Den här artikeln skrev jag för några månader sedan. Men den har blivit mer aktuell med tiden. Budskapet, att de europeiska politikernas försök att rädda Grekland och de andra krisländerna har blivit fel framstår allt tydligare. Statsobligationsräntorna fortsätter att stiga i länder som Grekland och Portugal (och det berättar naturligtvis om ett misslyckande sett i marknadens ögon). Den strategi EU-politikerna de facto valt, att skjuta problemet framför sig, riskerar att bli en ekonomisk katastrof, och en långt mer utdragen historia än vad som skulle ha varit nödvändigt.  Det är värt att titta närmare på argumenten.

Det är lätt att förstå att politikerna vill göra allt de kan för att rädda euron. Men frågan är om inte just denna politiska instinkt i det här fallet har fördunklat förnuftet.  För den lösning som EU nu har försökt sig på innebär att ”banken” (EU-länderna som grupp) gör alla tänkbara försök att hålla ”långivaren” (till exempel Grekland) under armarna trots att all rationell analys av långivarens ekonomiska och politiska status pekar på att det kommer inte att fungera i praktiken.  Och alla bankmän vet att på det sättet skjuter man bara det oundvikliga, en rekonstruktion, på framtiden. Förr eller senare kommer problemen till ytan och företagets lånebörda måste minskas om det skall överleva. Det gäller även om låntagaren är en stat.

Det behövs inte särskilt stor insikt i de enskilda PIIGS-ländernas ekonomi för att förstå att risken är mycket stor att lånebördan blir för tung, det blir helt enkelt inte möjligt att med så stora lån och med så höga räntor undgå en rekonstruktion. Och skulle det mot förmodan gå för något av PIIGS-länderna kommer det att ske till mycket höga kostnader i form arbetslöshet och låg relativ tillväxt, möjligen också med risk för social oro och därmed politiska ytterlighetsrörelser.  Det man måste söka efter i en sådan situation är en alternativ modell. Och en sådan finns.

För enskilda länder finns det inget allmänt vedertaget konkursinstitut som för företag utan länderna själva får bestämma sig för vad man långsiktigt skulle kunna klara av. Låt oss spekulera i att till exempel Grekland tillsammans med sina kreditgivare (som till största delen är stora europeiska banker) och i samråd med EU och IMF kommer fram till ett ackord med innebörden att den grekiska statens lån rakt av skrivs ned med säg 30% (samtidigt som andra villkor, till exempel ränta och löptid, också bestäms).

Skulle ett sådant upplägg betyda mer problem för euron än den nuvarande modellen där politikerna ”kick the can” framför sig utan att det grundläggande problemet, den för stora lånebördan, har lösts. Knappast. Jag är övertygad om att de finansiella marknaderna skulle uppskatta en rekonstruktion av det här slaget och att euron, allt annat lika, skulle stärkas. Ett skäl till det är att marknaden ”skulle känna igen sig”. Marknadens aktörer vet att det är så här det finansiella systemet normalt hanterar en situation där lånebördan av något skäl blivit för stor för en låntagare, och där det finns anledning att låta verksamheten leva vidare (vilket i fallet med en stat är en självklarhet).

Med vad skulle då hända med bankerna som skulle komma att drabbas av stora nedskrivningar? En del av bankerna, i första hand engelska, tyska och franska storbanker, skulle säkert drabbas mycket hårt. Några, kanske de flesta, skulle stå inför hotet om konkurs.  Det är anmärkningsvärt hur stor andel av utlåningen som är PIIGS-krediter hos många storbanker. Men varför inte? Dessa banker har ju medvetet tagit en risk på Grekland eller Irland eller Portugal, och de har tagit ut en stor riskpremie genom höga räntor, varför skall de då inte drabbas av förlusterna? Eller mera precist, varför skall inte ledningen och ägarna i dessa banker förlora på sina felspekulationer? Att det kan finnas systemrisker förknippat med att stora europeiska banker riskerar att gå överstyr, och att därför politikerna får se till att rädda de systemkritiska bankerna är en helt annan sak.

Att hantera den europeiska statsskuldskrisen ungefär på det här sättet är med all sannolikhet en effektivare och därmed billigare väg till lösning. Och framförallt är det en snabbare väg.  Jag skulle tro att ”kick the can”-strategin som nu dominerar är farlig i meningen att när problemen skjuts på framtiden tenderar de att förvärras, och ta längre tid att komma tillrätta med. Visst, vi skulle komma att få se en djup global bankkris, kanske den värsta någonsin med de europeiska bankerna mest illa ute, och den skulle i nästa steg troligtvis komma att drabba också den reala ekonomin, men saker och ting skulle göras i rätt ordning och lösningar skulle följa upptrampad stig. Det som nu sker är en enda stor vandring ut i okänd politisk och ekonomisk terräng med en överhängande risk att kostnaderna när de en gång kan räknas ihop blir väldigt höga, och mycket högre än vad de skulle behövt vara.

Varför blir det fel?

Det verkar som om politikerna gör allt fel när de vill rädda EU-länder i kris. Man måste fråga sig varför? För det är naturligtvis så att de tongivande politikerna och EU-kommissionens tjänstemän är väl medvetna om att det bästa för de drabbade ländernas ekonomi, och inte minst för medborgarna, skulle vara en ordnad skuldrekonstruktion. Ändå vill man inte ens diskutera det alternativet, varje gång det tas upp viftas det bort som omöjligt eller otänkbart. Det finns åtminstone fyra tänkbara orsaker till det här egendomliga beteendet.

EU-politikerna vill till varje pris undvika det jag just diskuterade, en ny bankkris, det är det första. Det är bara ett par år sedan världen hade en djup bankkris, och en till så snart skulle göra stor skada. Det är ett argument som har relevans. Det andra är att en skuldsanering skulle vara en prestigeförlust för EU. Det är lätt att förstå att för en genuin EU-politiker väger prestigeförlustskälet tungt. Mot det står att den prestigen redan är förlorad i omvärldens ögon. I till exempel amerikansk debatt framställs ofta EU-politikernas hantering av statsskuldskrisen som valhänt och amatörmässig. Euron skulle kunna ta skada i meningen förlora i värde på valutamarknaden är ett tredje möjligt skäl. Som Mats Persson skriver i sin artikel saknar den risken grund i ekonomisk teori. Och alldeles bortsett från teorin tror jag, som jag redan skrivit, att valutamarknaden tvärtom skulle, allt annat lika, höja värdet på euron.

Det finns möjligen ett fjärde skäl, det har i varje fall förts fram i debatten – att vissa ledande EU-politiker medvetet använder statsskuldskrisen för att påskynda en finanspolitisk integration inom EU. Det finns säkert vissa federalister bland EU-politikerna som tycker att en utdragen och allvarlig kris i några perifera EU-länder är ett utmärkt verktyg för att snabbt och utan ”folklig” inblandning få fram en mycket starkare finanspolitisk samordning. Men längre än så kan man knappast gå med det argumentet.