Jag är fascinerad av långa tidsserier. De berättar oftast något väsentligt helt enkelt eftersom det långa tidsspannet sorterar bort det kortsiktiga, det som ofta förvillar oss när vi försöker förstå de bakomliggande drivkrafterna och förhållandena. Det här diagrammet från Chart of the Day (klicka  för större bild) är ett gott exempel. Det visar den amerikanska aktiemarknadens utveckling (i reala termer) under de senaste 112 åren, från år 1900 fram till 2012. Eftersom vi vet att det finns ett nära samband mellan aktiekursernas utveckling och vinstutvecklingen, är det detsamma som att säga att diagrammet visar hur de amerikanska företagens vinster, eller kanske mera korrekt vinstutsikter, har utvecklat sig under perioden. Med andra ord skulle man också kunna se fluktuationerna i diagrammet som en bild över hur det amerikanska näringslivets konkurrensförutsättningar och därmed intjäningsförmåga ändrats över perioden.

Man kan, lite förenklat sagt, se tre olika utvecklingslinjer. Antingen finns det en uppåtgående grundtrend som från 1950-talets början fram till mitten/slutet av 1960. Det var den perioden som Angus Maddison kallade för ”The Golden Age”. (Vi hade för övrigt samma gyllene tider i den svenska ekonomin fast vi helst talade om det som ”den svenska modellens” guldålder.) Eller också är grundtrenden negativ, aktieindexkurvan går nedåt. Det kan man se gällde under 1970-talet med snabbt sjunkande reala kurser. Det tredje mönstret skulle kunna kallas ”villrådighetens perioder”. Aktiekurserna går upp under en kortare period, för att sedan vända nedåt. Och så håller det på år ut och år in. Volatiliteten är hög. Det finns helt enkelt ingen grundtrend. Så såg det ut till exempel i början av 1900-talet, och under 1930-talet. Och så har det hittills sett ut under 2000-talet.

Min hypotes är att det mönster vi kan se i diagrammet speglar i vilken utsträckning politikerna har lyckats hitta en ekonomisk-politisk modell som, förenklat sagt, har passat för sin tid. Eller uttryckt på annat sätt. Sedan 1900-talets början och fram till idag har västvärlden upplevt tre dominerande makroekonomiska idébyggen – klassisk ekonomi fram till 1930-talets början, därefter Keynesianism under framförallt 1950- och 60-talen, och från omkring 1980 till idag det som jag i ett annat sammanhang har kallat ”den postmodernistiska klassiska ekonomin” (helt enkelt eftersom dagens paradigm har stora likheter med den klassiska ekonomin, alltså med stora friheter för marknaderna, och med mindre politisk förståelse för det offentliga och gemensamma).

Med den här tolkningen kan man i diagrammet se (jag håller mig till efterkrigsperioden) att Keynesianismens tid var 1950- och 1960-talen, och att 1970-talet blev en period då Keynes inte längre erbjöd en fungerande ekonomisk-politisk modell, och det ännu inte hade skapats politiska förutsättningar för ett modellbyte. Det var, som vi kan se i diagrammet, dåliga aktietider. Vi som var med på den tiden kommer ihåg 1970-talet som ekonomiskt problematisk med stela marknader, för låga vinster, hög inflation, återkommande makroekonomiska kriser, politiska motsättningar etc.

Modellbytet fick vi i och med att Ronald Reagan blev president, och steg för steg under 1980-talet satte den postmodernistiska klassiska ekonomin i sjön, som sedan i nästa steg spred sig över västvärlden. Att döma av diagrammet blev resultatet en lång framgångsperiod för amerikansk ekonomi. Men bara under ett par decennier, fram till sekelskiftet. Därefter har det uppenbarligen hänt något. Det tycks som om vi i början av 2000-talet är inne i en villrådighetsperiod. Det verkar som om det rådande ekonomisk-politiska paradigmet, den politik som således Reagan (och i Europa Thatcher) introducerade, inte längre fungerar särskilt väl. Framförallt verkar det som om stabiliteten i ekonomin försämrats på ett allvarligt, och långsiktigt oacceptabelt sätt under de senaste 10-15 åren. Det sätter fokus på finanssektorn.

Bankerna har i den marknadsorienterade tidsandan blivit klart spekulativa. Samtidigt, också i samma anda av att man skall lämna marknaderna fria, har politikerna och centralbankerna, inte minst i USA, varit ovilliga att medvetet dämpa finanssektorns expansion och de tillgångsbubblor som har skapats. Vi har haft två exempel på tillgångsbubblor i USA under de senaste 10 åren. Först IT-bubblan i början av 2000-talet och senast subprime-krisen som i nästa steg blev en global finanskris som i sin tur blev en av de djupaste realekonomiska kriserna sedan 1930-talet i OECD-länderna. Det har gjort att ekonomernas kritik av den politiska modell som dominerat sedan 1980-talets början har vuxit i styrka. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz bok Freefall kan vara ett konkret exempel på välgrundad idékritik i den andan.

Hur en ny politisk modell i OECD-länderna kommer att se ut? Ja, ingen vet, det är därför vi har en ”villrådighetens period”. Man kan möjligen se konturerna av ett nytt paradigm. Det kommer ganska säkert att innebära mera politik, och mer politisk styrning än idag (Hur skall planeten annars klara miljö- och klimatfrågorna till exempel?). Och det måste fokusera mera på stabilitetsfrågorna. Västvärlden kan inte hålla sig med en finanssektor som tillåts löpa amok med katastrofala effekter för jobben och tillväxten. Finanssektorn måste på något sätt återföras till ordningen. I en väl balanserad ekonomi skall inte finanssektorn kunna leva ett eget liv vid sidan av real sektor så som den gjort under de senaste 10-15 åren.

Men som sagt, vi får vänta och se.

PS Hur skall man då tolka att den överordnade trenden är ”uppåt”? Med andra ord, hur kommer det sig att aktieindex, trots allt hoppande upp och ner, i reala termer har ökat med storleksordningen 15 ggr under de dryga 100 år som diagrammet täcker in? Det enkla svaret är att det dels speglar BNP:s reala utveckling under perioden, dels hur förädlingsvärdet vid varje tidpunkt har fördelats mellan arbete och kapital. För det är en självklarhet att under de perioder där säg kapitalandelen ökat (som till exempel efter 1980) blir det en bidragande orsak, men inte den enda orsaken, till att aktieindexkurvans grundtrend blir positiv. Kapitalägarna får helt enkelt en större andel av förädlingsvärdets tillväxt vilket, allt annat lika, syns i stigande vinster, som i sin tur pressar kurserna uppåt.