Jag läser i dagens Dagens Industri (21 november 2012) att Swedbanks utmärkta ekonom Cecilia Hermansson just hemkommen från en Kina-resa är orolig för den kinesiska ekonomin (läs artikeln här). Det senaste decenniets investeringsboom har skapat överkapacitet, främst i bostadssektorn, och det måste på något sätt värka ut, kanske i en bubbla som spricker. Jag har också den senaste tiden varit i Kina och åkt runt till stora städer som Xian, Qingdao, Ningbo, Shanghai och Peking, och överallt ser man byggboomen. Framförallt byggs det flerfamiljhus i städerna i en takt och en omfattning som en västerlänning har svårt att ta till sig. Det luktar spekulation, och felinvestering lång väg. Cecilia Hermansson kan mycket väl ha rätt i sin oro.

Samtidigt är det lätt att gå fel med de västerländska glasögonen på. Många köpare av bostadsrätter i Sverige belånar upp till 80-100% av köpeskillingen, eller har i varje fall gjort det fram till helt nyligen. ”Här är belåningen 0-30%” som en norrman som arbetar och bor i Kina uttryckte saken. Med andra ord, risktagandet sett i bankernas perspektiv är väsentligt lägre än i motsvarande situation i Sverige. Dessutom tycks det vara så att de flesta lägenheterna är sålda innan bygget drar igång. Det beror på att många kineser ser på köpet av lägenhet som ett sätt att få god avkastning på sitt sparande. Banksparande i Kina har under senare år gett så gott som ingen real avkastning, och aktier är, det kan man gissa, för det stora flertalet kineser som köper lägenheter i de stora metropolernas förstäder, inget alternativ. Då är det bättre att investera i en lägenhet. Kineser får dessutom köpa fler än en lägenhet, de som har pengar spekulerar med andra ord och köper en lägenhet eller två extra. Allt detta bidrar till att det både byggs mycket och att man ser förvånansvärt många tomma lägenheter.

Vi får inte en farlig tillgångsbubbla utan att bankkrediter i stor omfattning är inblandade, det vet vi på empiriska grunder. De kinesiska bankerna har naturligtvis mycket av bygg- och bokrediter i sina balansräkningar, men i mycket mindre utsträckning, relativt sett, än västerländska banker. I Kina är bostadsfinansieringen mer utspridd, på – förutom bankerna – köparna och deras familjer och vänner, på utlandskineser som köper lägenheter i spekulation på fastlandet, på företag som finansierar lägenheter för sina anställda etc. Det antyder att risken för en bubbla som spricker i bostadssektorn inte är särskilt hög, i synnerhet inte när man vet att den kinesiska statens fickor är djupa, och har råd att som bankägare ta hand om de dåliga lånen.

Har det byggts för mycket bostäder i Kina under det senaste decenniet, Cecilia Hermansson verkar tro det? Det är en intressant fråga. I grunden ligger naturligtvis, förutom att finanskrisen tvingade fram ett stimulanspaket med enorma resurser där en stor del gått in i byggsektorn, en politisk vilja att modernisera boendet i städerna som får ta emot stora flöden av människor från kringliggande landsbygd. Det krävs inte rymdforskning för att förstå att Kina står inför en gigantisk flykt från landsbygden de närmaste årtiondena. Det svenska 1950-talet, det var då flykten fram landsbygden härjade som värst, framstår som en mild västanfläkt mot vad som väntas i Kina. Det finns en viss parallell till 1960-talets svenska miljonprogram (att bygga 1 miljon lägenheter på 10 år). Det skulle i Kina motsvara att på 10 år bygga 150 miljoner nya lägenheter, alltså 15 miljoner per år. Det stämmer ganska väl med vad jag hörde någonstans, att planen är att i landet som helhet till 2015 bygga 36 miljoner lägenheter. Så man skulle kunna säga att det vi ser är en kinesisk variant av det svenska miljonprogrammet.

Återigen, Cecilia Hermansson kan mycket väl ha rätt i sin oro för att investeringsboomen i Kina kan slå tillbaka i en eller annan form. Den information jag har är mer anekdotiskt än analytisk. Vi får vänta och se vem som har rätt.

Däremot är vi överens på en annan punkt. Cecilia Hermansson har helt rätt när hon pekar på att Kina måste byta tillväxtmodell. Det kommer inte att i framtiden vara möjligt att nå höga relativa tillväxttal – 5, 6, 7 eller 8% (eller ännu högre som Kina varit van vid) – baserat på en expansiv och exportdriven tillverkningsindustri och på extremt höga investeringsnivåer, de två strategier som har styrt de senaste tre decennierna. Båda dessa strategier är av olika skäl inne i en återvändsgränd. Utmaningen för det närmaste decenniet eller så kommer att bli att öka konsumtionen, både den privata och den offentliga. Varför det är så har jag skrivit utförligt om i: Kommer Kina återigen att bli världens rikaste land? Möjligen.