Jag har under oktober och november rest runt i Mellanvästern (Minnesota) och i de östra delstaterna, lite över 900 mil med bil. Det här är några anteckningar från resan. Det är noteringar, alla skrivna på plats, som handlar om den djupa politiska kris som USA befinner sig i .

 Fargo, ND, tisdag 18 oktober

…
Jag har idag ansträngt mig att åka vid sidan av allfartsvägarna för att få ett lite bättre grepp om hur vanliga människor lever och bor i den här delen av USA. En sak slår mig då. Boendet är enkelt, mycket enklare än vad vi skulle finna om vi gjorde samma resa ut på landsbygden i Sverige. Det är ingen som helst tvekan om att svensken har investerat mycket mera i sitt småhus än Minnesotabon. Vad kan det bero på? Det finns några tänkbara förklaringar. En kan vi sortera bort direkt, det kan inte ha något att göra med väder- och klimatförhållandena. Norra Minnesota är vädermässigt så lika norra Sverige man kan komma. Då återstår tre förklaringar. Bostaden är inget amerikanen satsar på. Det är inte lönsamt att investera i det egna boendet. Den privata ekonomin räcker inte till mer.

Att det skulle vara kulturellt betingat för amerikanen att inte satsa på det egna boendet på samma sätt som till exempel en svensk gör är knappast sant. I själva verket är det en väl dokumenterad del av den amerikanska drömmen att bo i eget hus. Politikerna, och det gäller för båda de stora partierna, har på olika försökt underlätta för amerikanen att kunna köpa ett eget hus. Freddie Mac och Fannie Mae, de två statliga bostadsinstituten, har delvis den bakgrunden. Att det inte skulle vara ekonomiskt en bra affär att investera i det egna boendet är heller ingen sannolik förklaring. Den person som till ett rimligt pris köpt ett eget hus har efter några år (förutsatt att det inte råder exceptionella förhållanden av den typ som gällt efter subprime-krisen) gjort en privatekonomiskt bra affär när han säljer det. Eller också har det egna kapitalet i huset stigit. Den principen gäller historiskt, för alla västländer. USA är naturligtvis inget undantag.

Då återstår förklaringen att inkomsterna inte räcker till mer. Kan det verkligen vara så att den vanlige amerikanen inte har ekonomi nog att investera lika mycket i sitt eget hus som en svensk? Låt oss granska det lite mer systematiskt? Om vi antar att medelinkomsten för en familj där båda arbetar är densamma i USA och Sverige, borde den amerikanska familjen ha betydligt bättre ekonomi. Maten är billigare här. Energin, både för uppvärmning och transporter, är också billigare liksom så gott som allting annat en familj konsumerar. Till det kommer det mest väsentliga – att skatterna för en genomsnittsfamilj i USA är mycket lägre än i Sverige.

Det måste betyda att antingen har den svenska medianfamiljen en högre bruttoinkomst än den amerikanska och kan på det sättet skapa utrymme för att investera mer i sitt eget boende. Eller också har det amerikanska hushållet stora kostnader för sådant som det svenska hushållet inte lägger ut särskilt mycket pengar på. Jag kan tänka mig att båda dessa förklaringar är relevanta. Det kan till exempel vara så att en större andel av de amerikanska familjerna har bara en inkomsttagare. Man kan möjligen ana att det är på det sättet när man åker runt på landsbygden i norra Minnesota. Det vi däremot vet med säkerhet är att det amerikanska hushållet har mycket större utgifter för sin välfärd, inte minst för sjukvården. Den genomsnittliga amerikanska arbetaren som har en sjukförsäkring delfinansierad genom sitt arbete betalade 2010 $4100 ur egen plånbok (ca 27 000 kronor). Jag har svårt att tänka mig att en typisk svensk arbetare har årliga sjukvårds- och läkemedelskostnader på mer än en tusenlapp.

Familjen måste också normalt betala mycket mer för barnens högre utbildning än vad en svensk familj gör. Den årliga kostnaden för att gå på fyraårigt delstatligt college i USA beräknas i år som ett genomsnitt bli $16000. Den som går i privat fyraårigt college får räkna med kostnader på mer än dubbelt så mycket, ca $37000, allt enligt uppgifter i USA Today (20 oktober). Enligt Federal Reserve Bank of New York uppgår för närvarande de totala studielånen i den amerikanska ekonomin till över $1000 miljarder, det är mer än till exempel samtliga kreditkortsskulder vilket säger något om belastningen på den privata ekonomin.

Vilken slutsatsen blir? Ja, vill man vara drastisk i ordvalet kan man säga att den svenska familjen är ”rikare” i meningen har bättre råd att satsa på det egna huset än motsvarande familj i USA, i varje fall så som förhållandena ser ut i norra Minnesota. Och då skall man komma ihåg att Minnesota är en delstat med relativt hög genomsnittlig inkomst för sina medborgare. År 2009 var medianinkomsten för ett hushåll här $56000, den tolfte högsta medianinkomsten bland USA:s 50 delstater. Inkomsten per capita i Minnesota var 2010 $43000, för hela landet var den samma år $40000.

En sak är viktig att tillägga. Att boendet i de små orterna och städerna i Minnesota är enklare än på motsvarande ställen i Sverige är inte detsamma som att säga att det är fattigt. Det jag har sett idag har tvärtom varit välskötta, närmast prydliga, samhällen med propra hus helt utan den uppenbara misär man kan se på vissa platser i de stora städerna. Jag har överhuvudtaget sett väldigt lite av fattiga och nedslitna områden i norra Minnesota. Det är i så fall i de gamla stadskärnorna. Det verkar som om amerikanen, och särskilt de som bor i mindre städer på landsbygden, har slutat investera i de gamla delarna av staden för att i stället bygga nytt utanför stadskärnan. Det mönstret syntes till exempel tydligt i Hibbing och i Bemidji. Och jag har sett exakt samma sak på många andra platser i USA. Konsekvensen blir att ”downtown” lämnas lite åt sitt öde. Där finns det ofta gott om tomma affärslokaler, byggnaderna underhålls inte och det är få människor ute på gatorna.