Att som den borgerliga regeringen nu har gjort gå ut och förbjuda bonus  i de statliga företagen (”Vi stänger alla möjligheter till rörlig ersättning och bonus.”, läs mera här) och uppmana AP-fonderna att rösta mot bonussystem på årets bolagsstämmor är inget annat än politisk populism. Visst, det går att förstå som partipolitisk taktik, det vrider ett effektivt polemiskt instrument ur händerna på oppositionen inför 1 maj. Men det hade ju inte behövts eftersom socialdemokratin sköt sig själva i foten genom AMF-debaclet. Och alldeles bortsett från det, borde det inte ha gjorts eftersom det är intellektuellt ohederligt.

Det hade varit mycket mera konstruktivt om Anders Borg och Mats Odell hade tacklat principfrågan – att många bonussystem är felkonstruerade. Hade jag varit Borg eller Odell skulle jag sagt något i stil med följande:

”Bonussystem som är genomtänkta bidrar till att vi alla blir rikare. Därför är det fel att som vänstern säga att allt som heter bonus är fult och skall bort. Det som skall bort är de bonussystem där verkställande direktörer och andra höjdare berikar sig själva genom att med styrelsens goda minne skapa ett ersättningssystem där sambandet mellan avkastning och risk har suddats ut. För det är det grundläggande problemet – att när tiderna är goda och företagen tjänar mycket pengar betalas det ut stora bonusar utan att man är säker på att vinsterna inte har uppstått genom alltför högt risktagande. Eller sagt på annat sätt. Avkastning och risk har olika tidshorisonter, vinsterna kommer först, riskerna syns långt senare. Vi måste få en ordning där utbetalningen av bonusersättningarna sker först efter det att man vet att det inte tagits orimliga risker. Praktiskt betyder det antagligen att det måste gå några år innan den som fått sin bonus kan ”casha in” och göra vad han eller hon vill med den.”

Det hade varit ett renhårigt angreppssätt. BorgOdell/ skulle ha kunnat lägga till att det är särskilt angeläget att åstadkomma en förändring av bonussystemen inom finanssektorn – av två skäl. För det första eftersom det är inom finanssektorn som vi hittar merparten av de företag som har mycket hög avkastning i kombination med mycket hög risk. Med andra ord, dessa företag, ta till exempel hedgefonder eller investmentbanker, har fram till dessa yttersta dagar tjänat våldsamt med pengar (mätt både i räntabilitet på eget kapital och i absoluta tal) men har bevisligen också tagit våldsamt höga risker. För det andra eftersom finanssektorn, särskilt tydligt under de senaste 10 åren, ökat sin andel av de samlade vinsterna i ekonomin. Det är för övrigt en utveckling som varit på gång länge. Sedan 1970 har finanssektorns vinster lite grovt räknat ökat dubbelt så mycket som den reala sektorns vinster (se figuren nedan). Det är i sig ett problem som jag har skrivit mycket om tidigare, läs bland annat Flytta pengar ekonomin.

För att sammanfatta. Om inte bankerna och de andra aktörerna på finansmarknaden ganska snart visar tecken på att själva vilja reformera bonussystemen så att de ersättningar som beviljas är grundade både på verklig avkastning och risk, ja i så fall tycker jag politikerna skall lägga fast dessa principer genom lagstiftning. Det gäller för övrigt också en symmetriprincip vad gäller risktagandet, alltså att den som får en bonus i form av till exempel aktier eller aktieoptioner skall som alla andra ta en symmetrisk ”risk”.  Med andra ord, ersättningssystem som i praktiken låter företaget ta nedsidesrisken och mottagaren, oftast en verkställande direktör eller annan ledningsperson, få hela uppsidesmöjligheten är omoralisk, orättvis och incitamentssnedvridande och borde förbjudas i lag.