Clayton Christensen, välkänd Harvardprofessor, är en av mina favoriter sedan jag en gång i tiden läste hans The Innovator´s Dilemma. Nu har han nyligen skrivit en artikel i New York Times, A Capitalist´s Dilemma, som givit honom mera kommentarer och uppmärksamhet än någon bok, eller någon akademisk artikel, han tidigare skrivit (och det är många). Det är begripligt eftersom New York Times-artikeln går rakt på rödbetan i meningen att den tacklar ett av de problem som diskuteras mest i USA för närvarande, hur det kommer sig att jobben numera inte kommer tillbaka i samma takt som de tidigare har gjort efter finanskriser eller djupa konjunkturdippar (jag har skrivit om det här). Hans tes är det hänger samma med att företagen har incitament att investera för mycket i underhålls- och effektivitetshöjande investeringar och för lite i det som verkligen gör skillnad, nyskapande innovationer (”empowering innovations” typ historiskt Ford Model T, Sonys transistorradio, och idag kanske ” cloud computing”). Det i sin tur menar Christensen kan förklaras av att den moderna företagsekonomin, och därmed i praxis ute i företagen, mäter vinst på ett sådant sätt att kortsiktighet premieras. För kortsiktighet går inte hand i hand med nyskapande innovationer, de tar långt tid att få fram, kräver mycket kapital, som dessutom måste vara berett att ta hög risk.

Det är ett annat sätt att säga att dagens företag tjänar mer pengar än vad som långsiktigt är samhällsekonomiskt klokt. För som det är idag i real sektor i USA med tonvikt på underhålls- och effektivitetshöjande investeringar (som i praktiken frigör kapital), och med den osäkerhet, inte minst politiskt, om framtiden som finns, blir följden att företagen har mängder av oanvända, likvida medel. Det sägs att de amerikanska företagen i dag har uppemot $3 000 miljarder i lätt tillgängliga medel, det motsvarar nästan 20% av BNP. Dessa medel måste förräntas och följaktligen är det som upplagt för att företagen i real sektor också blir stora, kortsiktiga och transaktionsintensiva aktörer på den finansiella marknaden. Det är ingen tillfällighet att finanssektorns balansräkning (och vinster) har vuxit över alla bräddar (vilket kännetecknar USA, liksom många andra västländer, under den senaste 12-15 årsperioden).

Det här är min tolkning av vad Clayton Christensen försöker visa på med sin artikel. Jag tror att det ligger väldigt mycket i att just vårt sätt att mäta vinst i relativa mått (typ avkastning på total kapital) har bidragit till en samhällsekonomiskt ohälsosam kortsiktighet i företagen, och en lika ohälsosam fokusering på finansiella investeringar när vi egentligen borde använda kapitalet till att finansiera nyskapande innovationer.  Man kan säga att Clayton Christensen säger ungefär samma sak som de som kritiserar ”kvartalskapitalismen” men han gör det med tyngre argument, och med nya vinklingar.

Här intervjuas Clayton Christensen om sin artikel vid World Economic Forum, 23 januari 2013, (30 minuter)