentliga poäng är att det verkliga ansvaret för att det gick som det gick i det isländska fallet faller på EU och dess myndigheter som inte varnade för det inbyggda systemfelet när man en gång i tiden, 1994, lät Island bli en del av den gemensamma marknaden. För det borde ha stått klart för alla att inte något land, och i synnerhet inte ett litet land med egen valuta, kan tillåtas ha en banksektor som är många gånger större än landets BNP.  Att något sådant som hände med Island, eller något i stil med det som senare skett i Grekland och på Irland, aldrig mer skall kunna ske i Europa är, som jag tolkar det, själva fundamentet bakom förslaget till bankunion.

Det är därför jag tycker att Sverige, som just är ett litet land med egen valuta och med en stor och vital finanssektor, bör vara i grunden positiv och arbeta för ett förverkligande, och ansluta sig så snart som de olika delkomponenterna i bankunionen finns på plats. När de globala vindarna börjar blåsa snålt över finanssektorn, ungefär som det såg ut hösten 2008, kan Sverige mycket väl komma att hamna i en situation där det blir alltför kostsamt för landet att ensam ta ansvaret för de svenska storbankernas åtaganden, i synnerhet i det dynamiska skede när de finansiella kapitalmarknaderna börjar ifrågasätta landets förmåga att klara av situationen, och räntorna stiger okontrollerat. Som läget är idag förefaller något sådant minst sagt osannolikt och avlägset. Vi är ju bäst i Europa, eller tror att vi är det. Men det kan ändras. Se vad som hände med Europas ”tigerekonomi”, Irland. Det är för övrigt bara 20 år sedan Sverige hade en verkligt djup bankkris i landet, och riskerna i banksystemet har ökat väsentligt sedan dess, framförallt eftersom finanssektorn blivit avsevärt mer spekulativ.

En tänkbar bankunion

Mot den här bakgrunden är det lättare att bli mera precis med begreppet bankunion. En tänkbar bankunion inom EU skulle kunna sammanfattas i några punkter:

*Begränsa bankunionen till ett vid varje tidpunkt preciserat antal systemkritiska banker. Med “systemkritisk” menas att en bankverksamhet är avgörande för funktionaliteten i ett lands betalningssystem, och för andra samhällskritiska funktioner (till exempel vad gäller kreditgivningen) och därför erfarenhetsmässigt måste skyddas på olika sätt av det allmänna, och av en Lender of Last Resort-facilitet. Den konkreta innebörden är att det är de stora bankerna i respektive land som skall hanteras inom ramen för en bankunion, oftast samtliga stora banker eftersom det också finns en systemrisk i själva bankorganisationens konstruktion som gör att risken är hög att ”faller en, faller alla”. Å andra sidan måste begreppet ”stor” avgöras utifrån respektive lands särskilda förhållanden och storlek, det visar det isländska exemplet med all tydlighet.

För dessa systemkritiska banker skall gälla:

*att det skall finnas ett EU-gemensamt regelsystem för hantering av en situation där en eller flera av de systemkritiska bankerna hamnar i kris, samt att det skall finnas tillräckligt stora dedicerade EU-gemensamma finansiella resurser för att kapitalisera upp eller på annat sätt finansiellt stödja systemkritiska banker i kris.

*att ECB skall ha det övergripande ansvaret för tillsynen samt ensamt ha Lender of Last Resort-ansvaret för dessa banker (som i praktiken kan kanaliseras genom landets centralbank).

*att det skall finnas en EU-gemensam inlåningsförsäkring för kunder i dessa banker.

För egen del tycker jag att en bankunion efter dessa principer bör förstärkas genom att finansiella aktörer inom EU i framtiden tvingas göra en tydlig organisatorisk boskillnad mellan den systemkritiska bankverksamheten (inlåning, utlåning, betalningssystem) å ena sidan, och den del av den finansiella koncernens verksamhet som inte är skyddsvärd i denna mening (till exempel investmentbankdelen) å andra sidan. I själva verket har jag svårt att se att man inte i praktiken kommer att tvingas till även en ägarmässig uppdelning mellan den skyddsvärda banken, och den del av den finansiella verksamheten som helt måste klara sig på marknadens villkor.

PS Det här är en bearbetning (=förkortning) av en tidigare artikel i samma ämne.