Brad DeLong, ekonomiprofessor och en av USAs mest intressanta (och produktiva) ekonomer, har skrivit den här lilla boken tillsammans med en annan ekonomiprofessor, Stephen Cohen. Ett av budskapen är samlat i titeln, The End of Influence (Basic Books, 2010). USA kommer att förlora sitt hegemoniska inflytande i världen. Eller som författarna uttrycker det. ”The United States will continue to be a world leader – perhaps even the leader. But it will no longer be the boss.” (s 140) Orsaken är att USA inte längre “har pengarna” och ”inte producerar vad man konsumerar”. USA kommer under överskådlig tid att vara en nation med bytesbalansunderskott, och med en mycket stor utlandsskuld.

Bortsett från budskapet om minskat amerikanskt inflytande innehåller boken ett överflöd av tänkvärda, välformulerade och kunskapsrika resonemang. En av huvudteserna är att den nyliberala modellen som ideologiskt regerat västvärlden sedan 80-talets början är på utgång. Alltså principen: Släpp marknaderna fria, privatisera det som går att privatisera och minimera politisk inblandning, särskilt offentlig produktion, och allt kommer att bli bra. Den senaste krisen har gjort tydligt att den nyliberala modellen, trots alla sina förtjänster, leder till politiskt ohållbara konsekvenser. Typ att finanssektorn växer över alla breddar och utsätter hela den globala ekonomin för exceptionella risker. 2007 svarade den amerikanska finanssektorn för nästan hälften av alla vinster, historiskt har nivån legat mellan 10-15%. Eller att vi får så extrema inkomstklyftor att det i längden blir socialt ohållbart (förutom att det är ekonomiskt oklokt).

Att marknaden får mindre att säga till om är naturligtvis detsamma som att säga att vi får mer av politisk inblandning i ekonomin. Industripolitik kommer att återigen bli viktigt tror DeLong och Cohen. Politikerna kommer att investera i nationella projekt på ett sätt som mer påminner om förhållandena före 1980. Frankrikes dirigistiska politik tas fram som lite av ett föredöme, eller förebud om hur det kan komma att bli i många fler länder. Författarna tror exempelvis att de så kallade ”sovereign wealth funds” (typ Norges oljefond) i en eller annan form kommer att användas för att finansiera nationella prestigeprojekt.

Jag skulle gissa att författarna har rätt när de tror att vi kommer att få se mer av politisk inblandning i utvecklingsprocessen. Eller mera precist uttryckt, framtidens tillväxtpolitik kommer att handla om ”både-och”. Både om laissez fair och planekonomi. Både om att ordna det så att vi ”låter många blommor blomma”, att vi skapar en experimentell ekonomi där entreprenörer en masse fritt kan pröva sina idéer. Och å andra sidan om att med stora gemensamma (läs statliga) resurser satsa på några få områden. Vi i Europa har en tendens att tro att i USA har man bara använt sig av det första ledet i den här utvecklingsstrategin. Så är det inte, och så har det aldrig varit, inte ens under de mest marknadsorienterade presidenterna efter 1980. USA har hela tiden gjort mycket stora nationella satsningar. “Americans didn’t call it industrial policy; they called it defense.” (s 135)

Jag har skrivit mycket mera om vad en blandning av laissez fair och planekonomi skulle kunna betyda i min bok Det nya företagets samhälle (SNS). Läs avsnittet ”It doesn’t sound like America” i Ett radikalt program för tillväxt (s 45-49).

Är jag kritisk mot något i boken? Egentligen inte, texten är trots allt skriven av två eminenta ekonomer.