Jag har under oktober och november rest runt i Mellanvästern (Minnesota) och i de östra delstaterna, lite över 900 mil med bil. Det här är några anteckningar från resan. Det är noteringar, alla skrivna på plats, som handlar om den djupa politiska kris som USA befinner sig i .

Pittsburgh, PA, torsdag 27 oktober

…
Om jag skulle sammanfatta de senaste dagarnas erfarenheter, skulle då bilden bli annorlunda än den som jag skisserade efter veckan i Minnesota? Svaret är nej. Men den skulle kompletteras på ett par punkter. Jag har fyra intryck idag som framträder som starka.

Den amerikanska kapitalismen är i gott skick. Eller mera handfast uttryckt, de amerikanska företagen är överlag starka och konkurrenskraftiga. Så gott som varje dag kommer positiva kvartalsrapporter från stora företag, idag till exempel Ford Motor med en vinst på $1,6 miljarder för tredje kvartalet. Problemet är att de amerikanska företagen, liksom de flesta västländers företag, inte investerar i den utsträckning som skulle krävas, och som de har resurser för att göra (de amerikanska företagen har $2000 miljarder i kassa), för att arbetslösheten skulle minska. Det i sin tur beror på svag efterfrågan i kombination med politisk och därmed ekonomisk osäkerhet. Ändå var tillväxten i den amerikanska ekonomin under tredje kvartalet bra (2,5%), den siffran kom också idag. Det betyder i praktiken att det blir ingen ny recession, det trodde många så sent som för bara några månader sedan. Det budskapet, plus att Europas politiker i går kväll äntligen kom överens om hur statsskuldskrisen skall lösas, kom aktiemarknaden här att ta ett glädjeskutt. Oktober har varit en bra månad, för amerikanska aktier den bästa sedan 1974.

Många vanliga människor, många medelklassfamiljer, har det ekonomiskt svårt. CNN-intervjun med Michael Moore visade ett antal konkreta exempel på det. Och statistiken berättar samma sak. Enligt Congressional Budget Office, en institution med gott rykte, har den procent av befolkningen som tjänar mest ökat sina inkomster med 275% under de senaste tre decennierna, mellan 1979 och 2007. Det är inte så långt från 10% per år, detta efter skatt och justerat för inflation. Medelinkomsttagaren har under samma tid, och räknat på samma sätt, ökat inkomsterna med 40%. Det är strax över 1% per år.

Dessa båda iakttagelser gjorde jag redan i Minnesota. Två observationer finns det anledning att lägga till.

För det första att den politiska polariseringen är starkare än jag trodde. Det handlar inte bara om Rush Limbaugh och Michael Moore på var sin politiska ytterkant. De är extremer men när man tittar närmare så finns samma polarisering men i mer verserad form på många andra håll, inte minst i TV. Om Bill O’Reilly på Fox News, en av USA:s mest ”tittade på” politiska TV-shower, konsekvent har högersympatier, och sympatier för republikanerna, har Ed Schultz på MSNBC lika konsekvent vänstersympatier, och tycker att demokraterna har mer rätt än republikanerna. Till och med CNN som jag tidigare har uppfattat som neutrala verkar ta ställning, de lutar i sin politiska nyhetsbevakning, det är i varje fall min tolkning, ofta mot vad demokraterna tycker.

På den politiska arenan är självfallet polariseringen än mera tydlig. Den sporras av diverse lobbyingorganisationer med ideologiska ambitioner. En av dessa, American for Tax Reform, har utarbetat ett dokument man kallar Taxpayer Protection Pledge, en utfästelse från den som skriver på som i praktiken säger. ”Härmed lovar jag att aldrig någonsin delta i ett kongressbeslut som innebär skattehöjningar.” Så gott som alla republikaner i den nu sittande kongressen, 279 ledamöter, alla utom en handfull, har skrivit på dokumentet. Om man sätter det i relation till att det med nästintill full säkerhet kommer att krävas kongressbeslut om skattehöjningar för att få kontroll över den alltför stora amerikanska statsskulden, blir dilemmat för det amerikanska politiska systemet, och konsekvensen av den politiska polariseringen, mycket handfast. Ideologin har tagit över, det är inte längre rationellt övervägande som gäller för republikanerna (bara tre demokrater har skrivit under). Och vad får det för konsekvenser för samhällsbygget på sikt? Ideologi för sin egen skull, och Taxpayer Protection Pledge är ett utmärkt exempel på det, har historiskt alltid förr eller senare ställt till problem när verkligheten inte längre stämmer med den politiska idén. Som det exempelvis gjorde för den svenska socialdemokratin som under 1980-talet tvingades omvärdera sin tidigare så framgångsrika ekonomiska politik.

Jag tror allmänt sett att man som besökare från Europa underskattar lobbyingens kraft i den amerikanska politiken. Fareed Zackaria menar att lobbyingföretagens politiska makt är förödande för kongressens arbete. Och jag läste just att Lawrence Lessig, juridikprofessor vid Harvard och en person som jag har stor respekt för (han är en av världens främsta akademiker vad gäller intellektuella rättigheter), i dagarna kommer ut med en bok där budskapet är att lobbying i den omfattning som gäller i Washington DC leder till att den representativa demokratin i praktiken inte fungerar. Jag påminner mig också från samtalet med Dick Lamm för ett par år sedan att en viktig orsak till varför han lämnade det demokratiska partiet hade att göra med de låsningar till vissa särintressen som partiet hade, och att båda de stora partierna hade sina respektive särintressen att ta hänsyn till, vilket gjorde att politikerna inte hade den frihet att fatta beslut som medborgarna förväntade sig.

Att kontroll- och säkerhetssektorn tar så stor plats i dagens amerikanska samhället, är den andra nya observationen. För en svensk, och jag tror för en europé mera allmänt, går dessa kontroll- och säkerhetsarrangemangen långt utöver vad vi är vana vid, eller ens på förhand kan tänka oss. Visst, man kan förstå att rädslan för terrorism har en annan dignitet i Washington DC än i Stockholm. Och att det i sig kräver särskilda åtgärder. Men vilken slags samhälle blir följden om trenden mot mer och mer säkerhet och kontroll får fortsätta? Den amerikanska historien berättar snarare om ett öppet och vänligt samhälle, frihetens plats på planeten. Washington DC kändes inte alls så dagarna jag var där. Apropå frihet är det i morron, den 28 oktober, på dagen 125 år sedan Frihetsgudinnan i New York invigdes.