Jan Troells film Dom över död man från 2012 visades på TV för en tid sedan. Jag gillade den verkligen. Den tar upp viktiga moraliska och politiska frågor. Filmen handlar om Torgny Segerstedt, från 1917 fram till sin död 1945 chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och känd för sin oförsonliga och oförtröttliga kamp mot nazismen och Hitler under kriget. Han var, tillsammans med Vilhelm Moberg, landets mest kände antinazist, beundrad för sin vassa penna, sitt konsekventa sanningssägande och sitt mod. Och beundrad inte bara i Sverige. Det är väl belagt att Handelstidningen, och inte minst Segerstedts Idag-spalt, lästes inte bara i Tyskland av nazisterna utan också av de allierade. Kenne Fant, som har skrivit den biografi över Torgny Segerstedt som filmen är baserad på, citerar ett uttalande från brittiska informationsministeriet: ”Av allt material i form av pressuttalanden som når oss från hela världen hör det från Göteborg till de intressantaste.” Kenne Fant själv menar att Handelstidningen under Segerstedt ”nådde världsrykte”.

Ändå får jag en besk smak i munnen efter att ha sett filmen (och läst boken). Vid närmare fundering är det lätt att förstå varför. Två sensmoraler är ganska uppenbara:

Man kan vara stor man i den stora världen och samtidigt en mycket liten man i den lilla världen. Det är i och för sig ingen nyhet. Historien dräller av exempel på människor som har uträttat beundransvärda ting men som i det privata varit skitstövlar eller ännu värre. Torgny Segerstedt lever upp till det med råge. Filmen framställer honom som ytterst motbjudande som människa i det lilla livet. Inte i det sociala, han var exempelvis en sällskapsmänniska av rang, men mot sin familj, och inte minst mot sin hustru. Hans uppträdande var gement. Han negligerade och förnedrade henne, han var – verkar det som – mera intresserad av sina hundars väl och ve än sin hustrus, han hade i åratal en älskarinna som han öppet stoltserade med på Göteborgs gator och i det Göteborgska etablissemanget.

Den andra lärdomen är att man kan bli en stor man utan att åstadkomma någonting i sak. Det är tänkvärt att här har vi en person som gått till historien som en av vår stora publicister och moraliska föredömen, och när man granskar vad han åstadkom hittar man ingenting. Hitler och nazismen tvingades bort av de allierades trupper, inte för att en redaktör i Göteborg skrev kritiska krönikor om nazismen, och gjorde Hitler och Göring förbannade (redan 1933 skickade Göring ett telegram till Handelstidningen där han protesterade mot vad Segerstedt skrivit om Hitler). Och det är väl belagt att hans skriverier gjorde det svårare för Per Albin Hansson och regeringen att navigera politiskt under krigsåren.

Här har vi alltså en person med ett jättestort ego, en elitist, en intelligensaristokrat, lite åt övermänniskohållet, som i det lilla livet är en dvärg. Och som dessutom inte själv i sak gjort något för att verkligen förinta nazismen, eller lindra effekterna av nazismen. Ändå gör vi honom stor, till en av de moraliskt största i svensk 1900-talshistoria.

Jag kan inte förstå att det kan förklaras på något annat sätt än att vi har dåligt samvete för att vi inte själva sa ifrån, för att vi var en slags tysta medlöpare till nazismen. Eller för oss som lever idag för att vi vet med oss att inte heller vi skulle ha haft kraften att stå emot. Men kanske också för att vi beundrar det fysiska mod som Torgny Segerstedt visade. För det rådde knappast någon tvekan om att skulle nazisterna invadera Sverige – och det var periodvis, som i april 1940 – mer sannolikt än osannolikt, stod han mycket högt upp på deras dödslista.

Jag tycker att det är fel och ”orättvist” att vi sätter en idémänniska, en person som inte gjort något annat än skickligt marknadsfört sina åsikter, på en av de svenska samhällets högsta piedestaler. Dessutom en osedvanligt osympatisk person om måttstocken är det lilla livet. För mig är det andra personer från tiden som är bättre värda att kallas stora män. För att ta exempel från filmen tycker jag att Per Albin Hansson är det. Liksom Marcus Wallenberg dä som båda gjorde viktiga, ja avgörande, insatser för att hålla Sverige utanför kriget. Det är tankeväckande att Segerstedt betraktade båda dessa herrar som sina vänner, med Wallenberg brevväxlade han under decennier och han tyckte att Per Albin var den bästa regeringschef Sverige kunde ha i det läge som rådde. Ändå tog vänskapen slut eftersom både Hanson och Wallenberg tyckte att Segerstedt agerade ansvarslöst med sina oförsonliga skriverier i ett politiskt extremt känsligt läge.

Nu spelar det inte den minsta roll att jag tycker så. Svensken i allmänhet har ”dömt” Torgny Segerstedt till storhet. Dom över död man är för hans del bästa möjliga. Det är från Havamal som Jan Troell hämtat filmtiteln, mera precist från den här strofen:
Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

Intressant nog finns det en sekvens i filmen som antyder att Torgny Segerstedt själv mot slutet av sitt liv var högst tveksam mot vad han uträttat. Han säger något i stil med att ”jag har två kvinnors liv på mitt samvete (han syftar på att hustrun tog livet av sig, och att älskarinnan dog av en morfinöverdos), det är vad jag själv tycker att jag åstadkommit”. Det är långt från den officiella bilden av Torgny Segerstedt. Jag gissar att Jan Troell menar att filmtiteln skall kunna tolkas på båda sätten, både som Segerstedts dom över sig själv, och allmänhetens och historiens omdöme om honom.

Litteratur: Fant, K., 2012, Torgny Segerstedt, En levnadsskildring, Atlantis, Stockholm.