Den politiska filosofin brukar tala om att tre ideal – frihet, rättvisa och jämlikhet – styr var sin av de tre dominerande politiska idélärorna. Friheten är det styrande för libertarianismen, eller nyliberalismen om vi begränsar diskussionen till det ekonomiska området (vilket gäller för det här pappret). Rättvisa är idealet för liberalismen, eller mera precist för socialliberalismen. Och jämlikhet är det politiska nyckelordet för socialismen, och också för socialismens mer verklighetsanpassade variant, socialdemokratin. Två av de tre politiska idébyggena – nyliberalismen respektive socialismen – är ytterlighetspunkter på en skala från höger till vänster (om nu begreppet höger-vänster överhuvudtaget skall användas). Liberalismen, liksom socialdemokratin, ligger i mittfältet av den här skalan, den första något till höger om den andra.

I två tidigare artiklar har jag diskuterat dels dessa tre dominerande politiska ideal och de politiska idéer som hör till var och en, dels en av de politiska utmaningar som alldeles uppenbart gäller för morgondagen, att se till att den ekonomiska tillväxten kan fortgå. I motsats till vad många tror måste tillväxten inte bara fortsätta, den måste bli ett mål i sig. Läs de två artiklarna här och här.

Jag skall i dagens artikel diskutera den andra stora utmaningen.

Den andra utmaningen inför framtiden är att vi gemensamt – gemensamt inom länder och mellan länder – måste ha kraft nog att tackla de hot som finns mot den långsiktiga utvecklingen, särskilt hotet mot miljön och klimatet. Det betyder mera politik, mer ”government”, och inte minst högre skatter.

Varför behövs mera politik i denna mening? Ja, det förklaras i grunden av att marknadsekonomin, eller kapitalismen om vi vill uttrycka det så, inte är bra på att tillgodose långsiktiga samhällsbehov i en viss given situation. Eller uttryckt på annat sätt. En kapitalistisk produktionsordning är oöverträffat bra på att producera varor och tjänster av det slag vi vill ha i det korta och medelfristiga perspektivet, det kan gälla allt från bilar till primärvård. Men om tidsperspektivet måste vara längre, kanske flera decennier för att till exempel få ner de globala CO2-nivåerna, fungerar marknadsekonomin bara om någon manipulerar incitamenten. Denna ”någon” måste vara politikerna. Politiken för att åstadkomma dessa incitament kommer att handla om – sannolikt om vi talar om klimathotet i doser som vi hittills i det västerländska samhället inte varit vana vid – allt från stöd till forskning- och utveckling och upphandling till offentliga investeringar i infrastruktur och internationella bindande överenskommelser.

Den pågående temperaturhöjningen är det största hotet. Och det måste angripas med grovt politiskt artilleri, inte därför att vi med säkerhet vet att vi kommer att få allvarliga störningar i planetens livsbetingelser utan därför att det finns en viss risk att det inträffar, och därför att vi vet att om det inträffar blir effekterna katastrofala. Eftersom vi inte kan försäkra oss mot en klimatkatastrof måste vi göra allt vi kan för att den inte skall inträffa, svårare än så är inte logiken i resonemanget. Samtidigt är temperaturhöjningen inte det enda hotet mot långsiktig uthållig tillväxt som kapitalismen lämnad tills sig själv har svårigheter att hjälpa oss med. Marknadens inbyggda närsynthet, den ser knappast tydligt längre än fem år framåt, har lett till andra störningar. Vi använder teknologier där vi inte är säkra på vad som sker på sikt (exempelvis kärnkraften). Marknaden sätter för lågt pris på ändliga råvaror och energi, inte minst olja. Och politikerna är för släpphänta med förorenande utsläpp i de stora allmänningarna luft och vatten etc. Med andra ord, det är inte bara klimathotet som kräver mer politik under de närmaste decennierna.

Till det kommer det sociala hotet (definierat som det hot mot en störningsfri tillväxt som ligger i att människorna i vissa samhällen inte kommer att acceptera hur dagens inkomst- och förmögenhetsfördelning ser ut). Ett sådant socialt hot ligger naturligtvis latent i de stora ekonomiska skillnaderna mellan rika och fattiga länder. Men det är fullt möjligt att vi också inom utvecklade OECD-länder, och inom vissa snabbväxande utvecklingsländer med stora inkomstklyftor (till exempel Kina), kan komma att få sociala störningar, inte minst eftersom människorna blir mer och mer välutbildade, välinformerade och självmedvetna. Det här är, liksom klimat- och miljöhoten och de andra effekterna av närsyntheten, ett problem som marknaden inte klarar av på egen hand. Det blir ytterligare ett argument för att i framtiden kommer politiken att ta ett större utrymme, både vad gäller styrning och resurser.

Det här kan missförstås. Det handlar inte om att sätta marknadsekonomin på undantag. Tvärtom. De privata företagens alla resurser måste användas. Och marknaden skall liksom idag ha huvudansvaret för produktionen, låt vara att en större del av produktionen inriktas mot sådant som gynnar mer långsiktiga mål. Det betyder också att människors initiativkraft, företagsamhet och kreativitet måste ges största möjliga utrymme på marknaden. Dessa krafter behövs också i den privata sfären, det gäller inte minst för att rädda klimatet. Samtidigt skall vi inte inbilla oss att det är genom att många köper en miljöbil eller övergår till bergvärme som vi löser det globala miljö- och klimathotet. Det är bra men det fordras annan kaliber på ammunitionen för att verkligen göra skillnad, politikerna måste sätta tonen och vi måste få kapitalismen och marknaden att ställa upp. Eller för att uttrycka det som den kloke Ian MacEwan gör i sin bok Hetta: ”För mänskligheten en masse vinner girigheten över dygden”

Den här andra utmaningen, behovet av mer politik, står uppenbart i strid med den rena nyliberala tankemodellen där ingen, inte heller politikerna, har rätten att begära en större del av överskottet. Däremot ligger den starka staten mera i linje med socialistisk och socialdemokratisk ideologi.

Här har vi alltså två utmaningar. Den första, att tillväxten måste bli ett mål i sig, stämmer bra med den nyliberala politiska modellen eftersom den leder till tillväxtvänliga incitament. Den andra utmaningen, behovet av mer politik, ligger i linje med socialdemokratisk och socialliberal politik. Man skulle kunna uttrycka det så att alla tre idébyggena – libertarianer/nyliberaler, socialliberaler och socialdemokrater/socialister – har något att erbjuda men ingen har lösningen. Det måste bli något delvis nytt.