Är människan alltför kortsynt? Det vi menar om frågan ställs på det sättet är att människan kanske värdesätter nuet allför högt, så högt att hon agerar långsiktigt oklokt. Hon skulle helt enkelt tjäna på ett annat beteende.

Kortsyntheten skulle kunna gälla för henne själv, för den egna ekonomin till exempel. Men det skulle också kunna gälla det kollektiva beteendet, att vi människor agerar kortsynt sett i ett samhällsperspektiv.

Är kortsynthet i den här meningen ett verkligt problem? Eller är det något som är lätt att säga, och lätt att få uppmärksamhet för, men som inte håller för en närmare granskning. Det är syftet med den här essän (i fem delar) att reda ut vad som gäller på den punkten.

Det här är den fjärde artikeln. Den första (läs den här) handlade om kortsynthet i egennytteperspektiv och hamnade i slutsatsen att människan inte agerar irrationellt kortsiktigt. Den andra (läs den här) behandlade samhällsperspektivet, och kom till samma slutsats. I den tredje artikeln (läs den här) med undertiteln ”Men det finns ett stort men…” argumenterar jag för att insikten att naturens resurser är ändliga ändrar på det mesta. Vi har inte längre konventioner och institutioner som garanterar att vi agerar långsiktigt klokt.

De politiska åtgärder som måste till för att rädda planeten (eller kanske jag skulle skriva: ”De politiska åtgärder som IPCC föreslår” för att vara lite mindre bombastisk) är så omfattande att dagens politiska system kan få svårigheter att klara det. Låt oss titta på vad som ganska säkert krävs:

Vi måste skapa hög medvetenhet hos människorna om miljö- och klimathotet. Det kan verka som en uppgift som redan är avklarad i västvärlden. Men så är det inte. Jag tillbringade en stor del av senhösten 2009 i USA, just innan klimattoppmötet i Köpenhamn. I Europa var Köpenhamnmötet en stor medial fråga. I USA fick man leta efter uppgifter i tidningar och andra media om vad som var på gång. Och någon bred miljödiskussion som i Europa fanns inte, och finns fortfarande inte i USA. Ett år senare, hösten 2010, var jag i Australien och Nya Zealand. Det är få politiker i dessa länder som hårt driver miljö- och klimatfrågorna, och om det finns sådana (till exempel förre Labourledaren som ville beskatta gruvindustrin) är risken för politiska bakslag hög. Båda dessa länder, och i synnerhet Australien, lever väl på att exportera ändliga naturresurser. Och för den delen anstränger landet också naturen hårt genom utsläpp. Nästan hela Australiens energiproduktion är baserad på svartkol och  brunkol. Allt sammantaget sätter detta sätter tonen i den australiska miljödebatten.

Ekonomisk tillväxt är ett måste. Det kan, åtminstone för en ekonom, verka en självklarhet att skall vi klara de ekologiska utmaningarna måste marknaden arbeta för full maskin, och ekonomin växa. Det är inte en självklarhet för till exempel Tim Jackson (som skrivit den uppmärksammade boken Välfärd utan tillväxt). Han kallar ekonomer för ”ekologiskt illiterata”. De förstår inte att tillväxten, den ständiga strävan efter högre produktivitet, och den kreativa destruktionen, är hot som måste undanröjas. För min del är detta ”ekologisk bullshit”. Tim Jackson, och alla andra som tycker som han att vi måste sträva efter välfärd utan tillväxt, har helt enkelt fel. Hur skulle vi kunna ha någon chans i världen att klara planetens hållbarhetsutmaningar utan att marknadsekonomin fick arbeta för full maskin? Ekonomisk tillväxt är ett måste.

Det måste skapas ekonomiska incitament för strukturell omvandling som stärker miljön och klimatet. Den processen är ständigt pågående. Marknaden ser helt enkelt till att incitamenten ändras. Det sker genom att människor och företag i ökad grad efterfrågar produkter och tjänster som är bra för miljön och den ekologiska balansen. Problemet är att det marknaden gör av allt att döma inte räcker till som situationen ser ut. Det behövs ännu starkare incitament (för ökad sparsamhet med energi, ändliga råvaror etc., och mot farliga utsläpp i naturen och annan miljöförstöring), och ännu snabbare strukturomvandling (av sättet att resa, att bygga, att värma upp, att kyla ned, att producera mat etc.). Problemet med marknaden är att den är förhållandevis närsynt. Eller sagt på annat sätt, marknaden är bra på att via priset skapa drivkrafter som tillgodoser efterfrågan i det korta perspektivet. För behov som ligger, säg, längre bort än 3-5 år fungerar marknaden dåligt, eller inte alls. Det är ett problem när tidsperspektivet vad gäller miljön och klimatet är mycket längre än så. Det är bara genom en politisk process som dessa incitament för det långsiktiga beteendet kan komma fram. Vad det skulle kunna vara konkret? Ja, till exempel subventioner till företagen för uthållig energiproduktion, för avfallshantering, för teknisk utveckling av till exempel miljöteknik, hållbara energisystem etc. Eller incitament för hushållen att spara energi och på annat sätt uppträda miljövänligt. Med andra ord mycket av det som redan finns men i väsentligt större skala. Det kan bli svårt. Dagens dominerande ekonomisk-politiska tankebygge, den postmoderna klassiska ekonomin, den som hade Reagan och Thatcher som introduktörer och som dominerat västvärlden efter 1980, är direkt fientlig mot sådan politisk inblandning på marknaden. Och det är inte den enda utmaningen mot politikens sätt att arbeta idag, och mot de förhärskande ideologierna, som miljö- och klimathoten leder till.

Investeringarnas andel av det vi producerar måste öka. Det är detsamma som att säga att konsumtionen måste minska (som andel av BNP). I till exempel USA går idag i det närmaste 70 procent av det som produceras till konsumtion. Att relativt sett dra ned på konsumtionen och öka investeringarna med det huvudsakliga syftet att skydda de ändliga naturresurserna och reducera utsläppen, och dessutom göra det på förhållandevis kort tid, kanske på några få decennier, är sannolikt inte politiskt möjligt utan att ett yttre hot, en ekologisk katastrof av något slag, gör allvaret tydligt för människor och politiker (det har jag skrivit om här).

Jag skall i en avslutande femte artikel om några dagar fundera kring om den politiska utmaningen är så stor att det kommer att stuva om i våra politiska ideologier. Är det självklart att till exempel demokratin som vi känner kommer att vara tillräckligt beslutskraftig om planeten är hotat på allvar?