Den här figuren (klicka för större bild) är intressant. Den visar att den största finansiären av USAs statsskuld 2007 – Japan – dragit ner kraftigt på sina köp av US Treasures (statsobligationer) under de gångna fyra åren. Och den visar att Kina efter krisen också reducerat sin andel. Grovt sett svarade de båda länderna tillsammans för 50% av utlandets andel i början av 2007. Idag ligger nivån på ca 40%. Det handlar alltså om en sammanlagd neddragning med 10 procentenheter. Det är mycket. Det betyder att andra länder svarar för 60% av finansieringen. Under samma tid har dessutom stocken av utlandsägda US Treasures ökat väsentligt. Från nivån $2 000 miljarder till $4 000 miljarder.

Den logiska följden är att andra länder än Japan och Kina taget merparten av finansieringen även i absoluta dollar efter 2006. Det är ju i och för sig inte särskilt egendomligt med tanke på krisen och den breda flykten till säkra papper i dollar. Många andra än japaner och kineser sökte sig till US Treasures i det krisläge vi hade för ekonomin 2008 och 2009.

Den intressanta frågan, och anledningen till att jag tycker att den här figuren är värd att fundera över, är vad som händer om krisen nu ebbar ut, om vi inte får någon ny dipp i den amerikanska ekonomin (som de flesta bedömare inte tror att vi kommer att få). Det borde betyda att färre utlänningar är intresserade av amerikanska statsobligationer. Vem skall då köpa, i synnerhet om Japans och Kinas mer försiktiga linje blir kvar? Och det blir en extra viktig fråga eftersom USAs statsskuld fortsätter att växa de närmaste åren enligt Congressional Budget Office (CBO). Det verkar helt enkelt som om vi närmar oss en situation där utbudet på amerikanska statsobligationer och efterfrågan är i obalans.

Vilken slutsatsen blir? Ja, det vore logiskt om den amerikanska staten fick betala högre ränta för sin upplåning. Vi kan med andra ord räkna med en allmän räntepress uppåt (på de långa löptider där marknaden själv bestämmer räntan). Och det vore lika logiskt om dollarns utveckling fortsatte nedåt. Dollarn har sjunkit med 25% mot svenska kronan sedan toppen i början av 2009, den utvecklingen borde bara fortsätta (om vi inte får en amerikansk ”double dip” förstås).