Tidskriften Economist publicerar med viss regelbundenhet så kallade ”special reports”, det är i praktiken ett antal artiklar på ett specifikt tema, läsvärda eftersom de alltid är välskrivna och faktatunga och för att de förmedlar ett frontlinjekunnande. För en tid sedan kom: “Taming Leviathan, A special report on the future of the state”, (Economist, March 19th, 2011). Den handlar om framtidsutsikterna för staten. Kritiken är att staterna, och inte minst de västerländska välfärdsstaterna, har byggts upp till Leviathans, oformliga jättekonstruktioner som tar uppemot  halva BNP i anspråk och som visserligen gör mycket bra men som också ofta är ineffektiva och byråkratiska. (Leviathan var ett sjöodjur i Gamla testamentet som var monstruöst stort.)

Budskapet i rapporten är att staterna måste bli mindre, det kan bli så genom bättre management, genom att begränsa allt vad staten skall göra (författarna är återkommande kritiska till att välfärdsstaten har blivit en apparat där merparten av hjälpen går till MedelSvensson, inte till de fattiga och svaga som det var tänkt från början) samt genom att minska på regelverket.”European Parliament does not cost much to run, but it litters the continent with expensive rules.”

En av de intressantaste artiklarna innehåller en intervju med Tony Blair om vad han tror om välfärdsstatens framtid. Det är särskilt tankeväckande eftersom han är en erfaren politiker som vet vad som kan åstadkommas med politik, och vad som är politikens gränser. Dessutom är han socialdemokrat vilket inte är utan intresse i sammanhanget. Så här uttrycker han sig:

The modern Western state was created in the era of mass production and command and control, where governments told you what to do and provided everything. Modern life is about choice– and the state, even if it pays for something, should not be the only choice…In every other walk of life a citizen gets services from bodies that are anxious for their business. We have to open up the state to transparency and competition, or else anyone who is rich enough will pay to opt out…As more and more choices are made by consumers, not politicians, we will shrink the state.

Tony Blair tror alltså att staten i framtiden kan bli mindre (som andel av BNP får man förmoda att han menar). Historien talar emot. Margaret Thatchers försök med privatiseringar av statlig verksamhet, och annat i samma anda, under 1980-talet syns knappt i utvecklingen av den engelska statens storlek, i procent av BNP reducerades statens andel från 43% 1980 till 40% 1990, för att 2009 vara 47%, (se tabell, klicka för större bild). Och talar emot att Tony Blair har rätt gör också en del andra erfarna personer. I rapporten citeras Larry Summers, nationalekonom och tidigare en av Obamas närmaste medarbetare. Han menar att det är tveksamt om statens storlek i västländerna kommer att kunna reduceras. Det kommer ökade anspråk på mer och bättre utbildning, mer och bättre sjukvård, mer och bättre omsorg etc. (Dessutom kan man tillägga att Baumols sjuka verkar genom att många av de tjänster som det offentliga erbjuder, typ vård-skola-omsorg, har en svag relativ arbetsproduktivitetsutveckling vilket blir en ”garant” för att det offentliga behöver ökade resurser för samma ambitionsnivå på verksamheten.)

Är Economists analys korrekt i meningen att det finns, som tidningen tror, ett utrymme för att minska statens omfattning (vi talar här om i första hand staten i högt utvecklade samhällen)? Det är tveksamt, jag lutar mer åt Larry Summers uppfattning än åt Tony Blairs. Men låt oss granska frågan lite mer systematiskt.

Det första vi kan göra är att exkludera de basala offentliga verksamheterna, de genuint kollektiva varorna typ rättsväsendet och militären. Jag gissar att inte ens Herbert Spencer, libertarianernas mest kända figur, menade att dessa verksamheter inte behövs och inte måste utföras av staten.

Det andra vi kan göra är att dela upp det övriga den utvecklade staten sysslar med, välfärdsverksamheterna, i två delar (vi bortser från transfereringarna). Dels försäkringsdelen, detta att skattebetalarna via det offentliga finansierar vissa välfärdsverksamheter där idén är att medborgarna skall skyddas om något allvarligt inträffar (sjukdom, olyckor, arbetslöshet). Med andra ord är försäkringskollektivet hela befolkningen, eller en viss specificerad del av befolkningen. Dels utförandedelen, att det offentliga producerar vissa tjänster. De svenska landstingens ansvar för sjukvården är ett konkret exempel.

Att låta staten vara ”försäkringsbolag”, alltså betala för vissa välfärdstjänster, är många gånger klokt både av moraliska (läs rättviseskäl) och ekonomiska skäl (läs lägre administrativa kostnader jämfört med ett system med privata försäkringsbolag). Ett konkret exempel är just sjukvården där ett skattefinansierat ”single payer system” av det slag vi har i bland annat Sverige är kostnadsmässigt mycket överlägset till exempel det fragmenterade privata system för sjukvårdens finansiering som finns i USA. På den här punkten finns det, om referensen är Sverige, inte i mitt tycke så mycket att ”ta bort” utan att effektiviteten minskar (det kan till och med finnas delar att ”lägga till”, till exempel arbetslöshetsförsäkringen). Vad gäller utförandedelen är det annorlunda. Med fördel kan till exempel vissa vård-skola-omsorgs-tjänster i Sverige privatiseras men långt ifrån alla. Det finns gränser för vad den privata marknaden klarar av (det har jag skrivit om bland annat här). Däremot är jag skeptisk till uppfattningen att NGOs, den ideella sektorn, kan ta hand om en större del av välfärdsproduktionen som är ett av de förslag som tas upp i Economists rapport. Skälet är att det finns skalekonomi också i välfärdsproduktion, till exempel i primär sjukvård, och NGOs kan definitionsmässigt inte växa och därmed inte utnyttja skalekonomin. Det innebär att vi får en mer kostsam verksamhet än nödvändigt och det kan knappast försvaras.

PS. Men Sverige har ju faktiskt reducerat statens (i meningen den offentliga sektorns) andel av BNP under de gångna decennierna, den var uppemot 60% i början av 1980-talet, 2009 var den 53%. Det var uppenbarligen möjligt. Visst, det är korrekt. Det enkla svaret är att Sverige med socialdemokratin som banérförare hade klart överinvesterat i offentlig sektor under de gyllene åren under 1950- och 1960-talen och stod 1980 med en verklig Leviathan. Mitt resonemang här om att det blir svårt att reducera staten ytterligare bygger på det läge vi är idag, lite över genomsnittet för OECD men inte längre “värst”, det är Frankrike (se figur).