Jag har under oktober och november rest runt i Mellanvästern (Minnesota) och i de östra delstaterna, lite över 900 mil med bil. Det här är några anteckningar från resan. Det är noteringar, alla skrivna på plats, som handlar om den djupa politiska kris som USA befinner sig i .

Hagerstown, MD, tisdag 25 oktober

…
Tre företeelser gjorde den här dagen intressant – Rush Limbaugh, Michael Moore och Martinsburg Mall.

Rush Limbaugh är vid det här laget en amerikansk legend. Han är USA:s mest lyssnade till radiovärd, enligt reklamen till och med världens mest lyssnade till. Jag har då och då tidigare träffat på Rush Limbaugh men idag hade jag tillfälle att under ett par timmar lyssna på honom. För det är mest han som pratar även om det är ett ”ringa in”-program där mer eller mindre devota Limbaugh-anhängare utvecklar sina tankar. Det är ett politiskt program, programledaren själv är konservativ, över gränsen för det rimliga i mitt tycke. I stort sett allt som republikanerna gör är bra, och följaktligen allt som det demokratiska partiet gör är dåligt. Framförallt är allt som president Obama gör dåligt. När jag hör hans demagogi kring presidenten luktar det rasism lång väg, i varje fall spelar Limbaugh på rasistiska strömningar i det vita Amerika.

Men programmet är populärt. Limbaugh är skicklig. Han är en folkförledare. Oförskämd. Otrevlig. Obalanserad men också påläst och uppdaterad. Det hela blir god underhållning. Det jag ogillar är oförsonligheten. Det finns inte minsta utrymme för ett lugnt och sansat resonemang kring en komplicerad fråga. Det är svart eller vitt. Det är fel eller rätt. Det är vi mot dom. För mig, och jag gissar för alla européer, blir Rush Limbaugh som medial företeelse något som man inte tror finns förrän man får höra det.

Michael Moore är idag än mera ikon än Rush Limbaugh, framför allt eftersom han i motsats till Limbaugh är känd också utanför USA. Han intervjuades av Piers Morgan på CNN i kväll, ett timmeslångt program med publik, och det blev en tankeväckande tillställning. Inte så mycket för det Michael Moore sa utan för det som utvalda personer ur publiken berättade. Det var ett program som ville belysa inkomstorättvisorna i det amerikanska samhället i allmänhet, och mera specifikt att så många medelklassamerikaner har det ekonomiskt svårt. En kavalkad av medelklassamerikaner vittnade om hur svårt de har att få ekonomin att gå ihop, eller att få ett jobb som matchar utbildningen. Eller att överhuvudtaget få ett jobb. De är klämda av allt från höga sjukvårdskostnader till kostnader för studieskulder och huslån. En medelålders sjuksköterska berättade att hon bildligt talat är fastlåst i sitt hus eftersom värdet på huset idag inte på långa vägar når upp till hur stort lånet på huset är.

Rush Limbaugh och Michael Moore är båda moderna representanter för den amerikanska populismen. Den förste för dagens högerpopulism, den som Tea Party-rörelsen är ett uttryck för. Limbaugh talar väl om Tea Party-rörelsen, och just i dessa dagar särkilt väl om två av de republikanska presidentkandidater som står längst till höger, Herman Cain och Rick Perry. Limbaugh kastar skit på, det är ett fullt berättigat ordval, en lång radda företeelser. Stormedia typ CNN, New York Times och liknande. Washington DC i meningen politiker, och i synnerhet politiker som företräder det demokratiska partiet. Liberaler. Occupy Wall Street-rörelsen. Urban överklass etc. Under de timmar jag har lyssnat på Limbaugh har jag inte hört honom en enda gång föra ett resonemang kring något av de basala problem som USA har, de politiska blockeringarna, medelklassens stagnerande ekonomi, den allt mer urholkade välfärden etc. Eller som någon uttryckte det i kvällens CNN program: ”Have anyone today heard of paid vacation? Back in time people had paid vacations.”

Michael Moore å andra sidan är vänsterpopulist, han är kritisk mot företagen, ”Corporate America”, som styr så att jobben försvinner till Kina och Indien, så att alla kapitalägare blir rika, och så att alla utom de allra rikaste får det ständigt sämre. När Piers Morgan frågar Moore vem som bär skulden för ”the mess”, den ekonomiska kräftgången för USA, blir hans svar att huvudansvaret bär företagen. ”The politicians are paid for by corporate America.” Jag tycker att Michael Moore är ett snäpp närmare verkligheten, och ett snäpp mer nyanserad, än Rush Limbaugh. Men han är bitvis politiskt naiv och påfallande otydlig. Som när han säger att ”om jag var president skulle jag se till att vi fick en lag som gjorde det svårare att flytta amerikanska jobb utomlands”. Det är populism så god som någon.
Martinsburg Mall är det tredje som jag har fäst mig vid den här dagen. Martinsburg är en ganska liten stad i West Virginia. Jag åkte av motorvägen jag kom på (Interstate 81) eftersom jag var kaffesugen och eftersom jag tänkte köpa en del småsaker på något lämpligt varuhus. Det enda varuhus jag hittade var Martinsburg Mall. Det var stort. Jag räknade till ett fyrtiotal butiker och restauranger, bland dem många välkända typ J C Penny, Radio Shack, Hallmark, Sprint etc. Det speciella med det här varuhuset var att det saknade kunder. Det är ingen överdrift att säga att det var mer personal än kunder. Och det var uppenbarligen inte bara en företeelse för dagen. Det fanns ett antal tomma butiker.

Det finns idag många Martinsburg Malls i USA. Det här var inte den första jag träffade på. Men låt oss ta Martinsburg Mall som arketyp. Det har uppenbarligen gjorts en mycket dålig investering. Just varuhus är intressanta eftersom så många företag är berörda, flera tiotal butikskedjor är representerade och dessa, tillsammans med fastighetsägaren (och kommunen), måste var och en ha kommit till slutsatsen att ett varuhus i Martinsburg, och att vara representerade där, med tiden skulle komma att bli en lönsam affär. Det finns flera tänkbara orsaker till att det av allt att döma inte blev så. En förklaring skulle kunna vara att kundunderlaget i upptagningsområdet är för litet. En annan att kunderna visserligen finns men, i dagens kärva ekonomi med hög arbetslöshet, inte har råd att handla i den omfattning som kalkylerna byggde på. Jag gissar att båda dessa är relevanta i det här fallet. Men det kan inte vara hela förklaringen. Mycket talar för att Martinsburg Mall sällar sig till alla andra projekt som blev fel under de euforiska åren under 1990-talet, och under första hälften av 2000-talet, då det fanns gott om billiga pengar och riskvilligt kapital, inte minst för att investera i shoppingmalls och annat som har med ökad privat konsumtion att göra. USA är inte ensamma om att ha gjort dessa misstag, det finns gott om överstora köpgallerior också i Europa inklusive i Sverige. Det är bara det att som med det mesta har aktörerna i den amerikanska ekonomin gjort större och fler misstag.