Den politiska filosofin brukar tala om att tre ideal – frihet, rättvisa och jämlikhet – styr var sin av de tre dominerande politiska idélärorna. Friheten är det styrande för libertarianismen, eller nyliberalismen om vi begränsar diskussionen till det ekonomiska området (vilket gäller för det här pappret). Rättvisa är idealet för liberalismen, eller mera precist för socialliberalismen. Och jämlikhet är det politiska nyckelordet för socialismen, och också för socialismens mer verklighetsanpassade variant, socialdemokratin. Två av de tre politiska idébyggena – nyliberalismen respektive socialismen – är ytterlighetspunkter på en skala från höger till vänster (om nu begreppet höger-vänster överhuvudtaget skall användas). Liberalismen, liksom socialdemokratin, ligger i mittfältet av den här skalan, den första något till höger om den andra.

I gårdagens artikel diskuterade jag dessa tre dominerande politiska ideal och de politiska idéer som hör till var och en. Läs artikeln här. Jag konstaterade avslutningsvis att det finns två stora, delvis motstridiga, politiska utmaningar inför framtiden. För det första måste den politiska modell som vill bli framgångsrik prioritera hög relativ ekonomisk tillväxt. För det andra måste politiken bli kraftfullare, inte minst för att kunna ta sig an den moderna tidens allvarligaste hot mot välfärd och levnadsstandard, det globala miljö- och klimathotet.

Jag skall i den här artikeln diskutera den första av dessa utmaningar, behovet av en politik som leder till hög ekonomisk tillväxt.

Den konventionella åsikten hos många, inte minst om den kommer från vänster- eller miljöhåll, är att fortsatt ekonomisk tillväxt är en omöjlighet om vi skall klara de globala utmaningarna (det hävdas i till exempel  Tillväxt till döds av Stellan Tengroth). Jag menar att det är fel. I själva verket kommer vi inte att klara av utmaningarna, och det inkluderar klimat- och miljöhoten, om vi inte gör hög tillväxt till ett övergripande mål för politiken. Låt oss börja med själva begreppet ekonomisk tillväxt.

Med tillväxt – och vi talar då om makroekonomisk tillväxt, oftast tillväxten i ett visst land, ett visst år – menas så gott som alltid bruttonationalproduktens (BNPs) tillväxt. Det är ett uttryck för hur landets samlade produktion utvecklas i termer av förädlingsvärde. Vad är då det? Ja, helt enkelt det värde i pengar som arbete och kapital gemensamt åstadkommit i ett land under en viss period, den samlade produktionens värde. Förädlingsvärdet skapas både i privat och offentlig sektor – den helt dominerande delen, i runda tal 80%, i privat sektor. Läs mera om den ekonomiska definitionen i Tillväxt – vad är det?

Av detta blir knappast någon övertygad om tillväxtens nödvändighet. Det är lättare att förstå om man granskar tre andra perspektiv på ekonomisk tillväxt.

*BNP tillväxt är för det första ett uttryck för att vi i ett visst land (eller för den delen i en grupp av länder, typ EU eller globalt) har fått mera resurser att röra oss med. Mer resurser för konsumtion och investeringar eller, om vi skulle föredra det, för kortare arbetstid eller för att ge bort mer till andra, tex genom ökat bistånd. Det är svårt att förstå den som ärligt menar att det inte är bra att ett land ökar resurserna i den här meningen. Det är lättare att förstå att många är kritiska mot hur vi använder resurserna, till exempel att vi i OECD-länderna konsumerar en så stor andel av BNP när det uppenbarligen finns stora investeringsbehov. Samtidigt kan den kritiken, hur moraliskt övertygande den än är, inte användas som argument mot ökad ekonomisk tillväxt. Det är de mekanismer och institutioner som bestämmer hur resurserna skall fördelas som är problemet. Det antyder bland annat att den politiska makten att omfördela är för tandlös. Den frågan skall jag återkomma till i nästa artikel.

*BNP tillväxt är för det andra ett uttryck för hög aktivitet i ett samhälle. Det brukar ibland sägas att ser man många byggkranar i stad är det nästintill säkert att stadens ekonomi växer snabbt. Bilden kan, kanske lite väl förenklat, skalas upp till ett helt land. Och vem kan vara motståndare till att många har arbete och  jobbar hårt, att intensiteten är hög i ekonomin, att det görs många transaktioner på marknaden etc.? Det måste rimligen alla tycka är något positivt, i synnerhet om vi har stora problem att ge oss i kast med. Invändningen blir naturligtvis att vi riktar aktiviteten åt delvis fel håll, att vi konsumerar i sådan takt att jordens ändliga resurser riskerar att ta slut, att investeringarna för att åstadkomma bättre klimat och miljö är för låga osv. Återigen, den typen av kritik skall inte riktas mot den höga ekonomiska tillväxten utan mot hur vi använder de resurser vi skapar.

*BNP tillväxt är för det tredje ett mått på god anpassningsförmåga. Eller om vi vill uttrycka det så, ett mått på hur duktiga vi är givet den värld vi lever i. För hög tillväxt är liktydigt med att arbetskraften har på det hela taget rätt kompetens, att landets företag i stor utsträckning levererar produkter och tjänster som kunderna är beredd att betala ett högt pris för, att både företag och offentlig sektor i stort sett leds skickligt och utan korruption och att det finns uppfinningsförmåga, kreativitet och riskvilja i tillräckligt hög grad för det skall fyllas på med alla de nya produkter och tjänster som ständigt krävs för att tillväxten också nästa år, och året därefter osv, skall bli hög. Det är tankeväckande att hög anpassningsförmåga, det ekonomer kallar adaptiv effektivitet, idag av allt att döma är viktigare än allokativ effektivitet för det land som vill komma högt i OECDs länderjämförelser av levnadsstandard och BNP-tillväxt. (Allokativ effektivitet är ett mått på att resurserna vi har används med hög produktivitet.) Det är Nobelpristagaren Douglass Norths uppfattning. I sin Nobelföreläsning från 1993 säger han just precis det. ”It is adaptive rather than allocative efficiency which is the key to long run growth.”

För mig, och jag gissar för de allra flesta människor, blir dessa tre kännetecken för tillväxt – att resurserna ökar, att aktiviteten i samhället är hög och att anpassningsförmågan är god – övertygande argument för att tillväxt som politiskt mål är viktigt, ja så viktigt att det måste ställas framför andra politiska mål om vi skall klara de stora utmaningarna, till exempel hotet mot klimatet. Att tillväxten måste vara uthållig är något som gränsar till trivialitet. Uthållig tillväxt är samtidigt lättare sagt än gjort. Den frågan skall jag återkomma till i morgondagens artikel.

Att politikerna kommer att sätta tillväxten främst i den faktiska poltiken (men inte nödvändigtvis i de politiska programmen) kan vi vara ganska säkra på av ett helt annat skäl. Konkurrensen på den politiska marknaden kommer att se till att tillväxten hamnar högst. Förklaringen är enkel, politiska partier och program som inte levererar hög relativ tillväxt kommer inte att få medborgarnas stöd eftersom den relativa levnadsstandarden sjunker. Som medborgare gillar vi helt enkelt inte politiska partier som inte ser till att vi har det åtminstone minst lika bra, med minst lika bra socialt skyddsnät, som medborgarna i andra länder.

För att koppla tillbaka till de politiska idébyggena. Den här utmaningen, tillväxt som ett mål i sig, gynnar den nyliberala politiska modellen. Det är uppenbart att den skapar incitament hos människor att arbeta mer, vara mera kreativa, satsa mera på framtiden etc., långt starkare drivkrafter än vad både socialliberala och socialdemokratiska modeller gör. Det är emellertid inte hela bilden som kommer att framgå morgondagens avslutande artikel om framtidens politik.